Borta bra men hemma bäst

Nu är jag tillbaka i Paris igen vilket känns skönt. Och känslan av att komma ”hem” infinner sig verkligen när jag kliver av tunnelbanetåget vid St. Paul och går den korta biten till vår lägenhet. Efter att ha varit ifrån Stockholm en längre tid och det som tidigare var min vardag, kan jag nu lättare se och känna nyanser, beteenden, dofter och intryck på ett sätt som jag inte gjorde när jag bodde där. Och allt är inte till Stockholm och stockholmarnas (svenskarnas) fördel vill jag lova.

När jag motvilligt begav mig till BR leksaker för att inhandla en julklapp till min brorson tillika gudson så fick jag en smärre chock vid paketinslagningsdiskarna. Där stod en skock dumsnåla människor och slog in årets alla julklappar i presentpapper från BR leksaker. Klappar från H&M, Åhléns, DUKA osv fick här en läckert homogen look. ”God jul moster Stina, här får du en stavmixer inslagen i BR-papper”, och ”God jul onkel Bruno, en morgonrock paketerad i... BR-papper. Detta gjorde givetvis att köerna blev oändligt långa vilket dock inte hindrade snål-svennarna från av avstå från sitt pinsamma beteende. Några passade dessutom på att förse sig med lite extra papper att ta med sig hem. Kanske bunkrade de upp inför nästa jul, eller till kommande födelsedagar?

Chock nummer två kom när vi skulle testa den nya baren på 25e våningen i skatteskrapan. Enligt sedvanlig svensk tradition inleddes barbesöket med att tvingas köa ute i kylan. Därefter informerades jag av vakten att stället hade ”vårdad klädsel”… Ursäkta? En bar på söder under samma tak som ett föga märkvärdigt köpcentrum och ett antal studentkorridorslägenheter ser gärna att deras gäster har ”vårdad klädsel”. Tillåt mig småle. Jag trodde att detta korkade fenomen var på utdöende och endast kunde stötas på på Statt i Örnsköldsvik och liknande ställen. Vårdad klädsel. Smaka på orden och grunna på vad de innebär. Klädkoden premierar gästen som helt utan smak bär en illasittande ullkavaj från Dressman och ett par tofsbeprydda loafers framför en person med mode, kläder och stil som stort intresse. Your loss.

Omformulering av diskriminering

Hur har dom mage? Tror sig Socialstyrelsen vara fördomsfria, godhjärtade och lite millennium nu i och med förslaget på homosexreformen i blodbranschen? De har lagt fram ett förslag om att häva totalförbudet för homo- och bisexuella män att lämna blod och rädda liv. Istället föreslår man en karantän, ett halvårslångt karens på snusket. Om du Sodom & Gomorras syndare lägger band på dig och inte äcklar runt på minst ett halvår, ja då! Då kan de sträcka sig till att kanske ta emot ditt presumtivt förpestade bögblod.

Inser de inte vad diskriminering är för något? De kan lika gärna låta den gamla regeln stå kvar om ansträngningen bara sträcker sig till att omformulera diskrimineringen. Personligen skiter jag fullständigt i att jag i och med detta förslag teoretiskt skulle kunna bli blodgivare, JAG VILL INTE SÄRBEHANDLAS! Hur svårt ska det vara??

Giv akt!

Ett odiskuterat fenomen. Flygplansbånge. Jag vill få svar på frågan varför man/jag (???) i 100% av fallen då jag flyger förses med ståkuk. Tillståndet (passande ord i sammanhanget) är varaktigt till och från, mer eller mindre under hela flygningen oavsett om det är en kort- eller långflygning. Och alltid när planet går in för landning så eskalerar reaktionen till ett praktstånd som varaktigt och envist stoltserar när det är dags att lämna farkosten och måste döljas av jacka, handbagage, taxfreepåse eller vad som finns att tillgå. Fenomenet påminner om de situationer som under puberteten och högstadietiden var vardagsmat men som i andra sammanhang numera är ytterst sällsynta. Jag undrar om det har med lufttrycksförändringar att göra eller om det är en Pavlovsk reaktion eller om jag helt enkelt har en oupptäckt fetisch för flygresor. Faktum är att min kära pojkvän upplever samma sak så kanske är det något som alla utsätts för. Jag måste börja spana skrev vid landning i fortsättningen, enbart i studiesyfte givetvis.

Amazing Grace

Grace Jones blir ett Keith Haring-konstverk inför filmen "Vamp" där Grace hade nya outfits och kostymer i varje scen och var sin egen stylist.


Om jag fick välja en superstar som vore en god vän så skulle det utan tvekan bli Grace Jones. Det är bara att inse, livet skulle bli så mycket roligare. Helt osannolikt är att tanten fyller 60 bast nästa år dessutom.

Ett tips för långtråkiga dagar är att googla eller youtuba den gamla haggans namn och du fördriver garanterat ett par timmar med mycket skratt. På Youtube finns massor med fantastiska klipp där jordens snyggaste jamaikanska allt ifrån sjunger operaduett med Pavarotti, börjar slå en tv-hoast för att denne inte visar henne tillräckligt mycket uppmärksamhet till diverse underbara gamla musikvideos och ett gott stycke modehistoria. I ett fantastiskt klipp från -83 där hon är prisutdelerska på en Grammy Award iklädd en kreation som svårligen kan falla under benämningen ”hatt” (även om hon bär den på huvudet) entrar scenen med en side kick som häver ur sig den bedårande kommentaren. ”Hey, Stevie, you should see her hat”.

http://www.youtube.com/watch?v=8njKvhuRmIs

`Clear Eyes´ någon?

Det har på många vis varit en höst i motvind. Jag tänker inte tråka er så mycket om det nu, men frekventa läsare har ett litet hum om vad jag syftar på. En av de jobbiga sakerna har varit att efter nästan fem år som sambo med Ulf plötsligt bli särbos. Han har varit i Paris nästan varje helg men under veckorna har jag varit gräsänkling. Med ett smörgåsbord av ursexiga fransoser att frossa bland kan tyckas det vore en drömsituation, men faktum är att det varit otroligt påfrestande.

Ulf har just kommit tillbaka till Stockholm efter en tids arbete i Abu Dhabi och kunde inte komma till Paris och julfirandet förrän den 22:a december så jag beslutade mig för att ta en sväng om Stockholm istället. Jag landade i morse i ett vitfrostigt Skavsta och måste erkänna att det kändes hur mysigt som helst. Och istället för att behöva plågas med bussfärd till stan så överraskningsmötte Ulf mig med bil på flygplatsen vilket fick mitt något ansträngda och självömkande sinne att brista och tårar trillade. Som i en fin liten film om jag får säga det själv.

Jag dumpade Ulf i Tumba där han ska jobba i ett par timmar och fortsatte mot vårt gamla hem som numera klassificeras som ett kontor… När jag låste upp dörren på Strandvägen möttes jag av Ulfs nyanställda och ursöta lilla Aussie-bum som med ett leende säger: ”G'day mate. Good to see you again Paaar”. Så gulligt så jag nästan började böla igen.

Jag är just nu helt varm i kroppen av vetskapen att jag kommer att få träffa Ulf varje dag ända till den 3:e januari. Jaha, nu kommer tårarna igen…

Patch for an eye?

Ett otäckt skitkedjebrev och namninsamling snurrar runt på Facebook och jag trodde först att det var ett skämt när jag emottog det, men insåg att det var på fullaste allvar och att människor nog är lite tokiga i alla fall. Brevet berättar om den mycket tragiska händelsen i Liverpool för 15 år sedan då två 10-åriga pojkar tog livet av ett annat barn, den treårige Jamie. Dessa pojkar har nu efter 15 år av fångenskap (och vård får man hoppas) givits anonyma identiteter för att så gott det går kunna återanpassas till ett liv de tidigare inte haft.

Petitionen och läskigt många underskrifter skriker om hämnd, livslånga fängelsestraff och till och med avrättning!? Kom igen, de var TIO ÅR när den hände. Hemskt, olyckligt, tragiskt på alla sätt, men varför utplåna fler människoliv?

Den amerikanska söderns kristna extremkonservatism har spridit sig till Europa och verkar plötsligt vara rumsren. Detta skrämmer mig långt mer än klimatförändringar och ett tredje världskrig mellan öst och väst, för tro mig, det kommer att ta kol på mänskligheten långt innan polarisen har smält.

Biktandet fortsätter

För en tid sedan fick jag frågan vilken låt som jag gillar i smyg, dvs, skivan man inte lägger överst i cd-traven för att plocka cred points. Jag har funderat på det där och kom här om dagen på att det nog är Peter Jöbacks "Stockholm i natt". Vet inte om det är en undertryckt hemlängtan och nostalgi som gör att jag gillar den låten, men på veckosluten när pannkaka och söndagsångesten trängs i min mage brukar jag klicka fram den på YouTube, lyssna, titta och gråta en skvätt.

Dagens Jag-mötte-Lassie

Hade en mycket märklig kändis-encounter idag. Jag var på Colette och stod och tittade i filmhyllan. Min blick fastnade på filmkonvolutet till den briljanta ”Me and You and Everyone We know”. Och jag tänkte; Oj vad den filmen är bra. Inget konstigt. Därefter gick jag ner i källaren för att gå på toaletten. Och vem mötte jag där om inte Miranda July, regissören och huvudrollsinnehavaren till ovan nämnda film (???).

För några månader sedan hade jag en liknande upplevelse i Stockholm då jag en dag insåg att jag inte ägde en enda Robyn skiva. Då jag gillar henne enormt beslutade jag mig för bege mig till NK’s skivavdelning där jag inhandlade samtliga av hennes album. Därefter gick jag ned till Norrmalmstorg för att ta bussen till Söder. Och vem står vid busshållsplatsen om inte. Robyn.

Hemligheter om mig, nu inte längre så hemliga…

När jag ringer ett utlandsnummer slår jag (som alla andra) 00 och lansprefixet, därefter måste jag ”sken-slå” nollan i efterkommande riktnummer som ju ska uteslutas. Jag för alltså fingret till telefonens 0:a och touchar den lite lätt utan att trycka till. Det får mig att känna mig lite korkad.

Jag är omåttligt pedantisk och litar endast på att saker gjorts rätt om jag själv utfört dem. Det är ingen sympatisk egenskap… jag vet.

Jag tycker att det är godast att röka när jag är nyduschad.

Jag har två fobiliknande rädslor. Den ena är fånig skräck för spindlar den andra är ångesten att tala inför en stor grupp människor. Annars är det inte mycket som skrämmer mig. Möjligen mörkret somliga kvällar då jag känner mig ensam.

Om folk ber mig om en cigg på gatan, vilket händer ideligen här i Paris, så bjussar jag rått och selektivt endast de killar som jag tycker är snygga.

Jag är inte dyslektiker, men har vissa stavningssvårigheter och skriver mina blogginlägg i Word innan jag publicerar dem för att försäkra mig om att inget blir felstavat. (se även punkt 2 ovan).

Jag har inte klippt mig hos en frisör på 10 år.

Jag har aldrig besökt en psykolog eller terapeut men tror att de flesta egentligen skulle behöva det. Inklusive jag själv förstås.

Jag tycker att det är vansinnigt tråkigt att onanera och ser det som något nödvändigt som måste göras då och då när Ulf (eller någon annan) inte finns till hands.

Jag har lika många komplex nu som när jag var tonåring. Typ samma dessutom.

Jag gillar verkligen att laga mat, men tycker att det är fasansfullt trist att äta ensam. Vilket resulterar i att jag äter pannkaka minst fyra gånger i veckan nu när Ulf spenderar mycket tid i Stockholm. Snabbt, gott och enkelt.

Jag biter på naglarna, men gör det snyggt så det ser ut som om de vore nagelklipparklippta.

Jag kom på ytterligare en fobi.. Fönsterkuvert.. Jag kan lämna förmodad viktig post oöppnad i veckor för att jag har en komplicerad relation till dess jobbiga innehåll.

Jag är inte hårig på ryggen, men har några envetna och fult felväxande strån på axlarna som jag brukar rycka eller raka bort.

Man får gärna posta kommentarer i form av egna bekännelser.

Självhjälp

Jag inser att det har varit lite väl mycket negativ energi runt min relativt halvsovande blogg på sistone. Mycket ”min stackars butik bla bla bla.." eller, ”woj woj vi har inga stolar” och så vidare. Jag ska skärpa mig. Jag lovar. Ulf brukar ofta påpeka att jag måste bli bättre på att tänka positivt och inte fokusera på allt dåligt hela tiden. Och visst fan har han rätt. Jag är fullt medveten om att jag är expert på att grotta in mig i jämmer och elände och blir lätt apatisk istället för att ta tjuren vid hornen och fixa biffen. Jag är också medveten om vart jag fått dessa egenskaper från. Jag kan ofta höra min mors småbittra och självömkande ord hoppa ur min egen mun och irriteras då över hur mitt beteende ofrivilligt anammats från henne.

Tänka positivt var det ja.. då ska vi se:

Det är snart jul. Det ska bli kul. Då kommer vänner från London hit till Paris och jag och Ulf ska för första gången fira jul utan familjeprylen. SÅ skönt! (Föräldrar och svärföräldrar i all ära, men..).

Min goda goda vän, som tidigare omnämnts som ”Oxy” numera ”Chantelagen”, kommer på besök nu i veckan. Fantastiskt kul ska det bli!

Utan att ha ansträngt mig och jobbat för det så har jag loosat några kilo i vikt den senaste tiden. Känns topp! (Hoppas det fortsätter i den riktningen).

Jag har egenhändigt byggt en bokhylla till lägenheten. Eller, jag har pimpat några butikshyllor och med lite tapet och ommodulering satt en mer hemtrevlig och personlig prägel på möbeln. (Borde kanske lägga upp en bild på den så ni kan förstå min stolthet…).

Ulf kommer snart hit till Paris och ska för ovanlighetens skull stanna jätte länge utan att efter ett par dagar behöva flänga iväg till Stockholm eller Abu Dhabi eller God knows where. DET är positivt.

Nu måste jag sluta innan det blir käckt.

Hugo Weaving

Hugo Weaving är en sån där fantastisk skådis som ofta glöms bort och som lätt kommer i skymundan. Han gör alltid fullkomligt lysande rollprestationer som spänner från trovärdig druga (Mitzi Del Bra) i ”Priscilla, Queen of the Desert”, och alvlorden Elrond i ”Sagan om Ringen”, till superkalla Agent Smith i ”Matrix” och som den maskklädda fantomfiguren V i ”V for Vendetta”. Stora roller i stora filmer, men ändå känns han en bit ifrån att castas till huvudrollen i en Hollywoodfilm. Jag hoppas att hans karriär till slut får samma vändning som Philip Seymour Hoffas, som ju i film efter annan presterade klanderfritt i periferin innan producenterna var tvungna att bortse hans inte så tvålfagra yttre och ge honom roller som hans talang förtjänade. Go Hugo!

Sale

Igår tisdag och idag onsdag så har jag haft utförsäljning i min butik för att bli av med så mycket som möjligt innan jag stänger. På torsdag har den otäcka galleristen vernissage och på fredag och lördag ska jag ägna mig åt att packa ihop och tömma stället. Det känns tungt och vemodigt att behöva skruva ner hyllor, häng, speglar, riva Ulfs fina belysning och slita upp det nylagda golvet som jag ägnat så oändligt mycket tid och möda på att hinna få klart i tid till öppningen för några veckor sedan. Och nu. Riva. Men ja ja. Det är bara prylar. Plågan att befinna sig under samma tak som otäckingen och betala pengar till denna girigbuk är inte värd någon butikslokal i världen.

The only way is up

Ibland händer saker som gör att man undrar; är detta en mardröm, sover jag? Sen så inser man att det är verklighet, på fullaste allvar och att det inte går att göra någonting åt. Vart går gränsen för prövningar som man inte orkar med? Jag tror och hoppas att den där gränsen inte finns.

För en tid sedan så skrev jag ett kort inlägg om en person som jag stod i beroendeställning till. En situation som tvingade mig att svälja skit i stora lass och samtidigt hindrades jag från att säja vad jag tyckte om saker och ting. Igår passerades gränsen och jag hävde ur mig allt mitt missnöje och frustration i oinlindad vokabulär.

Personen i fråga är killen som jag hyrt källarlokalen till min butik av. En och en halv vecka efter min invigning står jag nu utan lokal, med ett komplett butikssortiment av kläder och ett tömt konto. Jag har spenderat oändlig mängd tid, jobb, energi, kulor och kärlek i min källare som jag nu alltså ska lämna. Han har en längre tid utnyttjat sin maktposition, betett sig som ett praktsvin, försökt blåsa mig på pengar... och nu slutligen, förbjudit mig att hänga en liten klänning i mitt skyltfönster.

Enough is enough och jag drar. Min första reaktion var att bara vilja gömma mig under ett täcke och ge upp. Men allt känns redan mycket bättre och jag ska hitta en ny lokal att driva min verksamhet i. Utan någon pengakåt gallerist att krusa för och bli illa behandlad av. Min butik är inte lokalen som jag driver den i utan min butik är jag och mina kläder. Och vi finns kvar.

Ropen skalla, jobb åt alla

Strejk igen… Just nu pågår den tredje stora strejken sen jag kom hit till Paris för två månader sedan. Första gången var det taxichaffisarna som arbetsvägrade och de två senaste gångerna är det tunnelbane- och busschaufförerna som stängt av motorn. Anledningen är att man är förbaskad på Sarkozy och dennes planer på en pensionsreform. Han vill med all rätt och rimlighet höja pensionsåldern för denna grupp som idag kan ta semester från 50 år. HERREGUD.. 50!! Skärpning. Jobba på och sluta gnäll!! Arbetarrörelsens strejktradition verkar allt oftare grunda sig mer i en protestglädje snarare än viljan att få plakatens slagord uppfyllda. För knegarna kan väl inte på fullaste allvar tycka sig berättigade pension från 50 års ålder? Eller?

Jag vill sitta!

Vi är på jakt efter stolar eller pallar till matbordet… Men det är så satans svårt att veta vart man ska leta! I Stockholm har man koll på vilka antikaffärer och loppisar som är värda ett besök, men i en ny stad är det helt omöjligt att veta vart man ska börja leta. Det borde finnas mängder av schyssta affärer som säljer snygg Art Deco, Le Corbusier, Perriand, Eileen Gray, Eames och annat .. Men vart!!?? Rokoko och barock finns i överflöd, men det känns inte så aktuellt.

Idag kommer Jen och hälsar på, och det känns ju bra i alla fall!

Sprut i brandslangen

I Stockholm har jag aldrig känt rädsla eller oro för bränder. I hemmet alltså. Inte ens när jag bodde i Gamla Stan och dess trånga gränder ängslades jag över vad en brand skulle kunna innebära. Men av någon anledning så har jag, kanske inte oroat mig, men ändå tänkt brandtankar ett par gånger här i Paris. Varför vet jag inte. Som ett omen besannades mina tankar och här om natten brann restaurangen på bottenplan i vårt hus upp/ner. Riktigt obehagligt.

En trygghet är dock att vi bor i samma kvarter där en brandstation huserar med ett kompani av crew-cuttade, sexosande hunkar till brandsoldater som givetvis skulle komma till min undsättning om något skulle hända igen. Det ryktas dessutom att vissa av dessa gossar knäcker extra under utryckningsbefriade nätter då fjollorna i Marais blir sugna på lite brandsoldatsnopp... Huruvida det är sant eller inte kan jag inte uttala mig om, men det är frestande att agera låtsaskund för att få veta sanningshalten i ryktet.

Back again

Oj oj oj. Blod, svett och tårar har flödat längs rännstenarna i Paris. Mest svett kanske. Det har varit en helt sjuk arbetsperiod den sista tiden med att få butikslokalen klar till öppningen som var i fredags. Arbetspass som liknar kinesiska textilfabrikers har hindrat mig från att blogga, och göra något annat också för den delen. Men nu är min lilla shop öppen vilket känns hur surrealistiskt som helst. Jag har liksom arbetat inför öppningsdagen under så lång tid att jag nästan glömt att det finns dagar efter denna också. Men det gör det. Måste bara få folk att veta att butiken existerar också... eftersom jag haft öppet två dagar med endast en besökande (icke handlande) kund… Känns väl si så där kan jag avslöja.

Invigningspartajjet var dock en lyckad tillställning med ett fyrtiotal gäster. Nya bekanta och deras vänner.. och deras vänner. Kommer lite bilder alldeles snart.

Och

… ett annat kreativt verk med svenskt ursprung (?) som också cashas in på utomlands är filmen ”Schwedisch für Fortgeschrittene” i vilken Helena Bergström och Maria Lundqvist medverkar. Givetvis var det i Tyskland som jag så denna filmaffisch, däremot har jag aldrig hört talas om filmen.. Har jag missat nåt?? Vad som också är lite kul är att huset som min sthlmslägenhet ligger i syns längst till höger i husraden.

Franskt millennium

I ett utav mina allra första blogginlägg så förklarade jag min kärlek för Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Nu saluförs bokserien stenhårt även i Frankrike och alla t-banestationer är fullkomligt tapetserade med reklamaffischer som uppmanar till köp av böckerna om Salander och Blomkvist. Kul. Tråkigt att Stieg inte fick överleva sin succé dock, men tyvärr är det ju ofta så. Här har man dessutom lyckats få till hyfsat snygga bokomslag till skillnad från de svenska utgåvorna som är riktigt gräsliga. Tydligen så hade Stieg ganska skarpa åsikter om hur han ville att omslagen skulle se ut... men man kan ju inte vara bra på allt.

Okända män i min lägenhet

Just i denna sekund håller två stycken flyttgubbar på att bära delar av bohaget från Stockholm upp i Parislägenheten. Det är väldigt många år sedan jag besökte en frisör, men känslan av det minns jag och jag känner på samma sätt nu. Jag sitter här framför datorn och vet inte om jag ska småprata om ditten & datten med dem eller knipa käft... Bör jag hjälpa till? Ska jag bjuda på kaffe? Är de sura och buttra för att det är tidigt på morgonen och de måste bära tunga saker upp för trånga trappor eller ogillar de att jag är bög. (Paranoia som det var VÄLDIGT länge sedan jag kände). Jaja.. Jag fortsätter nog att hålla tyst och äter lite frukost istället medan de jobbar. Moohahaha..

Porr i provhytten

Jag har ont i HELA kroppen. En produkt av diverse ergonomiskt mindre bra arbetsställningar under de senaste åtta timmarna som jag ägnat åt att kollagetapetsera provhytten i butiken med snäll vintageporr. Det blev så fint, så fint. Jag blev dock alldeles tossig i huvudet av alla snoppar, lustiga frisyrer och klisterångor efter ett tag.

Vidare har jag idag lärt mig att golvavdelningen på BHV * tillämpar en märklig lagerfilosofi. Ett generöst utbud av ett 40-tal parkettgolv erbjudes där ungefär hälften är märkta med en ”Produit en stock” (varan finns i lager) -klisterlapp. Den andra hälften är det inte. Givetvis ville jag ha ett golv som INTE var märkt med detta klistermärke. När jag till slut lyckades hitta en expedit som jag kunde kommunicera med så fick jag informationen att golven som inte finns i lager är det ca tre veckors leveranstid på. Vilket inte var ett alternativ. Så jag fick snällt leta upp ett golv MED en klisterlapp och när jag lite motsträvigt gjort mitt val fick jag informationen att golven som finns i lager är det ca en veckas leveranstid på… för lagret ligger inte i butiken. Dhööö…

* BHV är ett 6 (gigantiska) våningar stort varuhus i Marais. De har allt, alltså jag menar allt. BHV är ett Åhléns, IKEA, NK, Clas Ohlson, Elgiganten, Bauhaus plus lite till i ett. Men något golvlager har de alltså inte.

My little shop of fashion

Kom på att jag helt glömt bort att visa loggan, eller ens berättat namnet på min lilla butik som jag öppnar nu den 9:e november. Om du som läser detta råkar befinna dig i Paris just då så är du herzliches välkommen på invigningsfest kl 19.00 på 52 Rue de Verneuil. De märken som jag kommer att sälja nu vid öppning är Diana Orving, Bea Szenfeld, Carin Wester, Nakkna, Rodebjer, So Last Season och Emy & Cillas fantastiska trätofflor. + lite annat smått & gott. Aahh.. Gratis reklamutrymme på internet..

€%@§WWW (Modern cartoon-svordom)

Jag är så förbannat jävla trött på att befinna mig i en beroendeställning gentemot en person vilket tvingar mig till att ta mer skit än vad jag ens trodde fanns. Snart har gränsen passerats och då kommer jag att explodera i en hatisk harrangkaskad som utan bomullsinlindade ord kommer att proklamera exakt vad jag tycker om hennom.

Tur & retur

Efter en blixtvisit i Stockholm på ett och ett halvt dygn är jag åter i Paris. Jag ber om ursäkt till alla som jag borde ha ringt och fikat, tagit ett glas vin och gått ut med.. Men det fanns tyvärr inte en sekund över någonstans att nalla av. Jag har flängt runt hos designers och plockat upp kläder till butiken samt packat ihop det privata bohaget och knölat ner allt i kartonger. (Och nu, as I type, är grejjerna på väg ner hit). Dessutom försökte jag få lite kvalitetstid med Ulf som jag inte träffat på tre veckor då han varit i Abu Dhabi på jobb... dvs bott på ett sjustjärnigt hotell.

In the eye of the beholder

Jag har kommit på att jag nog har ganska fula ögon... Det här skriver jag ABSOLUT inte för att jag vill att vänner och bekanta ska ”Nä, det har du inte alls.. du har jättefina ögon… bla..bla..”

Eller, själva ögonen är det nog inget större fel på, utan snarare dess placering tror jag. De sitter till att börja med för tätt. Det som fick mig att inse detta var när jag tittade på bilder som jag laddat upp på mig själv på bl a Facebook.. Det ska ju inte stickas under stol med att man (jag) valt bilder där man (jag) själv tycker ens utseende är mest fördelaktigt. När jag såg på dessa foton insåg jag att jag hade solglasögon på typ åtta av tio. Nästan lite pinsamt. Men till mitt försvar så är jag faktiskt en väldigt ljuskänslig kille.. dessutom en medicinskt diagnostiserad sådan. Så jag tänker nog fortsätta att gömma mig bakom mina brillor, och på så sätt bli lite snyggare.

Poke

Jag vet inte om jag inbillar mig eller om det faktiskt är så att folk oftare tar sig friheten att ”poka” med ett pekfinger i magen... i realiteten alltså.. efter Facebooks intåg i vår vardag.. eller kanske inte. Hur som haver så gillar jag digitala pokes.. men inte fysiska. Don’t touch my fatty stomach! Touche pas!

Good day, bad day

Jag hoppas att ingen ringer psykakuten och begär mig hämtad efter att ha läst detta inlägg. Ni kan vara lugna. Jag mår bra. Vill bara delge hur de mindre ljusa stunderna kan se ut i mitt lilla liv. Men som sagt, just nu är det topp!

Från långt tillbaka i tiden, så länge jag kan minnas faktiskt, och upp i vuxen ålder så har tre stycken bilder då och då plågsamt projicerats i mitt huvud. De obehagliga skådespelen brukar triggas och aktiveras i samband med olustkänslor och depressioner. Ibland spelas de upp en och en, och ibland i kombination av varandra. När jag mår som sämst idkar min hjärna total självtortyr och låter alla tre vanföreställningar rulla i ett kollageliknande inferno i mitt huvud.

Den första bilden är som ett slags myrornas krig. Den påminner om 80-talets snötvättade jeanstygsstruktur. Som tusentals larver och skalbaggar som alla kämpar för att ligga överst i insektshögen. En herre-på-täppan-kamp. Den här bilden brukar få mig att gråta. Jag känner mig förtvivlad och sårbar som ett litet barn.

Den andra bilden är egentligen bara en färg. Beige, eller ljus terrakotta. Den är mjuk och pulveraktig. Som potatismjöl. Som en träbit som länge och omsorgsfullt putsats med ett finkornigt sandpapper. Som en polokrage som stryper om min hals. Jag blir som en lam och det känns som om jag ska kvävas. Flera gånger har den här bilden fått mig att kräkas.

Den tredje och sista bilden är den värsta. Den suddar ut mitt förnuft och förmåga till rationellt tänkande. Framkallar en rädsla så stark att jag inte förmår beskriva den korrekt. Det är bilden av en leksak. Ett ansikte. En liten kropplös kasperdocka av mjuk gummi. På dess baksida finns fyra hål där en hands fingrar ska stoppas och med små subtila rörelser få ansiktet att göra lustiga grimaser. Min docka är det ingen hand som styr. Självmant gör den grimaser, fast inga lustiga som får mig att skratta och le, utan hemska och ondskefulla miner som skrämmer och vill mig illa.

I hela mitt liv har jag försökt att tolka bilderna. Försökt förstå vad de betyder och vad de vill mig. Men jag har inte lyckats. Alltjämt skrämmer de mig lika mycket nu som när jag var barn.

Strejk på galgbacken

Man gillar att strejka i Frankrike har jag märkt. Samma dag vi flyttade hit så var det en pågående taxistrejk, så när vi landade på Charles de Gaulle var det följaktligen väldigt svårt att hitta en taxi. Men det fanns några svartfötter som körde så vi lyckades klämma in oss i en bil tillsammans med någon form av tysk finansman som också skulle in till Paris. (Man var tvungen att dela taxi med andra eftersom det fanns så få). När vi lämnade flygplatsområdet blev vår bil stenkastad på av andra taxichaffisar som var uppenbart ilskna på sin strejkbrytande kollega.

Idag var det dags igen, men denna gång var det kollektivtrafikens chaufförer som arbetsvägrade. Jag kan berätta att det blir lätt lite kaos i en stad med sjumiljoner innevånare när tunnelbanor och bussar står stilla. Och när de strejkande dessutom väljer att blockera alla stora boulevardknytpunkter för att hindra biltrafiken att komma fram, ja då sjunger Paris av franska strejkramsor, tutande bilar, gråtande barn och allmänt irriterande grymtningar från promenanter som försöker sick-sacka sig fram mitt i härligheten.


Strejkare på Place de la République

På mitt dagsschema stod att finna galgar till min butik. (Jag kom på igår att sådana kanske kunde vara bra att ha). Hum... hur hittar man galgar till en butik i Paris? IKEA kan ju uteslutas då jag känner att det krävs en lite flottare variant. Så jag slog upp ordet ”galge” i mitt lexikon och lärde mig att det heter ”Cintre”. Och efter lite googlande på ”Cintre + Boutique + Paris” så hade jag samlat på mig ett par adresser där jag tänkte prova min lycka. Och eftersom tunnelbana, buss och taxi inte var ett alternativ fick jag helt enkelt sälla mig till de sick-sackande. Efter ett par bottennapp och mycket vandrande hamnade jag till slut hos Christian Diors galgtillverkare och kan efter det konstatera att en någorlunda snygg galge kostar mellan 150 och 400 kronor. Det blir då snabbt en stor summa pengar om man behöver runt hundra galgar… Så jag får nog leta vidare imorgon och hoppas då att tunnelbanan kör som vanligt.

Avant Que J'Oublie

Igår kväll var jag med om en rolig händelse. Jag satt på en bar i min ensamhet och drack en öl. Då kom det fram en kille i 35-årsåldern som började prata (flirta) med mig. Artigt svarade jag på hans frågor och fällde då och då in med en motfråga, dock helt ointresserad av att vårt shit-chattande skulle leda till något sexuellt, eller annat heller för den delen. Plötsligt äntrade Jacques Nolot * baren och ställde sig bredvid mig och den andra killen (vi kan kalla honom 35-åringen då jag inte minns vad han heter). Jacques log lite kontaktsökande mot oss och 35-åringen förbarmade sig och inviterade honom i vårt samtal. Jacques talar dock ingen engelska vilket resulterade i att det mest var Jacques och 35-åringen som pratade och jag iakttog. (Då och då fick jag en översatt sammanfattning av vårt samtal). Jacques bjöd oss på öl och såg mycket glad ut. Efter ett tag så utkristalliserades situationen; Jacques, uppenbart intresserad (sexuellt) av både mig och 35-åringen. Jag, uppenbart Ointresserad (sexuellt) av både Jacques och 35-åringen.. och det var här som det roliga i hela historien uppstod. 35-åringen fejsade nu valet att koncentrera sitt flörtande som kanske (han hade ju ingen aning) kunde resultera i lite ligga med mig, eller skulle han rikta kanonerna mot den kända regissören och skådisen.. alldeles för gammal för hans smak (typ 65).., men en kändis! Det var riktigt underhållande att se 35-åringens tafatta försök att med en hand hålla två ljus brinnande i en storm.
När Nolot efter ett tag berättade att han inte så ofta besöker barer för att ragga, utan istället brukar ringa gamla beprövade prostituerade fick jag lite dålig smak i munnen och gick hem. Tyvärr vet jag inte hur det gick för de lämnade tu.


* Jacques Nolot är en känd fransk skådespelare som medverkat i ett stort antal filmer, bland annat i den überbegåvade François Ozons ”Sous le Sable” (Under Sanden). På senare år har han övergått mer till att regissera och hans senaste film ” Avant Que J'Oublie” hade premiär igår kväll, vilket Monsieur Nolot firade med att ensam gå till en gaybar i Marais.

In da future

Jag längtar efter det sladdlösa samhället. Varför kan inte vardagen vara lite mer SiFi? Det känns så föråldrat att tvingas dra massa sladdar hit och dit mellan datorer, modem, telefoner, TV-boxar och annat skit. Jag önskar också att världen var lite mer Matrix.. lite som ett dataprogram där man med ett kringla-T kommando enkelt kan markera ett föremål och skala upp, -ner eller byta färg på det. Som jag nämnde tidigare så är orange en duktigt använd färg på både det ena och andra i vår nya lägenhet.. Jag är inte riktigt kompis med den kulören och vi ska måla om. Men det är bara så satans meckigt och jag får ångest när jag ser alla luckor, skrymslen, vrår och för en pensel oåtkomliga prång. Tänk, om man som i photoshop kunde trollspö-markera en yta, plocka fram en färgpalett och bara välja och vraka bland nyanserna. Svart idag, rött imorgon. Eller.., oj, vi ska ha middag.. oj, bordet är för litet.. Nä men ta bara kringla-T på fåtöljerna där borta och skala ner dem i storlek och ställ dem på fönsterbrädan så länge.. och gör samma sak på matbordet fast större så får det plats.. och behöves fler stolar? Ja men copy-paste lite då!

Och tänk om man kunde göra samma sak på sin egen kropp också! Shit.. alla flickor skulle vara ömma i muttan för jämnan.. för att inte tala om alla passiva homofiler som skulle ha sitt- och gåsvårigheter…

Full Metal T-shirt

Jag var på födelsedagskalas igår kväll. Baren Full Metal bjöd till fest för att fira sitt 8-åriga bar-varande. Det är en ganska liten bar med två stycken darkrooms där både det ena och andra brukar hända. Igår hände det både där och i baren vill jag minnas…

Det var verklig feststämning och den lilla lokalen var välfylld av mer eller mindre påklädda kroppar. I omvänd ordning så gav födelsedagsbarnet (eller personalen då förstås) bort presenter istället för att få. Jag fick en t-shirt… Porrfilmer och nyckelringar var andra presenter som delades ut.

Big in GBG

Av någon anledning så går min blogg hem i Göteborg?? Jag har fler läsare från Sveriges framstjärt (eller vad det brukar kallas) än från Stockholm. Kajsa.. är det du som sprider min länk i Götet? ;-)

Fler iakttagelser

Franska mygg är ena ondsinta rackare. Jag sov med öppet fönster här om natten och vaknade morgonen efter med ett tiotal kliande (alltså jag menar KLIANDE) bölder spridda över kroppen. Detta var för typ fem dagar sedan... men det kliar lika mycket fortfarande.

Toalettpapper måste man köpa ofta i det här landet då det inte är så mycket papper på rullarna liksom. Efter två toalettbesök och rullen är tom. Dessutom är standardpapperet i butikerna rosa vilket resulterar i att jag får betala det dubbla priset för vita rullar.. gillar inte de rosa... inte för att de på något sätt skulle utgöra något hot mot min manlighet eller nåt sånt.. utan för att en flitigt använd accentfärg i lägenheten vi köpt är orange. Does not make a good match with pink.

Till min positiva förvåning så har jag upptäckt att jag är mer poppis här i Paris än i Stockholm. Jag blir raggad på hela tiden vilket ger en bra boost för självkänslan. Om det beror på att mitt utseende går bättre hem hos fransmännen än bland svenskarna, eller om det bara är så att fransmännen är mer utåtriktade, öppna och direkta och inte skäms för att flirta vet jag inte. Men jag är nöjd i alla fall… och flirtar lika mycket tillbaka.

Folk använder fortfarande checkhäften i det här landet! Något som till och med Sverige lyckades utrota för en si så där 20 år sedan. I min butik tänker jag vägra att ta emot dem.. måste ju försöka bidra till någon form av utveckling. Jag menar, checkhäfte…?

Dagens sista iakttagelse gäller kaffe som ju inte är någon höjdare här alltså. Sen jag kom hit har jag inte lyckats få i mig en enda riktigt god och härligt krämig espresso… Åhh KaffeBar.. snälla Johan, öppna filial här!

Au revoir

Tyvärr så har sötkorven Francois Sagat slutat blogga.. inte helt utan vemod måste jag väl plocka bort honom från listan över bloggar som jag läser... Fast vi bor ju i samma stad numera han och jag ;-)

Kids On TV

Den 3:e November ska jag och Ulf på Kids On TV konsert i Bryssel och jag ser fram emot det som ett barn inför julafton. Detta Canadensiska musiker/performance/art/kreatörsgäng med karamellen John Caffery i spetsen är det bästa som hänt (musik)världen på mycket länge. John kan för övrigt ses med snasen i vädret som statist i orgiescenen i höjdaren Shortbus. Talented people walk side by side.

Reminder

Jag är den första att tillstå att bögars goda smak och den (självpåtagna?) rollen att vara early adapters inte är annat än en myt. Men på ett plan måste jag credda gaykulturen lite, och det när det gäller internet. Jag minns tiden då jag chattade på rfsl-chatten med känslan av att jag gjorde något fel och smutsigt.. och jag minns människors besvärade miner när jag sa att jag skulle fika med någon jag snackat med på qx. Ofta fick man varnande uppmaningar som ”bara du inte lägger upp någon bild på dig själv…” eller ”men hur vet du att den du snackar med verkligen ÄR den personen”.. Well. Nu har det gått en si så där tio år och hela klustret hetero-Sverige sitter fastklistrade framför Facebook och tankar upp bilder på sig själva och sina vänner. Hur kul som helst! Men kom bara ihåg. Vi var först.

& så var det det där med rovdjuren igen...

Nu tycker antirovdjursfalangen i Norrland att de fått vatten på sin kvarn efter björnattacken här om dagen där en jägare avled. Personligen tycker jag nog att kvarnen är lika snustorr som innan. Under de senaste 100 åren finns det endast FYRA stycken dokumenterade björnattacker med dödlig utgång... och denna siffra mina vänner inkluderar hela Norden. I minst tre av dessa fyra fall var den anfallande björnen skadeskjuten av en jägare vars uppenbara tillkortakommande talang utlöst incidenten.

Hittills i år har 350 personer mist livet i den svenska trafiken. Med den statistiken som kunskap skulle jag möjligen ta en hypotetisk norrlännings påstådda rädsla för björnen på allvar om 1-2 björnattacker med dödlig utgång skedde dagligen i Sverige... förutsatt att samma person dessutom var bilvägrare förstås.

Dementi

Måste tyvärr göra en liten rättelse gällande ett tidigare inlägg. Nämligen det om att Charlotte Gainsbourg bor i samma hus som jag ska öppna butiken i.. Jag blev felinformerad om detta och sanningen är den att hon bor ett par hus ner på gatan.. inte i samma hus. Fast det kommer inte hindra mig från att bli bundis med henne iallafall.
Så det så.

Iakttagelser av det franska folket

Fransmännen tycks vara numeriskt väldigt intresserade. Flitiga läsare av denna blogg har för länge sedan upplysts om att mina franskkunskaper är måttliga, för att inte säga i stort sett obefintliga. Men jag tycker mig höra sifferdiskussioner överallt och hela tiden. Jag snappar upp ”quatre vent quince” här och ” trent mil deux” där. Om det gäller börsnoteringar, lägenhetspriser eller nostalgiska minnen av svunna årtal har jag dock ingen aning om.

Franska pensionärer klär sig, precis som svenska åldringar, i gamla kläder. Skillnaden är dock att när tant Amalia drar på sig en golvskurarklänning vars malätna tyg härstammar från en forna påskgardin från 50-talet, så hoppar Monsieur Dalibour i en three piece vintage suit från Dior, toppat med en stilig hatt och käpp i ebenholts med elfenbenshandtag.

Det ÄR ingen myt att folk går omkring med baguetter under armen. They do! (Däremot har jag inte skådat nationaldräkten tight blå- och vitrandig t-shirt, röd scarf och svart basker ännu…).

Det dåliga samvetet över vin- och cigarettkonsumtion uteblir i det här landet till skillnad i från Sverige. Everybody does it. All the time.

Superman!

Här om dagen lade jag vantarna på ett nytt matbord till nya lägenheten. Ett gammalt verkstadsbord helt i järn. Det är fantastiskt. Och fantastiskt tungt också. Eftersom Ulf befann sig i Stockholm för tillfället så fick jag själv hyra en minilastbil... köra i Paris för första gången (utan kartläsare dessutom), lyfta in åbäket i lastbilen, köra lite till… Bära upp bordet själv två trånga trappor till vår lägenhet.

Man har ju hört talas om mödrar som får oanade krafter och styrkor vilket möjliggör bilvältande om deras knodd ligger fastklämd i den.. tror att det var samma fenomen som gjorde att jag lyckades bära upp vår nya inventarie till lägenheten. I love it!

Lägesrapport

När man i ett halvår har vetat att man ska flytta utomlands så är förväntningarna skyhöga och man ser enorma omdaningar framför sig. Som om att allt ska bli annat genom att vrida på en switch. Men så är det förstås inte. Allt är som vanligt fast annorlunda.

Annorlunda 1.
Jag snackar inte franska till att börja med... det är nog det största problemet för tillfället. När man har sagt ”bonjour” och ”ça va” till samma granne åtta gånger på en och samma dag så känner man sig lätt lite begränsad och småkorkad. Hur mycket jag än vill kan jag inte förmå mig att formulera en mening med lite substans bakom. Frustrerande.

Annorlunda 2.
Lite ensamt är det nog får jag lov att erkänna. Ulfs pendlande till Stockholm lämnar mig ensam i vissa perioder. Det blir lite tufft när jag inte känner en enda käft här. Jag har flyttat till städer förut utan att känna någon, men som 18-åring besatt jag nån slags naiv framåtanda som jag tråkigt nog har tappat lite av. Det är inte lika enkelt längre att klampa fram till främmande människor och påbörja samtal med förhoppningen att det ska leda till någon slags vänskap. Ensamheten och isoleringen kryddades lite extra de första 9 dagarna av att jag saknade internet, TV och telefon. Men nu har jag det!

Annorlunda 3.
Jag älskar Paris! Jag hade förväntat mig att jag på något vis skulle sakna Stockholm. Men nä. Självklart saknar jag vissa personer i Stockholm, men inte staden. Jag kan inte komma på någonting som Stockholm har som jag inte kan hitta här fast ännu lite bättre. (Enda undantaget är möjligen Kaffe Bar på Hornsgatan). Trevligare och fler barer, bättre restauranger, öppettider, priser i matbutiken, kollektivtrafiken, parkerna, museerna, klubbarna, människors utseenden.. you name it. Risken finns att jag den närmsta tiden kommer att framstå som en name droppande Andres Lokko, med enda skillnaden att jag skriver om Paris och inte London.. Men säg till i så fall… det är ingen liknelse jag stävar efter.

Men annars är allt som vanligt. Jag tänker på att jag borde börja träna... Jag lyssnar på samma musik och det är fortfarande tråkigt att tvätta. Och i motsats till mina förväntningar så filtreras inte vardagen genom en svart-vit och gryning kameralins ackompanjerad av Piafs skorriga stämma. Men den är ack så ljuv ändå.

CPR

Som en oomhändertagen tamagotchi är min blogg. (Döende). I brist på internettillgång har den inte matats, nattats, bytts blöja på, tröstats, rastats eller vad man nu gör med en tamagotchi. Men nu är jag uppkopplad igen i min nya lägenhet, i min nya stad, och jag ska berätta om mitt nya liv. (Återupplivning). Och jag börjar imorgon när jag har nyktrat till. Puss.

Take off

Så.. då är jag färdig packad och allt känns helt surrealistiskt. Tidigt imorgonbitti bär det av. Min hjärna är mos och jag kan inte förmå mig att skriva något just nu.. Ber att få återkomma så fort internet i nya lägenheten är igång.

Crazy

I helgen var jag på bröllop i GBG där min kära vän Kajsa äktade sin Robert. Det var ett fantastiskt bröllop! Det roligaste jag varit på. Dagarna innan har jag lidit av ångest och nervositetsmagvärk eftersom jag tvingat mig själv till att hålla tal under bröllopsmiddagen. Jag hatar att hålla tal. Eller snarare, jag hade aldrig tidigare hållit något tal för att jag vet att jag hatar det. Jag har stora issues med att stå upp och prata inför massa människor. För mig är det till och med så problematiskt och skräckinjagande att jag för många år sedan när jag skulle hålla föredrag inför min klass när jag lästa spanska på högskolan i Skövde, att jag inför detta var tvungen att dricka sprit till frukost för att lugna mina nerver. Det positiva med bröllop är ju att alkohol är en naturlig del av tillställningen, och talet gick bra har jag fått höra, jag har nämligen inga minnen från de minuterna. Allt är svart. En lucka. Inte beroendes på för mycket alkoholintag, utan för att jag förmodligen befann mig i ett chockliknande tillstånd när jag stod där och pratade. Nåja.

Ahh.. nu måndag morgon och en ”vanlig” vecka väntas.. fast det finns inget ” vanligt” med den här veckan över huvudtaget! Det är en helt tokig vecka som väntas. Jag har orealistiskt mycket jobb som måste utföras på alldeles för kort tid. Jag väntas hinna med ett besök hos min mamma och ett hos min bror. Ikväll är det tydligen fest :-) ... och allt detta ska hinnas med innan flytten på Onsdag morgon.. och just ja, nämnde jag att jag inte börjat packa än?

Väktarvåld

För några år sedan när jag pluggade till Art Director på Berghs så arbetade jag extra på nätterna som ronderande väktare för att få ekonomin att gå ihop. Mitt distrikt var Riddarholmen där jag nattetid strosade runt i domstolarna och på Norstedts bokförlag och hade vansinnigt långtråkigt. I uppgiften ingick också att låsa Gamla Stans tunnelbanestation när tågen slutat gå. Förnedringen att iklädd en ful Securitasuniform informera diverse bekanta och obekanta ansikten att sista tåget gått och att de måste lämna perrongen går inte att beskriva. Det är utan tvekan det värsta jag har ägnat mig åt. Enligt Securitas uniformsreglemente måste väktare bära huvudbonad, det vill säga basker eller keps, när dessa vistas utomhus. Eftersom Gamla Stans tunnelbanestation svävar i gråzonen mellan ute och inne valde jag givetvis att tolka stationen som ”inne” för att slippa ha den fula kepsen på huvudet. Jag minns ett tillfälle när det var dags för låsning och jag hade informerat tre unga killar, uppenbart homosexuella, om att det inte skulle gå några fler tåg den kvällen och att de tyvärr måste lämna biljetthallen. På gott festhumör och obesvärade av detta gick de mot utgången där de mötte två av mina ”kollegor” tillhörande den så kallade ”citygruppen”. Den ene av de två väktarna snäser otrevligt till killarna:

– Försvinn, det är stängt.
– Ja ja, vi är på väg, varför så bråttom? Svarade en av de tre.

Varpå citygruppsväktarna bokstavligen flyger på den stackars killen och släpar honom upp för trapporna. Jag springer efter och när jag kommer upp på trottoaren har de golvat den taniga grabben som ligger med bakböjda armar och ett väktarknä i ryggen.

– Vad fan håller ni på med, släpp honom! Skriker jag.
– Lägg dig inte i det här. Brummar en av väktarna tillbaka.

Efter en stund släpper de honom och gråtandes reser sig den chockade killen upp. Jag går fram till honom och förklarar att jag mer än gärna ställer upp som vittne om han vill göra en polisanmälan. Detta säger jag högt och tydligt så att mina ”kollegor” hör, innan de snabbt sätter sig i sin bil och kör iväg. Killarna tackar för min hjälp och går upp mot gränderna och jag fortsätter med låsningen. Efter någon timme kommer min gruppchef ut på Riddarholmen då han vill ha ett samtal med mig. Jag får veta att jag blivit anmäld av cityväktarna för reglementsvidrighet då jag inte burit huvudbonad vid Gamla Stans station, och att han inte har något annat val än att ge mig en varning. Inom Securitas gäller Texasvarianten; Three strikes, and you are out. Jag kunde inte göra annat än skratta åt honom och berätta precis vad som hade hänt. Min gruppchef var dock inte intresserad av att följa upp händelsen och allt slutade med att jag blev prickad.

Kort därefter sade jag upp mig.

Utmaning

Antog en utmaning från Mats Strandbergs blogg.

10 SAKER JAG INTE FÖRSTÅR GREJEN MED, OCH INTE TROR ATT JAG NÅGONSIN KOMMER ATT FÖRSTÅ (FÖRUTOM UPPENBARA SAKER SOM MISSHANDEL, PEDOFILI, NEKROFILI OSV)

1. Seinfeldt
2. Bögars Caroladyrkan
3. Komedier (Om de inte är svarta som natten)
4. H&M
5. London
6. Konservburkar
7. Robert Gustavsson
8. Coca Cola
9. Twinks (Snodd/delad åsikt med Mats Strandberg)
10. Kubb (Både bakverket och … sporten)


10 SAKER JAG INTE FÖRSTÅR VARFÖR INTE ALLA ANDRA FATTAT

1. Kids on TV
2. Kinky stuff
3. Att kvalité lönar sig (ekonomiskt, visuellt och själsligt)
4. Att det inte är på grund av flaskvatten som vår världs miljö är lite krasslig
5. Att jantelagen är mer svensk än både knäckebröd och dalahästar och att den måste utrotas
6. Jag ser när du ljuger
7. Att det sällan är för sent
8. Normer skadar (även normer inom minoriteter)
9. Att bögars goda smak & stil bara är en myt
10. Att det inte är speciellt mycket dyrare att käka ute än att laga mat hemma


10 SAKER SOM JAG FATTADE LÅNGT SENARE ÄN ALLA ANDRA

1. Facebook
2. Att diskmaskin är en nödvändighet
3. Att man som människa gör sina egna val (Fast det har nog inte alla fattat när jag tänker efter)
4. Kaffe
5. Att det heter ”bravo” och inte ”brabo”
6. Att vuxna inte alltid har rätt
7. Att Bill Murray är en lysande skådis trots sina snedsteg i usla komedier
8. Att man inte måste svara i telefonen när det ringer
9. Storheten med mörk choklad
10. Att dem lilla halvön på den Nordamerikanska kontinentens västra sida hör till Mexico och inte till Kalifornien.

Kinky

Haha... gjorde ett kinky-test på nätet och scorade 670 av 1000 möjliga, med utlåtandet ”You are a major league kinkster!” Jag blev nästan lite besviken då jag trodde att jag skulle rejtas som mer kinky än så… Men kanske berodde det på att testet var aningen heterovridet och jag var ju tvungen att svara med stort NEJ på frågor som ”Have you ever had a female partner squirt in your mouth?” eller ” Have you ever been played with menstrual blood?”

http://www.hotlanta.com/KinkTest.asp?SessionID=0660211



För några dagar sedan läste jag en artikel, jag minns inte om den var i Svenskan eller DN, som ur ett facit-i-handen-perspektiv handlade om bokförlagens historiska blunderrefuseringar. Det stod att läsa att ”Anne Franks dagbok” dissats av 16 stycken förlag innan någon fann den intressant nog för publicering, och det berättas att George Orwell, Sylvia Plath, JP Sartre och Anaïs Nin, är några av de giganter som också fått den kalla förlagshanden. Inget märkligt med det egentligen, människor konsumerar och uppskattar kultur på olika sätt och får någon möjlighet att publiceras så är det grundat på ett godtyckligt beslut fattat av en viktig person.

När det gäller film är oliktyckandet väldigt tydligt. Tärningsprickar, plustecken, humlor och bin delas ut till höger och vänster och det är inte ovanligt att samma film tilldelas fem solar från ett håll men bara två stjärnor från ett annat. Filmgenren är kulturellt inte tillräckligt viktig och som recensent riskerar man inte sitt goda rykte genom att ha en från mängden avvikande åsikt. Tvärtom kan det vara lite avantgardistiskt och cool att såga en i vanliga fall hyllad regissör. Däremot fegar proffstyckarna ur när det ska recenseras böcker, teater och utställningar och bedömningen illustreras inte med prickar och plus utan istället skriver man en tvetydig referatliknande text om verket där analysen, tolkningen och tyckandet ofta uteblir. Recensentens status står givetvis på spel om denne gud förbjude skulle dänga till med full poängpott till Stieg Larssons ”Millennium-triologi”, när konkurrerande kollegor samma dag i en annan tidning, dömer ut verket som slasklitteratur och snålar på plusen.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att chefredaktörer på diverse tidningar accepterar dessa fegproppar till skribenter och inte avkräver fler betygbeklädda åsikter.

Scary!!!

Den sjukaste av känslor. Jag har just bokat en enkelbiljett till Paris. Den 26:e september. Om nio dagar. Flyttar vi.

Ugly II

Vad är det med defekter? Jag älskar defekter, detaljer och oväntade kontraster. Till att börja med kan utseenden få agera exempel. Skelögdhet, stamning, ”för” stor näsa, harmynthet (opererad...), sned kuk, you name it, I love it. En bra grogrund är dock oftast en förutsättning, det vill säga en snygg kille som har trashats till på något sätt. På samma vis kan en felande länk i en stil vara sjukt sexigt. Föreställ dig en propert klädd kille, kanske i kostym, under armen bär han en skateboard och han har en nyckelkedja hängandes ur kostymbyxans ena ficka.. och jag är såld. Fantasin skenar iväg och jag diktar ihop hans situation. Varför han är klädd som han är (begravning, affärsmöte?), vart han är på väg (Björnsträdgård?), vart han bor, vad han gör osv. Det omvända är minst lika sexigt, som punkaren med ett par eleganta glasögon.

Defekten är nästan en förutsättning för att jag ska gå igång på någon. Ett ponerat scenario där jag skulle hamna i bingen med en Schenkenberg eller en Pitt (Brad alltså..), så är jag tveksam till att jag ens skulle få upp den. Vackert att se på men totalt appeal-löst.

Med musik är det samma sak. Moby till exempel. Jag kan höra att han gör bra musik, men jag kan inte känna det. Hans musiker-musik med väl-, men överproducerade låtar blir för mig som sexet med Schenkenberg, dvs ingenting. Everything But The Girl’s gamla dunderhit ”Missing” är också ett bra exempel på detta. Låten borde kunna räddas av sångerskan Tracey Thorns ugly/sexiga utseende. Hennes nuna är väl tilltuffsad och smått bisarr, men den positiva inverkan på låten uteblir, kanske för att jag är bög? Justin Timberlake däremot, spottar ut sig hittar, lika överproducerade (fast på ett annat sätt..), men det funkar oväntat nog hur bra som helst för mig. (I början hade jag allvarliga svårigheter att erkänna att jag gillade honom). Och jag misstänker att mitt gillande kan ha att göra med den anade harmyntheten.

Uglyness is what makes the beauty beautiful.

Copycatwoman

Jag misstänker att Black Eyed Peas-Fergie hade med sig en bild på Michelle när hon besökte plastikkirurgen senast... Och sa typ:
- Do me like this.


Michelle, som för övrigt fick sitt efternamn felstavat på sin walk of fame-stjärna som invigdes här om sistens.


Det blev "Pfieffer" istället för "Pfeiffer"...

Känn ingen sorg för mig Gamla Stan

Tidigare har jag skrivit om Södermalmsk vänstersnobbism kontra Östermalmsk högersnobbism. Vad jag då glömde att ta upp är kanske den allra värsta snobbtypen, nämligen Gamla Stansnobben. Kultursnobben.

För ett par år sedan så bodde jag i en liten lägenhet i ett gårdshus på Kindstugatan i Gamla Stan. Det var ett förstahandskontrat skrivet på mig, så jag bodde där helt lagligt, utan konstigheter. Huset låg inklämt mellan två innergårdar och jag hade fönster mot den ena gården, men inte den andra. Gården som mina fönster INTE vätte emot var mycket större än ”min” gård och var utsmyckad med massa rabatter, träd, grillar, sittgrupper och andra trevligheter, så följaktligen valde jag att ta ett glas vin på denna gård de varma sommarkvällarna.

En känd svensk musikal-”stjärna” bodde också där. Hon hade sina fönster mot den stora och ”fina” gården. (Hennes förnamn för tankarna till en av de fåniga presenter som Jesus fick av en vis man natten han föddes, och hennes efternamn är detsamma som den buddhistkonverterade komikern som för många år sedan gick under alias ”Ronny Jönsson”).

Den första gången jag begick det ödesdigra misstaget att beträda förbjuden mark på den ”fina” gården hände följande. Jag satte mig på en stol med ett glas vin i lugnan ro. Sekunden efter kommer ovannämnda sångfågel ut på gården med en tvättkorg under armen, hon stannar till vid mitt bord, gör en konstpaus och frågar med ett falskt leende:

- Ursäkta, men vem är du?
- Pär heter jag…
- Jaha. Och.. bor du här eller?
- Öh. Jaa...
- Med port mot Kindstugatan och inte mot Själagårdsgränd då förstår jag?
- Ja. Hurså?
- Ja, det är ju så att vi som bor mot denna gård ser helst att ni håller er på er gård. Ni har ju faktiskt en egen…
- Öhhh.. Vi har ju samma hyresvärd, och det där är mitt hus. Sade jag och pekade på huset som jag bodde i.
- Jo, men som sagt. Har du inga fönster mot den här gården ser vi helst att du håller till på din gård.

Med det som avslutande ord vände hon på klacken och gick i riktning mot tvättstugan (som låg på ”min” gård, men som hon uppenbarligen hade tillträdesrättigheter till). Någon vecka senare blev jag sugen på ett glas vin igen och trotsade primadonnans order och satt mig på den stora gården. Det dröjde inte många minuter innan hon åter uppenbarade sig invid min sida.

- Ursäkta, men vem är du?
- Haha, det vet du mycket väl. Vi talades vid för ett par veckor sedan.
- Ja, jag tyckte att jag kände igen dig. Och jag nämnde väl då att vi som bor här inte gärna ser att ni nyttjar den här gården…
- VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR??!! EVITA PERÓN ELLER?

Upp till kamp...

Jag kan inte förstå hur socialismen har lyckats lägga beslag på begreppet ”Solidaritet”. Eller snarare, hur de som kallar sig socialister tycks ha allvarliga svårigheter att leva efter sin dogm.

Arbetare vid Kockums i Karlskrona är ursinniga på Reinfeldt och hans regering för nedskärningarna i försvaret som drabbar deras arbetsplats. Jag undrar. Finns det inte någon arbetare på Kockums som kan glädjas åt att efterfrågan på krigsmateriel med syfta att döda människor minskar? Jag undrar. Finns det inte någon arbetare på Kockums som kan glädjas åt att besparingar på försvaret innebär mer pengar till skolan och vården? Jag undrar också om det finns någon arbetare på Kockums som tycker att det vore en bra idé om jag kräver att staten köper Orving-klänningar från min butik för att den ska gå runt?


Jag undrar var solidariteten finns bland arbetarna på Kockums.

Ett hundratal ilskna ubåtsmakare mötte upp Reinfeldt när denne besökte Karlskrona här om dagen. Erik Karlsson, Seko-ordförande på Karlskronavarvet och Marinbasen, ropade till Reinfeldt:

– Har dom här gubbarna ett jobb att gå till om två år?

”Gubbar” var det ja. De där ”gubbarna” kanske kunde söka något av de 4000 nya jobb som anmälts på arbetsförmedlingen i Karlskrona under det senaste året om företaget de för tillfället arbetar vid inte kan erbjuda fortsatt anställning. Som Mats Pettersson, en av ”Kockumgubbarna” själv uttrycker det: ”jag har jobbat på varvet i evigheter".

Mats kanske skulle må bra av att vidga sina vyer något och testa något annat än ubåtsbygge. Sjuksköterska? Dagisfröken? Hårfrisörska?

Solidaritet. Var har den funnits inom arbetarrörelsen och facken? Har man kämpat för utökade rättigheter för kvinnor på arbetsplatser? Nä. Invandrare, handikappade, homosexuella då.. har man kämpat för dem? Nä. Solidaritet har varit något du möjligen kunnat ta del av om du varit man, lönnfet och haft en såsig prilla snus under läppen.

Den socialistiska tanken om jämlikhet och rättvisa stannar just vid en tanke. I realiteten är den klassiske manschauvinisten, homofoben eller rasisten en landsortsboende, rödröstande fackmedlem som kräver att staten shoppar mordvapen för att denne ska få behålla sitt jobb.

Me and Charlotte

Har just fått reda på att ascoola Charlotte Gainsbourg, dotter till Serge Gainsbourg och Jane Birkin, bor i samma hus som jag kommer att öppna min butik i. Vi ska bli bästisar.

Ett känsligt inlägg?

Jag ser mig själv som en vansinnigt fördomsfri person. De klassiska minoriteterna är i min vän- och bekantskapskrets en majoritet. Bögar, flator, transor, transexuella, svarta, handikappade, ex-prostitutes, anorektiker, addicts, nervsjuka osv. Inga konstigheter.

Men trots det kommer jag ibland på mig själv agera på ett obehagligt sätt. T. ex. Här om dagen när jag åkte 47ans buss var chauffören på väg att svänga vänster vid Kungsträdgården istället för att fortsätta rakt fram på Hamngatan mot Centralen. Någon uppmärksam passagerare hojtade till och föraren lyckades i sista sekund undvika en felkörning. När jag sedan skulle gå av bussen vid Sergelstorg valde jag att gå av vid framdörrarna för att på vägen ut stanna till och säga något vänligt om att `det var nära ögat att det blev lite tokigt´ och därefter brände jag av ett utav mina vänligaste leenden och den svarte chauffören skrattade tillbaka och gestikulerade teatraliskt med att dra svetten från pannan med sin hand.

Det var ju en sympatisk situation kan man ju tycka. Men faktum är att om chauffören istället hade varit en svenne-gubbe så hade jag med all säkerhet inte sagt något med ett leende när jag lämnade bussen. Genom mitt agerande mot den svarte killen vill jag visa ”hey, jag är inte rasist vettu.., jag e väldigt fördomsfri mot sånna som du”. Vidrigt, när jag tänker på det.

Den här typen av ”vänlig-rasism” pratas det inte om. Så jag var tvungen att göra en liten gallup i min omkrets och fick vet att jag inte är ensam. Alldeles tydligt är att det fördomsfria folket hälsar lite extra vänligt på den syrianske städaren man möter i korridoren, eller ler lite bredare mot eritreanskan i tobaksaffären. Är det fördomsfrihet? Att spela gladare och vänligare än vad man egentligen är i just den sekunden för att bevisa sin öppenhet är ju inget annat än falskt och manipulativt.

I ett avsnitt ur sista säsongen av ”Sex and the City” är Samantha och Carrie på en takfest bland massa bögar och transor. Jag har för mig att de ligger i solstolar, sippar cocktails och pratar med några fjollor. Jag minns hur tydligt det var i den scenen att Samantha och Carrie slutade att vara just Samantha och Carrie. Seriekaraktärerna gav vika åt privata Kim och Sarah Jessica som ville visa för hela världen att de är fördomsfria individer. Fiktionen blev en dokumentär för några sekunder.

Jag har inget bra svar på frågan hur man ska lösa problemet. Alternativ ett är att vara lika vardagssur mot alla busschaufförer, städare och affärsbiträden oavsett hudfärg. Fast då kvarstår ju risken att bli tagen för en ”riktig” rasist. Alternativ två är att vara vardagstrevlig i alla möten, vilket är totalt omöjligt med tanke på alla dessa vedervärdiga gubbslem till svenne-busschaffisar som finns anställda på SL. De GÅR inte att vara trevlig mot dem med tanke på hur de beter sig mot mig som resenär. Alternativ tre är att fortsätta med falskt agerande för att proklamera sin ”öppenhet”. Moment 22.

För övrigt vill jag kalla fenomenet för ”Sahlin syndromet”, då det känns som att Mona är expert på området. Vidare vore det kul om du som läser detta rannsakar dig själv om lämnar en kommentar där du berättar om ditt egna ”rasistiska” beteende.

Klirr i statskassan?

Att branda en företeelse, en plats eller ett fenomen har i många länder, i många århundraden varit en självklarhet i varumärkesbyggandet av en viss produkt. Detta är något som vi svenskar är och har varit sällsynt usla på. Visst finns det starka varumärken med svenskt ursprung, men jag har svårt att komma på några som fyllts med mervärden och inkomstbringande kringstoff.

Fransmännen har historiskt sett varit experter på detta område. Champagne kan bara produceras i Champagne, Cognac i Cognac och äkta Haute couture kan givetvis bara skapas i Paris. Vidare är äkta Bourbon från Kentucky, Parmaskinka från Parma (allt annat är ”bara” prosciutto) och föga är det väl lika cool att puffa på en Guatemalansk cigarr kontra en äkta Kubansk. Till och med våra grannar i söder lyckades på 90-talet att branda en hel filmgenre i och med den Danska Dogman.

Och Sverige? Nada. Dalarna gick ut starkt för ett par hundra år sedan när Falun lablade en färg och en korv, men sen tappade man farten och det hände inte så mycket mer.

Vi människor har ett starkt behov av att kommunicera god smak och kapitalstyrka i vårt sätt att konsumera varor och tjänster. Rationellt eller inte att spendera pengar på luftvärden, men det är ett faktum att vi gör det. Ett bra exempel på detta är miljardindustrin på nätet där Facebookare köper fiktiva presenter till sina vänner, Sim-spelare handlar olika gadgets till sina karaktärer och barn spenderar sin veckopeng på låtsaskläder till sina digitala klippdockor.

Varför cashar vi inte in mer på den svenska midnattssolen, smorgasboardet, surströmmingen, den svenska synden, Knut, Inga eller what ever?

Pluppar

En blå kaluffs är bland det sexigaste jag vet. Konstigt men sant. Justin Herwicks appearance har jag ju lovordat tidigare här på bloggen. Här ur filmen "Luster".


Ryan Phillippe är väl i vanliga fall lite väl sötsliskig för min smak, men som blåhårig AIDS-sjukling i "Playing by Heart"... `Gaw Dam´


Även Jonathan Rhys Myers är ju i vanliga fall så där löjligt vacker... fläckfri skönhet som gör att all sex appeal uteblir. Men i vissa scener ur Velvet Goldmine...


Den franske bögporr-kåt-hunken Francois Sagat är ju inte direkt blåhårig... Dock har han lyft det hela till en högre nivå och taggat hela skalpen i en grön-blå nyans... Sjukt sexig!

Spoiler

Nu kanske det är dags att säga upp prenumerationen av SvD eftersom jag gång efter annan irriteras över vad någon skrivit eller inte skrivit.

I morse höll jag på att tappa hakan när jag läste Ying Toijer-Nilssons recension av Annelis Johanssons debutroman ”Fågelungar”. Tokfan till bokrecensent tar sig friheten att avslöja vad som händer i bokens sista mening!? Toijer-Nilssons är litteraturvetare, forskare och hedersdoktor vid Stockholms Universitet, hon borde rimligtvis klyka att man inte gör så.

Nothings fine I'm...

Natalie Imbruglias gamla hit “Torn” är mitt soundtrack du jour.

Lysande tider för Lambi

Jag har åkt på en matförgiftning från helvetet. En lunch bestående av råbiff på Tures igår har de senaste 15 timmarna förpassat mig till ett oräkneligt antal toalettbesök. Mitt arsle liknar förmodligen en babianröv för tillfället... Som tur är så kan jag inte se eländet. Skulle inte förvåna mig om jag åkt på salmonella eller nåt liknande. Fuck, I hate this.

Helgens gå-ut-planer har följaktligen bokstavligen spolats och jag har istället ägnat mig åt dvd-tittande. Eftertexten på ”Lost In Translation” har precis rullat färdigt och nu lider jag dessutom av svår Tokyo-abstinens.

Sexiga förbrytare

Jag blir så förbannad att jag vibrerar när jag läser om hur fler och fler delstater i USA har infört baggy-förbud och att ytterligare väntas vara på väg att verkställa bannlysningen med rättslig påföljd av böter eller till och med fängelse. Det är ju befängt!

- Vi antog enhälligt den här lagen eftersom vi fått så många klagomål från medborgare som inte vill se unga män med byxor som hänger så lågt att de visar underkläderna, och i en del fall, bakdelen, säger Louis Marshall, ledamot av styrelsen i Alexandria, Louisiana.

Han tillägger att lagen är könsneutral:

- Vi vill inte se unga kvinnor gå omkring på gatorna och visa underkläderna heller.

Nä nä. Möjligen könsneutral, men är lagen rasneutral undrar jag?

Konservativa röster dömer ut modet som ”anskrämligt”, ”opassande” och ”respektlöst”. Allt handlar om subjektivt tyckande vilket i en fungerande rättsstat rimligtvis aldrig ska kunna ligga till grund för stiftande av lagar.

Igår läste jag också att en skola i Norge infört samma regler. Skolans rektor menade att skolmiljön måste betraktas som vilken arbetsplats som helst, och att kalsong-blåttande inte är acceptabelt på andra arbetsplatser, och där med ska det inte vara det på deras skola heller. Jag önskar att jag vore elev på den skolan så att jag kunde organisera ett baggy-uppror bland eleverna. Vanligtvis är jag ingen anhängare av vänsterradikala uppror och civil olydnad, men eftersom dessa regler och lagar hör hemma i Kim Jong Il’s Nordkorea så måste man rimligtvis svara med kommunistiska metoder också.

Ugly

Jag hittade nån konstig sajt på nätet där man listat det svenska språkets fulaste ord. ”Berså”, ”Schäslong”, ”Stövlett” och ”Tulpan” fanns med bland kandidaterna. Personligen skulle jag kategorisera dessa ord som vackert klingande, men det är ju jag det…

På min äckelordlista ligger ”Vårtgård”, ”Mellangärde” och ”Kranskommun” i topp. Jag kan nästa inte ta dem i min mun utan att få kväljningar. (Det är nåt sunkigt över det där med sammansatta ord tror jag). ”Foglossning” och ”Framfall” finns också med, fast det beror nog mest på ordens innebörd och inte så mycket på hur de låter. Lite som att mångas svar på frågan ”vilket är det vackraste ordet du vet”, är; ”Kärlek”. Så fånigt. ”Kärlek” låter inte fint, det låter för jävligt, däremot är ju innebörden ”vacker”.

På samma sätt kommer många filmer och böcker lindrigt undan. Ofta får en halvtaskig bok eller en kackig film lysande recensioner och jubelrop så fort den handlar om något behjärtansvärt. ”Schindlers List” till exempel, vann 7 Oscars och 62 andra priser. Visst, det är ingen usel film, men SÅ bra är den inte. Prisregnet blir istället ett sätt att plåstra om och visa sympati för förintelsen, inte en bedömning av verket i sig.

… hur hamnade jag i ”Schindlers List” från ”Schäslong”?

Miss

Miss South Carolina, Lauren Caitlin Upton, gav under miss-tävlingen ett briljant och underhållande svar på frågan; varför en femtedel av alla amerikaner inte kan peka ut sitt eget hemland på en världskarta.

“I personally believe…. that…. US Americans are unable to do so….. because… some people out in our nation don’t have maps… and…
I believe that our education like such as in South Africa and the Iraq everywhere like such as, …and I believe that they should..., our education over here, in the US, should help the US,… or should help the South Africa, and should help the Iraq and the Asian countries…. so we will be able to build up the future for our children”.

Freud, vad säger du?

Igår natt drömde jag en dröm som en begåvad drömtydare mer än gärna får sätta tänderna i. Drömmen utspelade sig i en barrskog där plötsligt en frustande älgtjur kommer springandes med ett ilsket vildsvin efter sig. Mellan några träd stannar djuren upp och påbörjar ett våldsamt slagsmål. Av någon anledning så har älgen ett praktstånd som dinglar mellan bakben. (??) Oanat kastar sig vildsvinet mot älgpitten och biter av denna med följden att en Tarrantinsk blodkaskad färgar den vita adventsljusstaksmossan röd och älgen dör tillslut, efter stegringar och plågoskrik, av blodbrist…

*Trumvirvel*

Ett par dygn i Paris och ett trettioårskalas i Bohuslän har hindrat mig från att blogga de senaste dagarna. Det kändes riktigt surt att bo på hotell i Paris och samtidigt veta att vår blivande lägenhet stod tom ett par kvarter bort och väntade på oss. (Den franska byråkratin har ju skjutit upp flytten några veckor, men vi väntas få tillgång till vår lägenhet i början av september).

Efter en svensk sommar med envist skitväder såg jag fram emot ett par dagar av parisisk augustihetta. Under dygnen där tror jag dock inte att kvicksilvret passerade 18 graderstrecket, dessutom regnade det konstant. Fast jag var inte där för att sola. Ärendet i min blivande hemstad var att titta på en lokal, vilket nu föranleder mig till följande avslöjande:

Jag ska bli butiksinnehavare. Jag ska öppna en fashion-store och sälja svenskt mode i Paris. Detta kommer att ske nu i höst och jag är så jävla stolt och glad. Utbudet kommer att exkludera sell out-märken som Filippa K och Acne, utan jag vill pusha för mindre kommersiella märken och mer designmässiga labels som Diana Orving, Helena Hörstadt, Carin Wester, Camilla Norrback, Minimarket, Nakkna, Ann-Sofie Back osv.

En god vän startar samtidigt ett galleri i samma lokal där han kommer att sälja fotokonst plåtad av svenska fotografer. Tillsammans bygger vi ett mini ”Colette” där vi som goda ambassadörer saluför svensk konst och kreativitet.

Cool va!? ☺

Vem är rädd för vargen?

Obygdens jägartöntar kräver fri jakt på de svenska rovdjuren och hänvisar till att boskap blir varg- och björnslaktade i parti och minut. Vilket är lögn. I debatten nämns även ”rädslan” för att släppa ut fru och barn i det fria på grund av de ondsinta djurens blodstörst. Vilket är löjeväckande. De som höjer sina röster för avskjutningen är sammantaget en långt mycket farligare flock. Fyllekörning, hustrumisshandel och child neglect är otäckt vanligt i denna grupp som jag personligen har erfarenhet av.

Jag känner till personer som skjutit fridlysta lodjur i skogen för att direkt därefter bränna kadavret. Orsak? Bekräftelse av manligheten. Tapperhetsgegg. Onani.

Rösterna brukar även med falskhet värnande hänvisa till bevarandet av den svenska rådjursstammen. MEN FÖR HELVETE, SLUTA UPP MED RÅDJURSJAKTEN OM NI KÄNNER ORO.

Jag föreslår totalt lustjaktsförbud i Sverige och tycker att restauranger, charkuterihandlare och matvarubutiker kan anlita eller anställa professionellt högskoleutbildade jägare som kan jaga på uppdrag. Utrota jaktlagskulturen med sprit, tjuvjakt och mansgriseri, inte vargen.

Komms Twiggy & Dean ihåg?

I dagens SvD inleds en ny artikelserie om skönhetsideal och man skriver om ”de ökade kraven”. Det rapas floskler som: ”rådande norm innebär vältränade och symmetriska kroppar fria från fett, rynkor och allt hår som inte är format i vackra frisyrer”, och ”vi matas med fler bilder än någonsin av vackra människor”.

Moralpanikens väktare skriker ”bryt” och har uppenbara svårigheter att se i backspegeln. I alla kulturer i alla tider har utseendet varit av stor vikt och man har i århundraden tagit till knivar, bundit fötter, förlängt halsar, snört korsetter och pudrat peruker. Både män och kvinnor har i olika tider ansträngt sig i varierande utsträckning och på varierande sätt.

Alldeles uppenbart är att människan har ett starkt behov av att kommunicera social grupptillhörighet, ras, religion, sexualitet, intresse, musiksmak eller yrkesroll genom klädkoder. Kan det inte få vara så? Även individer som hävdar att de inte bryr sig om sitt utseende gör ständigt aktiva val när de klär sig på morgonen eller när de kammar sitt ickefrisserade hår eller köper skor som ”de inte bryr sig om hur de ser ut”. Om någon ska köpa en tröja för att denne fryser och väljer en för att den är billig kvarstår fortfarande valet svart eller blå.

Visst, fler människor tillämpar plastikkirurgi idag än för tio, femtio och hundra år sedan för att modifiera, ändra, addera eller dra ifrån. Men utvecklingen går framåt och vi använder även raffinerade metoder för att till exempel kommunicera med varandra eller ta oss från punkt A till punkt B. Känns lite passé att använda en brevduva idag eller att ta en hästdroska till Rom på weekend semestern.

Höjdpunkten i artikeln är när professor i socialpsykologi, Thomas Johansson, exemplifierar den nya tidens fördärv:
”Kraven är högre på att våra kroppar ska vara vältränade och fettfria. Jämför bara Roger Moore som James Bond med supertränade Daniel Craig”.

Say what!? Roger Moore var knappast en mindre stilikon på 60- och 70-talet än vad Daniel Craig är idag och om professorn kommit fram till någonting annat så vill jag gärna ta del av de rönen. Huruvida Daniel Craigs bicepsomfång möjligen är ett par centimeter större än Rogers är i sammanhanget fullständigt ointressant.

.. Aniston and on and on

En hel dag med visningar idag. Det började med Ulrika Sandström som var lite väl mycket bubbel-gum för min smak. Kollektionen bestod till 90% av rosa. Rosa från gammel/smuts till cerise. Men det fanns ett och annat som var riktigt snyggt:



Sedan var det Jojo&Malous tur. Där kanske det blev lite mycket MC Hammer...:



Diana Orving är ju begåvad som attan. Jätte ung, jätte självlärd och ... jätte bra!:



Sen var det dags för "Cheap Monday-Örjans" nya märke "Qoniak" där Jen briljerade på walken! Snygg som en tok. Luv yá!:



På en visning hamnade jag bakom den mystiske amerikanske dollarmiljonären som är på modebesök i Stockholm denna vecka. Han har för övrigt döpts till "Laxmannen" av Elle-redaktionen:



Efteråt på Göken toppade Ulf med en Moules Frites, själv tog jag rimmad lax.

From the catwalk

Igår var jag på Carin Westers och Helena Hörstedts visningar på Berns. Carins kollektion inför våren 08 var riktigt ”fin”. Psykvårdspatient möter Nomad möter Brideshead Revisited. Vitt, beige och blyerts i skrynklig bomull och (linne?). Snyggt och lättburet.

Det sista ordet i förra meningen är väl inget ord som kan användas i samma sammanhang som Helena Hörstedt. Men jäklar vilka kreationer hon skapar! Svartklädda fetischdrottningar skred fram på podiet och såg bara hur coola som helst ut.

Idag har jag än så länge sett ”Minimarkets” visning vilken var trist och ganska dålig faktiskt. Synd, för jag hade verkligen hoppats på dem. Spretigt, konstigt och många plagg och textiler som var direkt fula. Nu ska jag iväg på Camilla Norrback och hoppas på att den är bättre.


Carin Wester


Helena Hörstedt