Lägesrapport

När man i ett halvår har vetat att man ska flytta utomlands så är förväntningarna skyhöga och man ser enorma omdaningar framför sig. Som om att allt ska bli annat genom att vrida på en switch. Men så är det förstås inte. Allt är som vanligt fast annorlunda.

Annorlunda 1.
Jag snackar inte franska till att börja med... det är nog det största problemet för tillfället. När man har sagt ”bonjour” och ”ça va” till samma granne åtta gånger på en och samma dag så känner man sig lätt lite begränsad och småkorkad. Hur mycket jag än vill kan jag inte förmå mig att formulera en mening med lite substans bakom. Frustrerande.

Annorlunda 2.
Lite ensamt är det nog får jag lov att erkänna. Ulfs pendlande till Stockholm lämnar mig ensam i vissa perioder. Det blir lite tufft när jag inte känner en enda käft här. Jag har flyttat till städer förut utan att känna någon, men som 18-åring besatt jag nån slags naiv framåtanda som jag tråkigt nog har tappat lite av. Det är inte lika enkelt längre att klampa fram till främmande människor och påbörja samtal med förhoppningen att det ska leda till någon slags vänskap. Ensamheten och isoleringen kryddades lite extra de första 9 dagarna av att jag saknade internet, TV och telefon. Men nu har jag det!

Annorlunda 3.
Jag älskar Paris! Jag hade förväntat mig att jag på något vis skulle sakna Stockholm. Men nä. Självklart saknar jag vissa personer i Stockholm, men inte staden. Jag kan inte komma på någonting som Stockholm har som jag inte kan hitta här fast ännu lite bättre. (Enda undantaget är möjligen Kaffe Bar på Hornsgatan). Trevligare och fler barer, bättre restauranger, öppettider, priser i matbutiken, kollektivtrafiken, parkerna, museerna, klubbarna, människors utseenden.. you name it. Risken finns att jag den närmsta tiden kommer att framstå som en name droppande Andres Lokko, med enda skillnaden att jag skriver om Paris och inte London.. Men säg till i så fall… det är ingen liknelse jag stävar efter.

Men annars är allt som vanligt. Jag tänker på att jag borde börja träna... Jag lyssnar på samma musik och det är fortfarande tråkigt att tvätta. Och i motsats till mina förväntningar så filtreras inte vardagen genom en svart-vit och gryning kameralins ackompanjerad av Piafs skorriga stämma. Men den är ack så ljuv ändå.