Ett känsligt inlägg?

Jag ser mig själv som en vansinnigt fördomsfri person. De klassiska minoriteterna är i min vän- och bekantskapskrets en majoritet. Bögar, flator, transor, transexuella, svarta, handikappade, ex-prostitutes, anorektiker, addicts, nervsjuka osv. Inga konstigheter.

Men trots det kommer jag ibland på mig själv agera på ett obehagligt sätt. T. ex. Här om dagen när jag åkte 47ans buss var chauffören på väg att svänga vänster vid Kungsträdgården istället för att fortsätta rakt fram på Hamngatan mot Centralen. Någon uppmärksam passagerare hojtade till och föraren lyckades i sista sekund undvika en felkörning. När jag sedan skulle gå av bussen vid Sergelstorg valde jag att gå av vid framdörrarna för att på vägen ut stanna till och säga något vänligt om att `det var nära ögat att det blev lite tokigt´ och därefter brände jag av ett utav mina vänligaste leenden och den svarte chauffören skrattade tillbaka och gestikulerade teatraliskt med att dra svetten från pannan med sin hand.

Det var ju en sympatisk situation kan man ju tycka. Men faktum är att om chauffören istället hade varit en svenne-gubbe så hade jag med all säkerhet inte sagt något med ett leende när jag lämnade bussen. Genom mitt agerande mot den svarte killen vill jag visa ”hey, jag är inte rasist vettu.., jag e väldigt fördomsfri mot sånna som du”. Vidrigt, när jag tänker på det.

Den här typen av ”vänlig-rasism” pratas det inte om. Så jag var tvungen att göra en liten gallup i min omkrets och fick vet att jag inte är ensam. Alldeles tydligt är att det fördomsfria folket hälsar lite extra vänligt på den syrianske städaren man möter i korridoren, eller ler lite bredare mot eritreanskan i tobaksaffären. Är det fördomsfrihet? Att spela gladare och vänligare än vad man egentligen är i just den sekunden för att bevisa sin öppenhet är ju inget annat än falskt och manipulativt.

I ett avsnitt ur sista säsongen av ”Sex and the City” är Samantha och Carrie på en takfest bland massa bögar och transor. Jag har för mig att de ligger i solstolar, sippar cocktails och pratar med några fjollor. Jag minns hur tydligt det var i den scenen att Samantha och Carrie slutade att vara just Samantha och Carrie. Seriekaraktärerna gav vika åt privata Kim och Sarah Jessica som ville visa för hela världen att de är fördomsfria individer. Fiktionen blev en dokumentär för några sekunder.

Jag har inget bra svar på frågan hur man ska lösa problemet. Alternativ ett är att vara lika vardagssur mot alla busschaufförer, städare och affärsbiträden oavsett hudfärg. Fast då kvarstår ju risken att bli tagen för en ”riktig” rasist. Alternativ två är att vara vardagstrevlig i alla möten, vilket är totalt omöjligt med tanke på alla dessa vedervärdiga gubbslem till svenne-busschaffisar som finns anställda på SL. De GÅR inte att vara trevlig mot dem med tanke på hur de beter sig mot mig som resenär. Alternativ tre är att fortsätta med falskt agerande för att proklamera sin ”öppenhet”. Moment 22.

För övrigt vill jag kalla fenomenet för ”Sahlin syndromet”, då det känns som att Mona är expert på området. Vidare vore det kul om du som läser detta rannsakar dig själv om lämnar en kommentar där du berättar om ditt egna ”rasistiska” beteende.