Okända män i min lägenhet

Just i denna sekund håller två stycken flyttgubbar på att bära delar av bohaget från Stockholm upp i Parislägenheten. Det är väldigt många år sedan jag besökte en frisör, men känslan av det minns jag och jag känner på samma sätt nu. Jag sitter här framför datorn och vet inte om jag ska småprata om ditten & datten med dem eller knipa käft... Bör jag hjälpa till? Ska jag bjuda på kaffe? Är de sura och buttra för att det är tidigt på morgonen och de måste bära tunga saker upp för trånga trappor eller ogillar de att jag är bög. (Paranoia som det var VÄLDIGT länge sedan jag kände). Jaja.. Jag fortsätter nog att hålla tyst och äter lite frukost istället medan de jobbar. Moohahaha..

Porr i provhytten

Jag har ont i HELA kroppen. En produkt av diverse ergonomiskt mindre bra arbetsställningar under de senaste åtta timmarna som jag ägnat åt att kollagetapetsera provhytten i butiken med snäll vintageporr. Det blev så fint, så fint. Jag blev dock alldeles tossig i huvudet av alla snoppar, lustiga frisyrer och klisterångor efter ett tag.

Vidare har jag idag lärt mig att golvavdelningen på BHV * tillämpar en märklig lagerfilosofi. Ett generöst utbud av ett 40-tal parkettgolv erbjudes där ungefär hälften är märkta med en ”Produit en stock” (varan finns i lager) -klisterlapp. Den andra hälften är det inte. Givetvis ville jag ha ett golv som INTE var märkt med detta klistermärke. När jag till slut lyckades hitta en expedit som jag kunde kommunicera med så fick jag informationen att golven som inte finns i lager är det ca tre veckors leveranstid på. Vilket inte var ett alternativ. Så jag fick snällt leta upp ett golv MED en klisterlapp och när jag lite motsträvigt gjort mitt val fick jag informationen att golven som finns i lager är det ca en veckas leveranstid på… för lagret ligger inte i butiken. Dhööö…

* BHV är ett 6 (gigantiska) våningar stort varuhus i Marais. De har allt, alltså jag menar allt. BHV är ett Åhléns, IKEA, NK, Clas Ohlson, Elgiganten, Bauhaus plus lite till i ett. Men något golvlager har de alltså inte.

My little shop of fashion

Kom på att jag helt glömt bort att visa loggan, eller ens berättat namnet på min lilla butik som jag öppnar nu den 9:e november. Om du som läser detta råkar befinna dig i Paris just då så är du herzliches välkommen på invigningsfest kl 19.00 på 52 Rue de Verneuil. De märken som jag kommer att sälja nu vid öppning är Diana Orving, Bea Szenfeld, Carin Wester, Nakkna, Rodebjer, So Last Season och Emy & Cillas fantastiska trätofflor. + lite annat smått & gott. Aahh.. Gratis reklamutrymme på internet..

€%@§WWW (Modern cartoon-svordom)

Jag är så förbannat jävla trött på att befinna mig i en beroendeställning gentemot en person vilket tvingar mig till att ta mer skit än vad jag ens trodde fanns. Snart har gränsen passerats och då kommer jag att explodera i en hatisk harrangkaskad som utan bomullsinlindade ord kommer att proklamera exakt vad jag tycker om hennom.

Tur & retur

Efter en blixtvisit i Stockholm på ett och ett halvt dygn är jag åter i Paris. Jag ber om ursäkt till alla som jag borde ha ringt och fikat, tagit ett glas vin och gått ut med.. Men det fanns tyvärr inte en sekund över någonstans att nalla av. Jag har flängt runt hos designers och plockat upp kläder till butiken samt packat ihop det privata bohaget och knölat ner allt i kartonger. (Och nu, as I type, är grejjerna på väg ner hit). Dessutom försökte jag få lite kvalitetstid med Ulf som jag inte träffat på tre veckor då han varit i Abu Dhabi på jobb... dvs bott på ett sjustjärnigt hotell.

In the eye of the beholder

Jag har kommit på att jag nog har ganska fula ögon... Det här skriver jag ABSOLUT inte för att jag vill att vänner och bekanta ska ”Nä, det har du inte alls.. du har jättefina ögon… bla..bla..”

Eller, själva ögonen är det nog inget större fel på, utan snarare dess placering tror jag. De sitter till att börja med för tätt. Det som fick mig att inse detta var när jag tittade på bilder som jag laddat upp på mig själv på bl a Facebook.. Det ska ju inte stickas under stol med att man (jag) valt bilder där man (jag) själv tycker ens utseende är mest fördelaktigt. När jag såg på dessa foton insåg jag att jag hade solglasögon på typ åtta av tio. Nästan lite pinsamt. Men till mitt försvar så är jag faktiskt en väldigt ljuskänslig kille.. dessutom en medicinskt diagnostiserad sådan. Så jag tänker nog fortsätta att gömma mig bakom mina brillor, och på så sätt bli lite snyggare.

Poke

Jag vet inte om jag inbillar mig eller om det faktiskt är så att folk oftare tar sig friheten att ”poka” med ett pekfinger i magen... i realiteten alltså.. efter Facebooks intåg i vår vardag.. eller kanske inte. Hur som haver så gillar jag digitala pokes.. men inte fysiska. Don’t touch my fatty stomach! Touche pas!

Good day, bad day

Jag hoppas att ingen ringer psykakuten och begär mig hämtad efter att ha läst detta inlägg. Ni kan vara lugna. Jag mår bra. Vill bara delge hur de mindre ljusa stunderna kan se ut i mitt lilla liv. Men som sagt, just nu är det topp!

Från långt tillbaka i tiden, så länge jag kan minnas faktiskt, och upp i vuxen ålder så har tre stycken bilder då och då plågsamt projicerats i mitt huvud. De obehagliga skådespelen brukar triggas och aktiveras i samband med olustkänslor och depressioner. Ibland spelas de upp en och en, och ibland i kombination av varandra. När jag mår som sämst idkar min hjärna total självtortyr och låter alla tre vanföreställningar rulla i ett kollageliknande inferno i mitt huvud.

Den första bilden är som ett slags myrornas krig. Den påminner om 80-talets snötvättade jeanstygsstruktur. Som tusentals larver och skalbaggar som alla kämpar för att ligga överst i insektshögen. En herre-på-täppan-kamp. Den här bilden brukar få mig att gråta. Jag känner mig förtvivlad och sårbar som ett litet barn.

Den andra bilden är egentligen bara en färg. Beige, eller ljus terrakotta. Den är mjuk och pulveraktig. Som potatismjöl. Som en träbit som länge och omsorgsfullt putsats med ett finkornigt sandpapper. Som en polokrage som stryper om min hals. Jag blir som en lam och det känns som om jag ska kvävas. Flera gånger har den här bilden fått mig att kräkas.

Den tredje och sista bilden är den värsta. Den suddar ut mitt förnuft och förmåga till rationellt tänkande. Framkallar en rädsla så stark att jag inte förmår beskriva den korrekt. Det är bilden av en leksak. Ett ansikte. En liten kropplös kasperdocka av mjuk gummi. På dess baksida finns fyra hål där en hands fingrar ska stoppas och med små subtila rörelser få ansiktet att göra lustiga grimaser. Min docka är det ingen hand som styr. Självmant gör den grimaser, fast inga lustiga som får mig att skratta och le, utan hemska och ondskefulla miner som skrämmer och vill mig illa.

I hela mitt liv har jag försökt att tolka bilderna. Försökt förstå vad de betyder och vad de vill mig. Men jag har inte lyckats. Alltjämt skrämmer de mig lika mycket nu som när jag var barn.

Strejk på galgbacken

Man gillar att strejka i Frankrike har jag märkt. Samma dag vi flyttade hit så var det en pågående taxistrejk, så när vi landade på Charles de Gaulle var det följaktligen väldigt svårt att hitta en taxi. Men det fanns några svartfötter som körde så vi lyckades klämma in oss i en bil tillsammans med någon form av tysk finansman som också skulle in till Paris. (Man var tvungen att dela taxi med andra eftersom det fanns så få). När vi lämnade flygplatsområdet blev vår bil stenkastad på av andra taxichaffisar som var uppenbart ilskna på sin strejkbrytande kollega.

Idag var det dags igen, men denna gång var det kollektivtrafikens chaufförer som arbetsvägrade. Jag kan berätta att det blir lätt lite kaos i en stad med sjumiljoner innevånare när tunnelbanor och bussar står stilla. Och när de strejkande dessutom väljer att blockera alla stora boulevardknytpunkter för att hindra biltrafiken att komma fram, ja då sjunger Paris av franska strejkramsor, tutande bilar, gråtande barn och allmänt irriterande grymtningar från promenanter som försöker sick-sacka sig fram mitt i härligheten.


Strejkare på Place de la République

På mitt dagsschema stod att finna galgar till min butik. (Jag kom på igår att sådana kanske kunde vara bra att ha). Hum... hur hittar man galgar till en butik i Paris? IKEA kan ju uteslutas då jag känner att det krävs en lite flottare variant. Så jag slog upp ordet ”galge” i mitt lexikon och lärde mig att det heter ”Cintre”. Och efter lite googlande på ”Cintre + Boutique + Paris” så hade jag samlat på mig ett par adresser där jag tänkte prova min lycka. Och eftersom tunnelbana, buss och taxi inte var ett alternativ fick jag helt enkelt sälla mig till de sick-sackande. Efter ett par bottennapp och mycket vandrande hamnade jag till slut hos Christian Diors galgtillverkare och kan efter det konstatera att en någorlunda snygg galge kostar mellan 150 och 400 kronor. Det blir då snabbt en stor summa pengar om man behöver runt hundra galgar… Så jag får nog leta vidare imorgon och hoppas då att tunnelbanan kör som vanligt.

Avant Que J'Oublie

Igår kväll var jag med om en rolig händelse. Jag satt på en bar i min ensamhet och drack en öl. Då kom det fram en kille i 35-årsåldern som började prata (flirta) med mig. Artigt svarade jag på hans frågor och fällde då och då in med en motfråga, dock helt ointresserad av att vårt shit-chattande skulle leda till något sexuellt, eller annat heller för den delen. Plötsligt äntrade Jacques Nolot * baren och ställde sig bredvid mig och den andra killen (vi kan kalla honom 35-åringen då jag inte minns vad han heter). Jacques log lite kontaktsökande mot oss och 35-åringen förbarmade sig och inviterade honom i vårt samtal. Jacques talar dock ingen engelska vilket resulterade i att det mest var Jacques och 35-åringen som pratade och jag iakttog. (Då och då fick jag en översatt sammanfattning av vårt samtal). Jacques bjöd oss på öl och såg mycket glad ut. Efter ett tag så utkristalliserades situationen; Jacques, uppenbart intresserad (sexuellt) av både mig och 35-åringen. Jag, uppenbart Ointresserad (sexuellt) av både Jacques och 35-åringen.. och det var här som det roliga i hela historien uppstod. 35-åringen fejsade nu valet att koncentrera sitt flörtande som kanske (han hade ju ingen aning) kunde resultera i lite ligga med mig, eller skulle han rikta kanonerna mot den kända regissören och skådisen.. alldeles för gammal för hans smak (typ 65).., men en kändis! Det var riktigt underhållande att se 35-åringens tafatta försök att med en hand hålla två ljus brinnande i en storm.
När Nolot efter ett tag berättade att han inte så ofta besöker barer för att ragga, utan istället brukar ringa gamla beprövade prostituerade fick jag lite dålig smak i munnen och gick hem. Tyvärr vet jag inte hur det gick för de lämnade tu.


* Jacques Nolot är en känd fransk skådespelare som medverkat i ett stort antal filmer, bland annat i den überbegåvade François Ozons ”Sous le Sable” (Under Sanden). På senare år har han övergått mer till att regissera och hans senaste film ” Avant Que J'Oublie” hade premiär igår kväll, vilket Monsieur Nolot firade med att ensam gå till en gaybar i Marais.

In da future

Jag längtar efter det sladdlösa samhället. Varför kan inte vardagen vara lite mer SiFi? Det känns så föråldrat att tvingas dra massa sladdar hit och dit mellan datorer, modem, telefoner, TV-boxar och annat skit. Jag önskar också att världen var lite mer Matrix.. lite som ett dataprogram där man med ett kringla-T kommando enkelt kan markera ett föremål och skala upp, -ner eller byta färg på det. Som jag nämnde tidigare så är orange en duktigt använd färg på både det ena och andra i vår nya lägenhet.. Jag är inte riktigt kompis med den kulören och vi ska måla om. Men det är bara så satans meckigt och jag får ångest när jag ser alla luckor, skrymslen, vrår och för en pensel oåtkomliga prång. Tänk, om man som i photoshop kunde trollspö-markera en yta, plocka fram en färgpalett och bara välja och vraka bland nyanserna. Svart idag, rött imorgon. Eller.., oj, vi ska ha middag.. oj, bordet är för litet.. Nä men ta bara kringla-T på fåtöljerna där borta och skala ner dem i storlek och ställ dem på fönsterbrädan så länge.. och gör samma sak på matbordet fast större så får det plats.. och behöves fler stolar? Ja men copy-paste lite då!

Och tänk om man kunde göra samma sak på sin egen kropp också! Shit.. alla flickor skulle vara ömma i muttan för jämnan.. för att inte tala om alla passiva homofiler som skulle ha sitt- och gåsvårigheter…

Full Metal T-shirt

Jag var på födelsedagskalas igår kväll. Baren Full Metal bjöd till fest för att fira sitt 8-åriga bar-varande. Det är en ganska liten bar med två stycken darkrooms där både det ena och andra brukar hända. Igår hände det både där och i baren vill jag minnas…

Det var verklig feststämning och den lilla lokalen var välfylld av mer eller mindre påklädda kroppar. I omvänd ordning så gav födelsedagsbarnet (eller personalen då förstås) bort presenter istället för att få. Jag fick en t-shirt… Porrfilmer och nyckelringar var andra presenter som delades ut.

Big in GBG

Av någon anledning så går min blogg hem i Göteborg?? Jag har fler läsare från Sveriges framstjärt (eller vad det brukar kallas) än från Stockholm. Kajsa.. är det du som sprider min länk i Götet? ;-)

Fler iakttagelser

Franska mygg är ena ondsinta rackare. Jag sov med öppet fönster här om natten och vaknade morgonen efter med ett tiotal kliande (alltså jag menar KLIANDE) bölder spridda över kroppen. Detta var för typ fem dagar sedan... men det kliar lika mycket fortfarande.

Toalettpapper måste man köpa ofta i det här landet då det inte är så mycket papper på rullarna liksom. Efter två toalettbesök och rullen är tom. Dessutom är standardpapperet i butikerna rosa vilket resulterar i att jag får betala det dubbla priset för vita rullar.. gillar inte de rosa... inte för att de på något sätt skulle utgöra något hot mot min manlighet eller nåt sånt.. utan för att en flitigt använd accentfärg i lägenheten vi köpt är orange. Does not make a good match with pink.

Till min positiva förvåning så har jag upptäckt att jag är mer poppis här i Paris än i Stockholm. Jag blir raggad på hela tiden vilket ger en bra boost för självkänslan. Om det beror på att mitt utseende går bättre hem hos fransmännen än bland svenskarna, eller om det bara är så att fransmännen är mer utåtriktade, öppna och direkta och inte skäms för att flirta vet jag inte. Men jag är nöjd i alla fall… och flirtar lika mycket tillbaka.

Folk använder fortfarande checkhäften i det här landet! Något som till och med Sverige lyckades utrota för en si så där 20 år sedan. I min butik tänker jag vägra att ta emot dem.. måste ju försöka bidra till någon form av utveckling. Jag menar, checkhäfte…?

Dagens sista iakttagelse gäller kaffe som ju inte är någon höjdare här alltså. Sen jag kom hit har jag inte lyckats få i mig en enda riktigt god och härligt krämig espresso… Åhh KaffeBar.. snälla Johan, öppna filial här!

Au revoir

Tyvärr så har sötkorven Francois Sagat slutat blogga.. inte helt utan vemod måste jag väl plocka bort honom från listan över bloggar som jag läser... Fast vi bor ju i samma stad numera han och jag ;-)

Kids On TV

Den 3:e November ska jag och Ulf på Kids On TV konsert i Bryssel och jag ser fram emot det som ett barn inför julafton. Detta Canadensiska musiker/performance/art/kreatörsgäng med karamellen John Caffery i spetsen är det bästa som hänt (musik)världen på mycket länge. John kan för övrigt ses med snasen i vädret som statist i orgiescenen i höjdaren Shortbus. Talented people walk side by side.

Reminder

Jag är den första att tillstå att bögars goda smak och den (självpåtagna?) rollen att vara early adapters inte är annat än en myt. Men på ett plan måste jag credda gaykulturen lite, och det när det gäller internet. Jag minns tiden då jag chattade på rfsl-chatten med känslan av att jag gjorde något fel och smutsigt.. och jag minns människors besvärade miner när jag sa att jag skulle fika med någon jag snackat med på qx. Ofta fick man varnande uppmaningar som ”bara du inte lägger upp någon bild på dig själv…” eller ”men hur vet du att den du snackar med verkligen ÄR den personen”.. Well. Nu har det gått en si så där tio år och hela klustret hetero-Sverige sitter fastklistrade framför Facebook och tankar upp bilder på sig själva och sina vänner. Hur kul som helst! Men kom bara ihåg. Vi var först.

& så var det det där med rovdjuren igen...

Nu tycker antirovdjursfalangen i Norrland att de fått vatten på sin kvarn efter björnattacken här om dagen där en jägare avled. Personligen tycker jag nog att kvarnen är lika snustorr som innan. Under de senaste 100 åren finns det endast FYRA stycken dokumenterade björnattacker med dödlig utgång... och denna siffra mina vänner inkluderar hela Norden. I minst tre av dessa fyra fall var den anfallande björnen skadeskjuten av en jägare vars uppenbara tillkortakommande talang utlöst incidenten.

Hittills i år har 350 personer mist livet i den svenska trafiken. Med den statistiken som kunskap skulle jag möjligen ta en hypotetisk norrlännings påstådda rädsla för björnen på allvar om 1-2 björnattacker med dödlig utgång skedde dagligen i Sverige... förutsatt att samma person dessutom var bilvägrare förstås.

Dementi

Måste tyvärr göra en liten rättelse gällande ett tidigare inlägg. Nämligen det om att Charlotte Gainsbourg bor i samma hus som jag ska öppna butiken i.. Jag blev felinformerad om detta och sanningen är den att hon bor ett par hus ner på gatan.. inte i samma hus. Fast det kommer inte hindra mig från att bli bundis med henne iallafall.
Så det så.

Iakttagelser av det franska folket

Fransmännen tycks vara numeriskt väldigt intresserade. Flitiga läsare av denna blogg har för länge sedan upplysts om att mina franskkunskaper är måttliga, för att inte säga i stort sett obefintliga. Men jag tycker mig höra sifferdiskussioner överallt och hela tiden. Jag snappar upp ”quatre vent quince” här och ” trent mil deux” där. Om det gäller börsnoteringar, lägenhetspriser eller nostalgiska minnen av svunna årtal har jag dock ingen aning om.

Franska pensionärer klär sig, precis som svenska åldringar, i gamla kläder. Skillnaden är dock att när tant Amalia drar på sig en golvskurarklänning vars malätna tyg härstammar från en forna påskgardin från 50-talet, så hoppar Monsieur Dalibour i en three piece vintage suit från Dior, toppat med en stilig hatt och käpp i ebenholts med elfenbenshandtag.

Det ÄR ingen myt att folk går omkring med baguetter under armen. They do! (Däremot har jag inte skådat nationaldräkten tight blå- och vitrandig t-shirt, röd scarf och svart basker ännu…).

Det dåliga samvetet över vin- och cigarettkonsumtion uteblir i det här landet till skillnad i från Sverige. Everybody does it. All the time.

Superman!

Här om dagen lade jag vantarna på ett nytt matbord till nya lägenheten. Ett gammalt verkstadsbord helt i järn. Det är fantastiskt. Och fantastiskt tungt också. Eftersom Ulf befann sig i Stockholm för tillfället så fick jag själv hyra en minilastbil... köra i Paris för första gången (utan kartläsare dessutom), lyfta in åbäket i lastbilen, köra lite till… Bära upp bordet själv två trånga trappor till vår lägenhet.

Man har ju hört talas om mödrar som får oanade krafter och styrkor vilket möjliggör bilvältande om deras knodd ligger fastklämd i den.. tror att det var samma fenomen som gjorde att jag lyckades bära upp vår nya inventarie till lägenheten. I love it!

Lägesrapport

När man i ett halvår har vetat att man ska flytta utomlands så är förväntningarna skyhöga och man ser enorma omdaningar framför sig. Som om att allt ska bli annat genom att vrida på en switch. Men så är det förstås inte. Allt är som vanligt fast annorlunda.

Annorlunda 1.
Jag snackar inte franska till att börja med... det är nog det största problemet för tillfället. När man har sagt ”bonjour” och ”ça va” till samma granne åtta gånger på en och samma dag så känner man sig lätt lite begränsad och småkorkad. Hur mycket jag än vill kan jag inte förmå mig att formulera en mening med lite substans bakom. Frustrerande.

Annorlunda 2.
Lite ensamt är det nog får jag lov att erkänna. Ulfs pendlande till Stockholm lämnar mig ensam i vissa perioder. Det blir lite tufft när jag inte känner en enda käft här. Jag har flyttat till städer förut utan att känna någon, men som 18-åring besatt jag nån slags naiv framåtanda som jag tråkigt nog har tappat lite av. Det är inte lika enkelt längre att klampa fram till främmande människor och påbörja samtal med förhoppningen att det ska leda till någon slags vänskap. Ensamheten och isoleringen kryddades lite extra de första 9 dagarna av att jag saknade internet, TV och telefon. Men nu har jag det!

Annorlunda 3.
Jag älskar Paris! Jag hade förväntat mig att jag på något vis skulle sakna Stockholm. Men nä. Självklart saknar jag vissa personer i Stockholm, men inte staden. Jag kan inte komma på någonting som Stockholm har som jag inte kan hitta här fast ännu lite bättre. (Enda undantaget är möjligen Kaffe Bar på Hornsgatan). Trevligare och fler barer, bättre restauranger, öppettider, priser i matbutiken, kollektivtrafiken, parkerna, museerna, klubbarna, människors utseenden.. you name it. Risken finns att jag den närmsta tiden kommer att framstå som en name droppande Andres Lokko, med enda skillnaden att jag skriver om Paris och inte London.. Men säg till i så fall… det är ingen liknelse jag stävar efter.

Men annars är allt som vanligt. Jag tänker på att jag borde börja träna... Jag lyssnar på samma musik och det är fortfarande tråkigt att tvätta. Och i motsats till mina förväntningar så filtreras inte vardagen genom en svart-vit och gryning kameralins ackompanjerad av Piafs skorriga stämma. Men den är ack så ljuv ändå.

CPR

Som en oomhändertagen tamagotchi är min blogg. (Döende). I brist på internettillgång har den inte matats, nattats, bytts blöja på, tröstats, rastats eller vad man nu gör med en tamagotchi. Men nu är jag uppkopplad igen i min nya lägenhet, i min nya stad, och jag ska berätta om mitt nya liv. (Återupplivning). Och jag börjar imorgon när jag har nyktrat till. Puss.