Ugly II

Vad är det med defekter? Jag älskar defekter, detaljer och oväntade kontraster. Till att börja med kan utseenden få agera exempel. Skelögdhet, stamning, ”för” stor näsa, harmynthet (opererad...), sned kuk, you name it, I love it. En bra grogrund är dock oftast en förutsättning, det vill säga en snygg kille som har trashats till på något sätt. På samma vis kan en felande länk i en stil vara sjukt sexigt. Föreställ dig en propert klädd kille, kanske i kostym, under armen bär han en skateboard och han har en nyckelkedja hängandes ur kostymbyxans ena ficka.. och jag är såld. Fantasin skenar iväg och jag diktar ihop hans situation. Varför han är klädd som han är (begravning, affärsmöte?), vart han är på väg (Björnsträdgård?), vart han bor, vad han gör osv. Det omvända är minst lika sexigt, som punkaren med ett par eleganta glasögon.

Defekten är nästan en förutsättning för att jag ska gå igång på någon. Ett ponerat scenario där jag skulle hamna i bingen med en Schenkenberg eller en Pitt (Brad alltså..), så är jag tveksam till att jag ens skulle få upp den. Vackert att se på men totalt appeal-löst.

Med musik är det samma sak. Moby till exempel. Jag kan höra att han gör bra musik, men jag kan inte känna det. Hans musiker-musik med väl-, men överproducerade låtar blir för mig som sexet med Schenkenberg, dvs ingenting. Everything But The Girl’s gamla dunderhit ”Missing” är också ett bra exempel på detta. Låten borde kunna räddas av sångerskan Tracey Thorns ugly/sexiga utseende. Hennes nuna är väl tilltuffsad och smått bisarr, men den positiva inverkan på låten uteblir, kanske för att jag är bög? Justin Timberlake däremot, spottar ut sig hittar, lika överproducerade (fast på ett annat sätt..), men det funkar oväntat nog hur bra som helst för mig. (I början hade jag allvarliga svårigheter att erkänna att jag gillade honom). Och jag misstänker att mitt gillande kan ha att göra med den anade harmyntheten.

Uglyness is what makes the beauty beautiful.