

För några dagar sedan läste jag en artikel, jag minns inte om den var i Svenskan eller DN, som ur ett facit-i-handen-perspektiv handlade om bokförlagens historiska blunderrefuseringar. Det stod att läsa att ”Anne Franks dagbok” dissats av 16 stycken förlag innan någon fann den intressant nog för publicering, och det berättas att George Orwell, Sylvia Plath, JP Sartre och Anaïs Nin, är några av de giganter som också fått den kalla förlagshanden. Inget märkligt med det egentligen, människor konsumerar och uppskattar kultur på olika sätt och får någon möjlighet att publiceras så är det grundat på ett godtyckligt beslut fattat av en viktig person.

När det gäller film är oliktyckandet väldigt tydligt. Tärningsprickar, plustecken, humlor och bin delas ut till höger och vänster och det är inte ovanligt att samma film tilldelas fem solar från ett håll men bara två stjärnor från ett annat. Filmgenren är kulturellt inte tillräckligt viktig och som recensent riskerar man inte sitt goda rykte genom att ha en från mängden avvikande åsikt. Tvärtom kan det vara lite avantgardistiskt och cool att såga en i vanliga fall hyllad regissör. Däremot fegar proffstyckarna ur när det ska recenseras böcker, teater och utställningar och bedömningen illustreras inte med prickar och plus utan istället skriver man en tvetydig referatliknande text om verket där analysen, tolkningen och tyckandet ofta uteblir. Recensentens status står givetvis på spel om denne gud förbjude skulle dänga till med full poängpott till Stieg Larssons ”Millennium-triologi”, när konkurrerande kollegor samma dag i en annan tidning, dömer ut verket som slasklitteratur och snålar på plusen.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att chefredaktörer på diverse tidningar accepterar dessa fegproppar till skribenter och inte avkräver fler betygbeklädda åsikter.