Za zdaróvja & Santé!

Dricker lite vin och sköljer liksom ner helgen så här på söndagskvällen. Har också packat väskan då jag åker till Moskva imorgon på lite jobbgrejjer för att därefter röra mig mot Paris och en veckas semester i den nya lägenheten. Fick i går besked om att lyan också bebos av möss. Underbara Paris!

Sen så tänkte jag på det här med Batman- och Spindelmannendräkter för barn.. Med insydda skumgummivadderingar som ger illusionen av att de små gossarna (som det ju oftast är som bär dessa) har six-pack och rejäla bröstmuskler. Hur kan detta passera? Även om vi lever i en värld med skev människosyn i allmänhet och skev kvinnosyn i synnerhet, så skulle det väl aldrig vara möjligt att sälja prinsessklänningar på samma leksaksavdelningar med inlägg för tittsen? Eller?

By the way

Jag har en ny lägenhet i Paris.. Lite som en sommarstuga kan man säga.

Monopol

Ikväll har jag varit i Jenn's nya lya & spelat det härliga kapitalistspelet, Monopol, med lillasyster Lynn (Jenn's alltså) & Don. Som extra spänningskrydda så satsades bonusprylar i en pott som den spelare som hamnade på "Fri parkering" kammade hem. Strax efter att denna bild togs så var Jenn ny ägare till ett par Pringles, en pennvässare, en Riesen-kola, två pantburkar, en securitas-kondom, en Oriflame-mascara (oanvänd), en läppenna (också den från Oriflame & oanvänd), Dons passerkort till jobbet, Hornsgatan och 2000 i låtsaspengar.

Jag vet inte riktigt.. hur gick tankegångarna?

Nyanställningar på SR?

Sveriges Radios programledarprofiler tycks hamna i klammer med rättvisan på löpande band.. Fast var det egentligen någon som lyssnade på usel Reagge på "P3 Rytm"? Jag menar, kanske inte så många som kommer att sakna..

Tänk om jag hade nappat på hans uppraggningsförsök den där gången på Regnbågsrummet för åtta år sedan.. Då kanske det varit jag som hittats blodig i trapphuset..

Qruiser

QXs chatt-community Cruiser kan ju vara ett trevligt tidsfördriv eller praktiskt verktyg till att finna nya kompisar eller partners för diverse behov och ändamål. En av mina bästa vänner träffade jag där, så också Ulf som jag sedemera spenderade fem och ett halvt år i en parrelation med.

Gott så, men man bör vara vaksam. Där finns personer som borde gå avancerade kurser i social allmänbildning alternativt skjutas. Till exempel individer som använder sig av ”gulliga felstavningar”, så som ”Kramiz”, ”Pöss” eller ”Sötiz”. Dessa avarter skulle för min del lika gärna kunna elimineras från jordens yta utan att några större känslor av förlust eller sorg skulle plåga mig och mitt samvete. We don’t need you people. Ännu värre är dock skaran som med det målande adjektivet beskriver sig själva som ”busiga”. Vad i helvete menar ni?? Ett barn eller möjligtvis en hund kan vara ”busig”, och detta är då synonymt med ”jobbig”. En vuxen man är, kan och bör inte vara busig!

Sen så har vi bild-dyslektikerna. Nämligen de som inte riktigt vet vilka typer av bilder man ska visa upp i sitt fotoalbum för att bäst sälja sig själv. (För till syven och sist så är det ju faktiskt sälj det handlar om). Ansiktsbilder har jag inte mycket att säga om. Det borde vara en självklarhet att ha åtminstone en sådan, även om långt ifrån alla har insett detta. Kukbilder. Fine vill du sälja dig själv genom din balle, go ahead. Men. Jag vill inte se bilder på dig när du en sockerbit hög i ofokus är plåtad på 37 meters avstånd för att fotografen tyckte att det var viktigare att få med en pyramid, ett eiffeltorn eller en frihetsgudinna i bakgrunden. Jag skiter i vart du har och inte har varit. Det känns lite väl 80-tal att vilja skryta med vart man har rest... idag reser alla överallt och hela tiden, vilket är en självklarhet och inte särskilt imponerande eller exotiskt. Och oskarpa resemotiv där avsändaren inte ens finns med i bild är det största av mysterium. VARFÖR?

Erotiska bilder där modellen är annan en avsändaren, ditt fula husdjur eller mosters gamla fallfärdiga sommarstuga klarar jag mig också fin-fint utan..

Fast vid närmare eftertanke är jag ganska glad att personer redan på nätstadiet är tydliga med vilka retards de är så att jag slipper slösa tid på dejter hit och dit med sådana för att efter ett tag upptäcka förloraren bakom det antagligen fåniga nicket.

Illustrerande bevismaterial direkt från Qruiser:

En helt vanlig tisdag

Jag sover i köket, har på grund av ondsint pensel skinnflådda fingrar och är hög av lackfärgsångor. Annars är det bra.

Under arbetstid de senaste två dagarna har jag stått nere i en källare på en produktplåtning och stylat ansiktskrämer. När man ska plåta skönhetsprodukter och få det snyggt så tar man kräm från en och en halv burk och öser över det i en.. Därefter smeker man upp en snygg topp på krämen så att den ser härligt smörj-aptitlig ut. När det kommer till kategorin; ”tuber-med-gel”, så får man injicera (med spruta och kanyl) mer tubinnehålla från annan tub till den som ska plåtas för att den ska se riktigt full och läcker ut. Fräckt så det förslår men jag står helt utan dåligt samvete. Så det så.

Jag har kommit på att jag ligger alldeles för lite. Måste göra någonting åt det.

,,, harkel

Eller, hej,, eller förlåt eller vad fan man bör säga efter ett sådant här extremlångt blogguppehåll. Vid otaliga tillfällen på sista tiden har jag påbörjat ”det-första-inlägget-efter-pausen”.. där jag försökt sammanfatta och återberätta vad som hänt sen sist. Men det kommer inget sådant inlägg. Fragment och detaljer från de gångna månaderna kommer säkert att dyka upp här och var och då och då. Men jag fortsätter helt enkelt som om ingenting hade hänt. ☺

Ommålning och renovering av min nya lägenhet har äntligen påbörjats. Nyss blev jag klar med väggarna i vardagsrummet och imorgon efter jobbet ger jag mig på att måla golvet i samma rum. Matta vita väggar och högblanka svarta trägolv ska det bli i hela lägenheten. Så det så.

För övrigt har jag insett att jag inte har några kompisar att gå på bögklubb med. Bland mina lätträknade fikus-polare så bor en i London, en annan vägrar kompromisslöst att gå ut (ja, du vet vem du är), och sen tror jag att det mest återstår väninnor som inte gärna frivilligt ställer upp på att gå på homoklubb. Så, om det är någon som känner att han vill förbarma sig över arma lilla mig och göra mig sällskap så vore ingen gladare än jag. Man känner sig så fånig när man går ut själv.. (Läs; "jag").

Panic attack, panic attack!

Flyttkartongerna och jag är slut.. Men imorgon lämnar jag äntligen kalla, snobbiga, livlösa och tråkiga Strandvägen för flytt till Söder och Gotlandsgatan. Vet inte när jag blir uppkopplad igen.. Men jag är snart tillbaka!
Nu måste jag packa vidare..

... och så var det det där med klisterlapparna igen..

Som extra krydda till mitt "glasetikett-inlägg" förra veckan kan jag berätta att jag ett par dagar efter inläggets publicering hamnade på inte mindre än två etikett-tillställningar på en och samma dag.
Först ett 3-års kalas där tårta serverades på assietter med diskvattenuppluckrade Höganäsetiketter, och senare på kvällen en inflyttningsfest där rosé bjöds på i klistermärkesbeprydda IIttalaglas.

Vem tar vem?

I dagens SvD, under ”Synpunkt”, skriver en Anton Klepke en insändare med rubriken ”Apotekets sexleksaker inget för män”. Han skriver:

”Jag har med stort intresse följt debatten om att Apoteket numera erbjuder försäljning av sexleksaker. Jag ser till min stora besvikelse att männens sexualitet än en gång fått nobben av samhället. Kvinnor som lever ut sin sexualitet ses ofta som frigjorda, starka och självständiga. Män som gör det samma blir lätt perverterade mansgrisar. Det stör mig något fruktansvärt att Apoteket följer och spär på den synen, genom att enbart erbjuda kvinnor sexleksaker. Jag hade väntat mig bättre från ett seriöst företag som Apoteket.”

Klepkes formuleringar, ordval och argument kan vid första anblick tyckas löjeväckande då exakt samma fraseringar brukar användas i en kontext där motsatt genus oftast åsyftas. Men killen har ju en poäng. Dock tror jag inte att mäns sexualitet är särskilt förtryckt, snarare att bögars penetrerande akt är det.

Den heterosexuelle mannen (generalisering) skulle hellre hugga av sig sitt högra ben än att föra upp en kuk-formad plastbit i röven trots att det är just där som hans motsvarighet till kvinnans G-punkt sitter. Procenten heterosexuella grabbar som låter sig sättas på av sin strap-on-utrustade flickvän är nog snarare promille, och de killar som i sin ensamhet leker med sin röv är möjligen något fler men fortfarande en sällsynt art. Varför är det då så? Är rädslan att utsätta sig för risken att njuta av analstimulansen så stark för att det eventuellt skulle resultera i tankegångar om sviktande sexuella preferenser eller finns det inte ens i grabbens världsbild att experimentera ensam eller med en partner? Jag sitter inte inne med svaret men kanske kommer Apotekets dildokollektion år 2020 innefatta killnischade leksaker på grund av att bögens rang då förhoppningsvis har stärkts något.

Jobba jobba..

Nu ska jag iväg till min första arbetsdag på det nya jobbet.. Efter en låååång natt. Jag hjälpte hon med de stora tittsen att flytta igår.. var helt slut när jag kom hem och somnade vid 21.. Vaknade, pigg och nervös, klockan 01.. Låg vaken i FEM timmar och tittade i taket för att åter somna av utmattning klockan 06. Upp vid 08. Toppen.

"Hey Mr DJ, put the record on..."

Vad hände med; "Jag gillar bara håriga och aktiva killar..."?

Tjo-la-hopp Tjo-la-hej

Efter en gårdag svart och tungseg likt tjära, som jag tillslut lyckades genomlida med hjälp av pepp-talk från fantastiska Jen och hennes psykofarmaka-lager, kom idag en vändning. Tvära kast i dessa tider vill jag lova. Jag fick besked om att AD-tjänsten på Oriflame är min!
Nu ska jag ut och fira!

Det finns många sätt att fira midsommar på. Såhär gjorde vi.

Knäckemacka med kavjar och smågodis. (Bättre än Banan-kavjar).


Armkrobatik.


Jag kissar i sjön.


Tuttshot 1.


Tuttshot 2.

Ribbingen i mig säger;

Iittala-glas i all ära. Jag tycker mycket om dem och har själv ett gäng. Men. (There is always a ”but”). Det finns ett iittala-glas-kund-klientel som jag retar mig så in i bänken mycket på. Nämligen de som BEHÅLLER DEN RÖDA ETIKETTEN PÅ GLASET!!!

Kamma till er och ta bort klistermärket säger jag.

Förtydligande

Jag tror att jag måste återkomma till de två senaste inläggen på min blogg.. Det om det "lilla lilla bög-sthlm" och det om mannen som sa; ”Jag vet allt om dig. Du behövs inte längre. Gå och dränk dig”. Jo. Såhär. Under det senaste dygnet har jag stött på inte mindre än TRE av mitt ex’s gamla, nyss avslutade och nyss påbörjade ”erövringar”. Och en utav dem har jag på olika ställen fejsat inte mindre än tre gånger på dessa 24 timmar. Och när ovannämnda händelser kryddas med mannens på gatan; ”Jag vet allt om dig. Du behövs inte längre. Gå och dränk dig”, ja, då undrar man vem fan det är som i förväg skrivit manuset till ens liv.

En uppmaning att ta i beaktning

Efter den absurdaste av eftermiddagar på stan möter jag på vägen hem en man på gatan som spänner ögonen i mig och säger hotfullt:
”Jag vet allt om dig. Du behövs inte längre. Gå och dränk dig”.

Stekt kalv

I den lilla lilla värld som kallas – Stockholms gayscen – sker saker och möten som borde klassas som osannolika sammanträffanden och Paul Auster-artade slumper. Men vid närmare eftertanke så är händelserna kanske inte så konstiga. Linjerna på knull-kartan löper kors och tvärs och alla är varandras buksvågrar. Som nybliven singel tar jag mina stapplande första steg på grönbetet. Men gräset är inte grönt. Det är torrt, gult och sönderbränt. Jag vill in i ladugården igen. Vill inte konfronteras med ”slumpen”. Vill inte äta gräset. Det är inget gott.

Hur svårt ska det vá?

Sitter på bussen och in stormar, som det ju alltid gör, en flock dagisbarn i åldern 5-6 år. Flickebarnen i gruppen sätter sig i en klunga och stämmer upp i allsång. Linda Bengtzings ”Hur svårt ska det vá?” väljer man att sjunga. Dagisfröknarna skrockar stolt med sina gula-Blend förpestade luftrör medan 5-åringarna kräker ur sig textrader som;

”Jag kan va din och stanna hela natten,
Jag kan va farlig, kan ta de varligt om du vill”,

”Jag kan va under, jag kan va över”,

”Jag kan va din, va värsta hjärtattacken
Klappa din katt, jag kan göra allt och lite till
(Här e jag) Se mig, hör mig, rör mig
Hur svårt kan de vá?”

… töserna skriker lockrop efter stans alla pedofiler, fröknarna är stolta och jag lägger en spya inombords.

Sill-y

Midsommarfirandet i Norsesund (i Götlaborgs utkanter) med gamla (as in; I’ve known them for a long time.., typ) vänner inleddes i går kväll med västkustsktsktskskta räkor. Ace, the primadonna, hade med sig gummihandskar för att undvika fiskmarinering av sina manikyrerade fingrar och naglar. Dekoltaget är minst lika imponerande i realiteten.

I dag har det badats, lagts i brygga, skövlats lövskog etc. Nu är det dags för sillalunch.

Skål.

Beskedens vecka är här.

Idag kom det glädjande beskedet om hyresvärdarnas godkännande för lägenhetsbyte. Den 11 juli flyttar jag till 77 fluffiga kvadrat på Gotlandsgatan 56. Jag säger som Take That en gång i tiden så förvirrande sjöng ”Babe, I’m back again, where have you been? …”

Med ”babe” åsyftas i mitt fall ”Söder”, och pojkbandets textrad ter sig från och med idag inte längre lika förvirrande.

... Nu inväntas nästa dom...

Status quo

Lider fortfarande av ”den-stora-skrivar-förlamningen”… Att fälla ut landningsstället och parera vindpustarna tar tid.

Just nu knatar jag mest omkring och inväntar diverse besked från höger och vänster. Besked om jobb efter tiotusen intervjuer på ett och samma ställe, besked från övervägande hyresvärdar och ett lönebesked vore ju inte helt fel heller då jag börjar bli lite trött på kost bestående av sill och potatis.

Jag befinner mig i en paus-twilight-zone där jag bara väntar på att kunna fortsätta med mitt liv. Eller påbörja skapandet av ett nytt snarare. Och Mats, förlåt, jag har inte glömt bort din uppmaning som kom för någon vecka sedan... Svar kommer så småningom.

"Stjärna", I don't know..

Jag måste erkänna att jag tycker att SVTs ”Stjärnorna på slottet” är alldeles utmärkt underhållning. Namnen för årets upplaga har just presenteras och bland dessa finns Christina Schollin, Jonas Gardell, Kjerstin Dellert, Staffan Scheja och Janne ”Loffe” Carlsson… Ursäkta?

Janne-fucking-jävla-Loffe-Carlsson? Vad har han där att göra? Var finns stjärnglansen hos denne farsfjant? Var finns divapoängen hos denne Götakanal-tönt. Någon så folklig och obehaglig person som ”Loffe” (Usch, bara namnet ger mig creaps), har inte skådats sen Snoddas dagar.

Räkmacka förbi vårdkön!

Det kom ett fax hem till mig i morse, attesterat till en Abdul Halim, där han hälsas välkommen till Dr Ekman på KS Urologmottagning den 16 juni klockan 14.00. Eftersom det inte finns och aldrig har funnits någon Abdul Halim hemma hos mig, så kan ju någon som läser detta och som behöver få snasen undersökt passa på att sno åt sig Abduls tid hos farbror doktorn eftersom Abdul själv inte emottagit detta fax.

Sökord

Tänkte bara testa vad som händer med besökarstatistiken om man gör såhär:
Huge dick, Pussy, Big cock, Cum, Tits, Hard, Wanking, Nude, Fuck, Horny, Paris Hilton, Erection, Kuk, Butt, Shoot, Sperm, Penis, Twink, Kinky, Suck, Blow, Stud, Knulla, Black, Stallion, Hardcore, Sprut, Gay, Jerking, Spunk, Orgasm, Britney Spears, Masturbation, Sprut, Hardon, Wet, Load, Piss, Boner, Fucking, Teen, Sex, Cumshot, Big, Girl, Asian, Boy, Strap, Jocks, Balle, Hole, Bulge, Golden Shower, Tiger Woods, Jack-Off.

Väskan, den nya fittan.

Som konst; JA! I modereportage; Javisst! Som väskdesign; Nja..
Som reklam för tantblaskan Tara. NEEEJ!

Just nu;

Lite framgång på anställningsintervju- och lägenhetsbytarfronten.
= välbehövlig och efterlängtad medvind.

Förnedring?

Tillbaka i Stockholm och det är kallt och kallt.

Livet består av ett antal milstolpar och ibland kommer man till såkallade nya kapitel. Just nu känns det inte enbart som ett nytt litet kapitel ska påbörjas utan snarare en helt ny bok. Jag måste hitta mig ett nytt jobb och en ny lägenhet (pallar inte att bo kvar i lyan som varit min och Ulfs gemensamma hem i flera år) dessutom måste jag lära mig att leva på nytt på många plan. Hur tragiskt och opersonligt det än låter så har jag levt väldigt mycket genom mitt ex. Det har varit väldigt mycket vi, och vi finns inte längre.

Jag inser om denna blogg börjar påminna om mobilkamera-filmen ”En enastående studie i mänsklig förnedring”, men så får det va´. Så det så.

Hemvändare

Ikväll flyttar jag tillbaka till Stockholm och det med blandade känslor. Det känns inte bra att lämna Paris eftersom jag trivs oerhört bra här, men samtidigt är nu stunden då jag behöver vara nära mina vänner. Flyttlasset kommer att delas upp i olika etapper och ikväll går det första med mig och lite av mina kläder…

Moment of truth

Åsiktstorpeden uppmanar mig att svara på frågorna; ” vad du lyckats med, vad du misslyckats med och vad du låtsas”.

Genast får jag anställningsintervju-klumpen i magen. De så av mig hatade, och lika klassiska frågorna; ”nämn bra respektive dåliga egenskaper hos dig själv” brukar jag sömnlösa nätter försöka hitta svaren på. Det är svårt. Vad är sanning, vad är diskret modifierad verklighet, vad är snitsigt formulerad lögn, vad är upprapade klyschor, vad är egentligen mina bra respektive dåliga egenskaper? (Som ju iofs inte var frågan, men likheterna finns).

Men ok. Vad har jag lyckats med? Jag har lyckats med att bryta ett familjemönster. Jag har inte stannat på uppväxtorten, jag har inte valt den enkla vägen, jag har gud förbjude trotsat Jante och inte nöjt mig. Jag har i viss bemärkelse gjort en så kallad klassresa. Det är jag glad för och ser som ett lyckande.

Nederlaget då. Vad har jag misslyckats med? Min spontana reaktion är att svara; att jag misslyckats hålla parrelationen med Ulf som jag ju i skrivande stund separerar ifrån. Men det är inget misslyckande. Tragisk, sorgligt, för jävligt på alla sätt, men inget misslyckande. Däremot har jag många gånger misslyckats med att vara ärlig mot mig själv. När förnuft och känsla inte cynkar väljer jag oftast att gå förnuftets och teorins väg vilket gör att jag blåser mig själv på vad jag egentligen vill. Att kompromissa bort sig själv; ett stort misslyckande.

Och vad låtsas jag? Allt för ofta att det finns mer pengar på kontot än vad det egentligen gör.

Dom säger tid är pengar, jag säger tid är smärta. Dom säger tiden läker alla sår, jag säger tiden är sår.

Man kan inte fly från smärta. Den finns där hela tiden som en gnagande jävla bäver. Det går inte att säga; ”Stop ett tag, jag behöver en paus... Kan jag återuppta plågan om typ en timme kanske?” Den enda pausen är sömnen när man väl lyckas somna. Sova är skönt.

För att få dagen att gå snabbare och sträckan till den stund man får krypa ner i sängen att bli kortare finns många knep. Om jag till exempel sitter hemma vid köksbordet och försöker jobba och känner ett röksug och samtidigt ett behov av att gå och pissa. Då kan man dela upp behoven i två etapper. Först gå ut och röka för att sedan återgå till arbetet i ytterligare några minuter innan jag går och pissar. På så sätt måste jag återgå till min dator, komma in i arbetet igen, och resa mig två gånger istället för en gång vilket vore fallet om jag hade förenat rök- och pisspausen.

Ett annat sätt är att göra lite kaffe åt gången istället för mycket så att jag måste diska ur espressokannan efter varje bryggning. Man slår ihjäl flera minuter på det viset! Ett tredje är att byta cd-skiva i stereon ofta. Att bläddra i skivsamlingen och ejecta flera gånger kan äta mycket tid ska ni veta.

Med risk för att bli klassad som dåraktig.. Men att medvetet glömma att köpa mjölk när man går och handlar för att "upptäcka" tabben när man kommer hem och då tvingas gå tillbaka till butiken. Den är effektiv!

Antagen uppmaning från Mats Strandberg

1. Vilken bok läste du senast?
Paul Austers ”New York Trilogin”, för tredje gången.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
”Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet” av Dave Eggers.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Flest manliga är jag rädd... Vill dock poängtera att där inte ligger någon sexistisk konspiration bakom.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
Gör inte alla det?

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Recensioner och tips... och ett gäng böcker som ”man måste ha läst”.

6. När blir en bok för lång?
Är boken riktigt bra kan den sällan bli för lång.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Absolut!

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Linda Olssons ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Jag brukar ge böcker en chans ca 50 sidor. Om jag inte har fått ut någonting därefter så lägger jag ifrån mig boken, vilket iofs är väldigt ovanligt.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Romaner av amerikanska nutidsförfattare samt mode- & konstrelaterade fotoböcker är starkt överrepresenterade. SiFi är det dock väldigt tunnsått med.

Två

Jag har en tvåa tatuerad på min underarm. Jag får ideligen frågor om varför och jag brukar lite undflyende svara att det bara är mitt lyckonummer. Detta är i och för sig sant men det är mer än så. Under många år har jag varit förföljd av tvåor. När jag går på systembolaget och tar en kölapp får jag nummer 222, flyget avgår från gate 22, tåget från perrong 2 och när jag på kvällen sneglar på klockan slår den ofta över till 22:22 i samma sekund. Jag är ingen vidskeplig kille och inser att jag tillslut har börjat söka upp tvåorna, men faktum är att siffran uppenbarar sig i min vardag osedvanligt ofta.

Alldeles nyss fick jag för mig att räkna dagarna som Ulfs och mitt förhållande varade. (Jag, vet... ett hysteriskt beteende). 2000 blev det. Exakt.

En känsla av en feeling

Att logga in på Facebook och upptäcka att man blivit bortklickad under ”In a relationship with” och se ett krackelerat hjärta lysa emot dig i feedsen gör ungefär lika ont som att bli nermald i en köttkvarn och därefter grillad över öppen eld till en human-burger med extra allt.

Inte för att jag blivit tillagad på detta vis någon gång men jag har jävligt bra fantasi och inlevelseförmåga.

UPPDATERING:
Jag var alltså medveten om att relationen var bruten redan innan.. Så detta kom inte som en nyhet iom inloggningen. Men brännas kan det göra ändå vill jag lova.

In The End

Att livets höjdpunkter uppblandas med svackor och dagar av mer eller mindre likgiltighet, låt oss kalla dessa för neutrala dagar, det är jag helt med på. Jag är också med på att svackorna, hur djupa de än blir, någon gång når botten och därefter tar riktning mot en flack eller brant kurva uppåt igen. Fast med all den förnumstiga vetskapen i baggaget så tvivlar jag på att det någonsin igen kommer någon uppåtkurva. Jag har kraschat mot den djupaste av bottnar och står nu ensam efter drygt fem och ett halvt år av tvåsamhet.

Ilska, bitterhet, sorg, kraftlöshet, ensamhet och känslor av att ha blivit sviken väger så tungt att positiva tankar och händelser inte förmår penetrera den pansartjocka svarta skorpan som lagt sig som ett lock över min tillvaro.

Allt det som jag trodde på, allt det som varit fantastiskt, alla planer, visioner, framtiden är som söndersmulad, vanhedrad, trampad och bajsad på. Jag förmår mig inte ens se tillbaka på det vackra och uppskatta det som varit de bästa åren i mitt liv, utan känner mig bara sviken av livet.

De idiotsäkra känslomässiga investeringarna förräntade sig inte. Bubblan sprack.

Informer

Jag vet inte… men jag lämnade jävla Sverige för det jävla vädret.. och jag vill inte låta bitter, men den jävla sjunde jävla april så snöar det stora jävla Astrid Lindgren jävla nostalgi-snöbollar i den här jävla stan. Är det jävla rätt/normalt? Dessutom är jag jävligt full. För övrigt så haglade det mitt på jävla dán också.

R.I.P

Jag har just tänt ett litet ljus för dig här i Paris Mona.

Wet T-shirt contest?

I Dubai finns mängder av skyltar som man som västerlänning finner lustiga och ibland till och med obegripliga. Som denna. På ett hotell vid poolens offentliga omklädningsrum med duschar… Jag vet inte riktigt hur de hade tänkt sig.

Alfred Nobel – Networks of Innovation

I söndags invigdes Ulfs fina utställning i Dubai. Eller, ja, kanske inte Ulfs utställning… men nästan. Det var Nobelmuseets nya vandringsutställning om Affe Nobel, till vilken Ulf har skapat ljuset, som invigdes. Svart kostym i 40 graders värme är inte roligt att bära, men man fick ju anstränga sig lite med tanke på den celebra närvaron av Vickan, Sheikh Al Nahayan av Abu Dhabi och Samsungs VD, H K Yang. Och Tarran förstås.










Tårta


Tarras

Dubairapport #3

Det är 40 grader varmt, min hud är skållad och jag har kokblåsor på solarplexus.

Mellanösternkorre

Himlen i Dubai är just nu grå/svart och rökfylld efter en explosion i en fyrverkerifabrik några kvarter bort från vårt hotell. Fyra närliggande fabriker är totalförstörda, en stor brand rasar och minst en person har avlidit.

Maddie

Madonna är ju en kvinna som alla har en åsikt om. Så även jag. På 80- och 90-talet under mellan- och högstadietiden var jag ett bögriktigt dyrkande Madonna-fan som varje dag efter skolan tittade på en halvt sönderspelad och grynig VHS-kopia av ”Blond Ambition Tour”. Luis, Oliver, Slam, Gabriel, Carlton och de andra kropparna, förlåt... dansarna, fick även agera pornografi i brist på annan vid några tillfällen vill jag minnas. Nåja. Tanten fyller i alla fall snart 50 och det är länge sedan jag tappade mitt intresse för både henne och hennes dansare kan jag meddela.

Aftonbladets läsare har på uppdrag av Mats Strandberg röstat fram de ”bästa” låtarna från hennes 26 åriga karriär. Nedan finns resultatet samt min egna lista efter att ha rangordnat utefter samma frågeställning. Jag var dessutom tvungen att sätta ihop en lista över bottenskrapet.. Låtarna som aldrig borde ha skrivits, spelats in eller släppts.

AFTONBLADETS LÄSARES 10 I TOPP
1. ”Like a Prayer” (1989)
2. ”Like a Virgin” (1984)
3. ”Frozen” (1998)
4. ”Hung Up” (2005)
5... Saknades i uppräkningen på aftonbladet.se
6. ”Vogue” (1990)
7. ”Papa Don’t Preach” (1986)
8. ”Into the Groove” (1985)
9. ”Power of Good-bye” (1998)
10. ”Ray of Light” (1998)

MINA 10 I TOPP
1. ”Vogue” (1990)
2. ”Justify My Love” (1990)
3. ”Erotica” (1992)
4. ”Frozen” (1998)
5. ”Human Nature” (1995)
6. ”Holiday(1983)
7. ”Like a Prayer” (1989)
8. ”Express Yourself” (1989)
9. ”Sky Fits Heaven” (1998)
10. ”Borderline” (1984)

MINA 10 I BOTTEN
1. ”Hey You” (2007) (Vad fan tänkte hon!).
2. ”Music” (2000)
3. ”Hollywood” (2003)
4. ”Don’t Tell Me” (2000)
5. ”This Used to Be My Playground” (1992)
6. ”True Blue” (1986)
7. ”Take a Bow” (1994)
8. ”Rain” (1993)
9. ”Love Don’t Live Here Anymore” (1990)
10. ”Rescue Me” (1991)

Dubairapport #2

Det finns så många sexiga araber här! Jag blir alldeles till mig i kallingarna av de shejkklädda orienthingstarna vars hellånga vita särkar döljer det den förbjudna fantasin låter återmåla som halvdasiga arabkukar i 25 centimetersklassen som ofta och gärna låter sig sugas… Nåja.. nu kanske jag spillde lite för mycket av min desire här… men ovan är iallafall en djurskötare som jag hittade på en kamelfarm ute i öknen som naivt trodde att jag ville fotografera dromedaren... Moooahahaha...

Dubairapport #1

Dubai är ett märkligt ställe kan jag konstatera. Det är stort och utsträckt och helt omöjligt att ta sig från punkt A till punkt B utan att åka taxi vilket tack och lov är hyfsat billigt. Lyxen, överflödet och det syntetiska är med en skräckblandad förtjusning synnerligen påtagligt och i kombination med det potpurri av härvarande nationaliteter och livsåskådningar exploderar staden i en kitsch som sträcker sig från burkor och palestinasjalar till Louis Vuitton, rött guld och bling-bling.

Men jag gillar det. Det är vad det är. Och märkligt nog passerar motsägelsen i diktaturstyre och fundamentalism kontra metropolitlyx och extravagans förvånansvärt omärkt förbi.

Smått alkoholiserade som vi västerlänningar är kliar behovet av ett glas vin till middagen eller en drink därefter lika retfullt som sommarens första myggbett. Den sprittörstande tarmen lämnar inget annat alternativ än att styra kosan till någon av de gigantiska, artificiella ”hotellkomplex-städer” som erbjuder restauranger, barer och klubbar inom Disney World-artat uppbyggda kulissmiljöer vars arkitektur inspirerats av gamla Ali Baba-palats och svunna orientepoker. Gated communities-städerna är som det mesta här extremt påkostade och lyxiga men som på så många andra ställen i världen smutsas de ned av massa britter och annat smaklöst patrask. Park Hyatt anläggningarna kan man dock alltid lita på vart man än kommer. I love Hyatt!


Underbara terrassbaren på Park Hyatt



Sovande Ulf vid hotellpoolen



Takmarkering i hotellrummet så att vi ska veta vart Mekka ligger...

Annoooooying

Vad är det med amerikaners, i synnerhet kvinnornas, röster? De skär genom glas, betong, ben och märg! Ett nasalt, pitchat, syntetiskt, genomträngande bräkande som inte undgår någons stackars öron. Igår på en uteservering (inser att det börjar bli en hel del uteserveringsberättelser här..) så sitter jag vid ett bord. Tre amerikanskor sitter inte mindre än fem bord bort och jag räknar till 22 personer mellan mig och jänkorna. Jag kan inte höra ett enda ord av vad de 22 personerna mellan oss säger men bruttornas samtal kan jag följa som om de talade direkt till mig. ”You know”, ”Like”, ”Awesome”, ”Amaaaazing”, ”Like”, ”Ahu”, ”Yeah”, ”Ahu”, ”Like”…

Ja, ja. Nu åker jag till Dubai i alla fall.

Tänk innan ni skrattar

Jag tycks vara den ende svensken som inte jublar över komikern Björn Gustavssons pausunderhållande i melodifestivalen. På var och varannan blogg samt i kvällstidningarna hyllas denna, ursäkta uttrycket, tönt som han vore guds gåva till humorn. Men ursäkta? Mina damer och herrar, att mima och dansa lite bögraljerande och putslustigt till 90-tals disco helg efter annan är inte humor, det är fånigt. För att inte säga osmakligt. Han levererar inget annat än förutsägbar Göteborgshumor!

Sannolikhetslära

Känns inte som att jag skulle lyckas med konststycket att kasta en fimp och få den att ställa sig på högkant igen ens om jag försökte en miljon gånger. Jag hade givetvis inte för avsikt att prestera detta när det hände idag kl 15.54 på en uteservering på Rue du Temple.

Karriärextension

Igår kväll hade vi vår tyske vän Martin över på middag och vid tvåtiden på natten fick han den lysande (och tonårspåminnande) idén att låta mig klippa hans hår. Jag kan numera addera titeln ”frisör” på mitt visitkort för faktum är att frisyren blev alldeles galet snygg! Eller hur?

Upp till kamp bröder och systrar

Jag ses av många som en radikal råfeminist och har många gånger gjort mig ovän med nära vänner, bekanta och obekanta människor i diskussioner gällande kvinnors rätt och ställning i samhället. Jämställdhet är en teoretisk självklarhet för de flesta men som unknar och krackelerar när den omvandlas till praktik. Allt för många tycks tro att vi har kommit långt med jämställdheten i Sverige och ansträngningarna för förändring blir allt färre och mer tafatta. Ett tydligt bevis för den katastrofala verkligheten är det kvinnliga nätverket Göran som heter just Göran för att det finns fler män med det namnet på VD-positioner i Sverige idag än det finns antal kvinnor på samma post.

Vad som skiljer min ”barrikadfeminism” mot schablonbilden av en feminist är att jag tycker att ansvaret inte enbart ligger hos männen utan att kvinnor själva har bidragit och fortfarande bidrar till sin undergivna ställning. Två lag som spelat bollen mot samma fula mål.

Jag läste idag att Moderaterna vill att barnbidraget ska delas lika mellan båda föräldrarna i en familj. En självklarhet kan tyckas men faktum är att modern är den som automatiskt får bidraget på dryga 1000-lappen in på sitt konto även om paret separerat eller inte. Mona Sahlin avfärdar förslaget som ”löjeväckande” och menar att M silar mygg och sväljer kameler.

”Det här är en minifråga. Jag har uppriktigt sagt svårt att förstå hur det skulle påverka jämställdheten (…) Det här är bara en fånig detalj som är löjeväckande…”

Mona min vän. Jag tycker att du ska använda dig utav det något uttjatade men effektiva tricket att switcha plats på mamman och pappan i barnbidragssituationen och ställa dig själv frågan om löjeväckandet kvarstår.

Torsdagkväll i Le Marais

Hur roligt som helst! Jag var på en bar/club ikväll som jag endast varit på ett par gånger tidigare. Raidd. Barpersonalen där ser i sina bara överkroppar ut att vara nog deffade och redo för prispallen i fitness-OS och varje heltimme slinker en utav bartendrarna in i en Red Light District-liknande skyltfönsterdusch där han "shower-showar" och tvålar in sig i ca tio minuter för att sedan ställa sig bakom baren igen. (De måste vara så rena efter ett arbetspass).

Dessutom fick jag ett erbjudande av två söta gossar om att följa med hem på en trekant. Tradigt nog tackade jag vänligt men bestämt nej.

Vad Pär hört på Pärlan

Min nya hobby är att tjuvlyssna på Parissemestrande svenskar som tror sig vara de enda svenskspråkiga individerna i denna stad. Nästan dagligen hör jag mitt modersmål helt ogenerat användas i diskussioner om vilka på uteserveringen man kan tänka sig knulla med, vem som är ful, vem som är snygg, privata anförtroenden, gräl, hemligheter och annat snaskigt. Absolut roligast blir det om man får möjligheten att göra bort landsmännen om de på engelska ställer en fråga om vad klockan är eller om stolen är ledig och då helt sonika svara på svenska.

Igår på baren La Perle lyssnade jag till två killar som högt och tydligt gissade utseendet på andra killars snoppar. ”Jag tror att han där har en smal och sladdrig gubbkuk”, och ”han där har en skitstor, det är jag säker på, han skulle utan tvekan få knulla mig ikväll”.

Tyvärr fick jag inte glädjen att bekräfta eller dementera siandet om min snas då de inte brydde sig om att gissa storleken på den. (Varför då undrar jag!) Men jösses, vad det hade varit roligt!

Bonjour, Ça va, *smack-smack*

Den första tiden här i Paris var kindpussandet som hälsningsmetod ett gissel för mig då jag kände mig extremt obekväm med att kindas med främmande människor. Inte för att jag har problem med fysisk kontakt med främlingar utan för att det inte kändes ”jag” att hälsa så. Men nu har jag kommit över min fobi och tycker till och med att pussarna är riktigt sympatiska. De brukas verkligen flitigt här och jag kindpussas dagligen med folk, till och med med vissa grannar i mitt hus när jag möter dem i trappen. Jag minns ett sent 90-tal och tidigt 2000-tal i Stockholm när några få fashion victims försökte införa traditionen på svensk mark vilket visade sig genom ett ihärdigt kindpussande på Regnbågsrummet mellan kl. 2 och 5 på fredags- och lördagsnätter. Aldrig annars. Traditionen fick aldrig riktigt fotfäste. Vet inte om det är bra eller dåligt.

Billig Måndag?

Wow! Undrar vad som kommer att hända med Cheap Monday nu? Läste just att H&M köpt 60% av aktierna i koncernen Fabric Skandinavien i vilken Cheap Monday, Weekday, Monki och Konjac ingår. Örjan och gänget får dela på 564 mille och är förmodligen hur glada som helst. Framgångssagan startade för bara några år sedan i en liten lokal på Lilla Essingen där de hade öppet typ varannan helg eller nåt.. och nu är de mångmiljonärer genom att ha adopterat bort drygt halva sitt hjärtebarn till satan. Jag klandrar dem inte på något vis, själv hade jag inte tvekat bråkdelen av en sekund… Men H&M… Jag vet inte.

I Paris är ett par Cheap Monday-jeans bland det coolaste ett kid med smala ben kan ha på sig men frågan är hur länge credabiliteten kommer att hålla i sig nu?

Moralpanikens spridning

Med risk för att låta lite bitter. Men jag får känslan av att Sveriges negativa och bajsnödiga sidor har följt med mig ner till Paris. Först hade jag en avvänjningsperiod i Stockholm där jag fick lära mig att gilla ett överstatligt beslut att förbjuda krögare och barägare att själva bestämma huruvida deras hak ska vara ett rökfritt ställe eller ett ställe där det är fritt att röka. Känslan att komma ner hit till Paris i höstas och kunna sitta vid en bardisk med sin öl och tända en cigg var till stor belåtenhet ett par månader innan samma lag införlivades här. Avvänjningsperiod nummer två är inledd.

Andra regler som nyligt adderats till den franska lagboken är poppersförbudet. Fram tills nu har varenda bar i Marais (och även många klädbutiker) sålt poppers till kunder som vill piffa upp upplevelsen av sexet eller kungkänslan på dansgolvet. Jag är inte på något sätt en heavy user av poppers men amylnitratet har onekligen fått igång en del fester runt köksbordet, på dansgolvet och till och med i sängkammaren.

Anarchie en Baviere

Jag har blivit av med min oskuld och syftar på att jag för första gången har besökt en franskspråkig teaterföreställning. Fassbinders ”Anarchie en Baviere” som sattes upp i en gammal filmstudio av en liten teatergrupp i vilken en ny bekant, Tamara (bilden), ingår. När ett sinne, hörseln, i detta fall språkförståelsen, blir lidande skärps de andra receptorerna och på helspänn registrerar de minsta rörelse för att ta in, förstå ett sammanhang och tolka. Resultatet blir att de traditionellt (av mig hatade) överdrivna gesterna, de allt för raka ryggarna, de förställda rösterna och stirrande blickarna blir allt mer överdrivna, raka, förställda och stirrande.

Jag tror egentligen att föreställningen kunde ha varit helt lysande om jag hade förstått texten, men nu såg jag bara en teaterpastisch, skådisonani och kitsch. Traditionsbundet svenskt sa jag förståss efteråt att jag gillade pjäsen trots att jag knappt förstod vart tionde ord.

Men kostym och scenografi var riktigt bra!

Bedårande citat från en packad Ulf kl 5 på natten

"Alla skådisar och musiker-musiker borde likt kattungar dränkas i en insjö med säck och sten".

Torklina

Skadeglädje är den sanna glädjen! I helgen hade vi en stor fest hemma med en massa människor av vilka de flesta var helt okända sedan tidigare eller ytligt bekanta. I efterhand fick vi höra på omvägar hur två personer tillsammans hade smugit in på vår toalett för att snorta kokain. De hade delat upp varsin lina på torktumlaren när en av de två av misstag kom åt en knapp på den toppmatade maskinen vilket resulterade i att locket flög upp och det dyra pulvret snöade ned bakom tumlaren. Moohahaha!!! Våra dammråttor är numera höga som hus.

Don't touch my crotch!

Att italienska män ofta och gärna, helt ogenerat, greppar tag om skrevet av olika anledningar vet vi. Orsaker till klämglädjen grundar sig i allt från vidskeplighet, att förolämpa eller ragga till att snasen helt enkelt måste rättas till då och då. Nu ser det dock ut som att italienarna får passa sig. En 42-årig mekaniker har bötfällts med 200€ av en domstol i Rom för att denne justerade paketet utan större diskretion. ”Att röra sina genitalier på en offentlig plats är ett tecken på ohyfs och måste anses vara oanständigt” lyder en del av domslutet. Att somliga mer puritanskt lagda individer finner denna gest oanständig och förfärande kan jag kanske förstå, men att bötfälla lite kli är väl ändå att ta i. Blottning och ofredande ska givetvis ses på med stränga ögon men kan statligt stiftade lagar förbjuda en ögonblicksgest som befriar en tillklämd pungkula, rättar till förhuden för att skydda ett känsligt ollon eller jagar bort en flatlus om det vore så olyckligt?

Lägesrapport

09:54:58 denna morgon (förmiddag?) blev en individ från Karlskoga, Värmland, min bloggs 20 000:e unika besökare sedan starten maj 2007. Och jag är proppmätt efter världens största pain au chocolat till frukost. Våren är kommen till Paris på riktigt och körsbärsblom lyser rosa. Modeveckan är i full rullning och jag har en utförsäljning av kläder från min vilande butik på Centre Culturel Suédois denna vecka. De forna orangefärgade väggarna i vår lägenhet är nu äntligen ett minne blott efter Ulfs och min framfart med vitfärg, roller och pensel. Om ett par veckor åker jag till Dubai och lapar sol och sammanfattningsvis kan jag väl säga att läget är rätt bra just nu.

Fynda hos Kikkis

Kikki Danielsson har i åratal hoppat från den ena mindre fördelaktiga löpsedeln till den andra och även om kvällstidningarnas lösnummerscoop ofta är mer än tvivelaktiga så har hon ju onekligen inte underlättat situationen för egen del. Deltagande i bantningsprogram och Linda Rosing-artade ”tala ut” intervjuer här och var ger intrycket av att Kikki s/m-gillande smeker den piskande handen.

Nu senast begick Kikkan det sorgliga misstaget att auktionera ut sin gamla brudklänning. Jag vet inte om hon hade väntat sig en budgivning som vore Madonnas Blond Ambition-korsett eller Elvis gitarr, men det stora klirret efter klubbans slag uteblev. 3 750 Kr rikare blev Kikki. Min skadeglada nyfikenhet kliade och jag kände mig manad att undersöka vad en begagnad bröllopsblåsa går för på diverse secondhand-sajter och kunde konstatera att Kikkis klänning egentligen tappat i värde, just för att den är Kikkis. Men schlagerfjollan (mitt fördomsfulla antagande) Björn 40, i Storuman är säkerligen lycklig som få om än knappt fyra lax fattigare.

Är inte vitsen med glesbygden att den SKA vara glest befolkad?

Den förra regeringen beslutade i maj 2005 att skeppa Riksutställningar och Riksantikvarieämbetet från Stockholm till Gotland som en regionalpolitisk plåster-på-såret-manöver för att någon liten klubb för vuxna barn som leker krig lades ned på ön. Görans kompensationspolitiska tonterías kunde ha stoppats av regeringen Reinfeldt, men vaga (bort)förklaringar om påskrivna hyresavtal för kontor och tårdrypande sagor om personal som redan sålt hus i Stockholm och köpt nytt på Gotland spreds, medan den egentliga orsaken till genomdrivandet lutar sig mot en uppgörelse med C som också de vurmar en landsbygd som inte förmår överleva trots decennier av sosse-CPR. (Jag säger som Patsy Stone: "LET THEM DIE!").

Den Stockholmsbaserade personalstyrkans intresse att följa med respektive institution till ön har varit mycket svalt och en stor majoritet har (givetvis) valt alternativet; full lön i ett år mot att inte joina flyttlasset. Med sammanlagt runt 200 anställda blir det ett stort antal årslöner som ska pungas ut med.

Riksutställningar har just haft en officiell invigning för sin numer arkipelaga verksamhet och Riksantikvarieämbetet väntas klippa premiärbandet i oktober i år, om man har personal att bedriva verksamheten med vill säga. Nämligen är det endast 25 personer av de 140 från Stockholm som valt att följa med och bara 43 nyanställningar har gjorts... och pengarna är slut... och personalstyrkan halverad.

Vidare väntas parallella hyreskostnader Stockholm/Gotland under en period, kostnader att flyga personer som ska sammanträda med de nya gotlänningarna, hotellinackorderingar för dessa, och ja, allt blir helt enkelt väldigt mycket dyrare och mer komplicerat. Och varför? Jo, för att de numera arbetslösa officerarna och fänrikarna ska ägna sig åt utställnings- och antikvarieverksamhet? Eller?

Toalettvättvett?

Jag har aldrig förstått vikten av att tvätta händerna efter en piss. Uppmaning till denna tvagning hördes allt som oftast från diverse håll under ens uppväxt och man läts tro att något fruktansvärt skulle ske om detta glömdes bort. Innan; ”Kom ihåg att tvätta händerna efter du kissat, annars…”, och, ”Du glömde väl inte bort att tvätta händerna...” efteråt.

Missförstå mig inte nu, jag är en mycket renlig individ som ofta och gärna tvättar både händerna och övriga kroppsdelar, men sällan i samband med att jag kissat om jag ska vara ärlig. När tvåan uträttats är jag däremot mycket noga med att tvåltvätta mina händer. Efter besök på offentliga pissinrättningar tvättar jag också mina händer, men detta inte för att jag vidrört min egen kuk (och eventuellt fått en mikroskopisk droppe urin på mina fingrar… So what?), utan för att jag tvingats greppa en massa förmodat smutsiga dörrhandtag på vägen dit. Men i mitt eget hem. På min egenhändigt städade toalett. Med min egna och alldeles jätte rena snas. Nä.

För övrigt är det den fantastiskt begåvade fotografen Wolfgang Tillmans som plåtat bilden.

Händelser som blir ens liv

Sommaren 1995 flyttade jag till Skövde för att studera på högskola efter gymnasiet. Jag hatade orten som varit mitt hem i 18 år och jag tror att jag hatade mig själv också. Jag såg chansen att börja om mitt liv från början. Att börja leva. Att det blev Skövde var bara en slump, det kunde lika gärna blivit Borås, Jönköping eller Växjö, men det blev Skövde. Jag flyttade dit ett par veckor innan skolan skulle börja för att bekanta mig med staden som jag aldrig tidigare satt min fot i. Bekantandet var avklarat efter typ en dag och jag fick lite panik över min ensamhet om jag ska vara helt ärlig.

En kväll tvingade jag mig själv att gå ut till en av stadens få diskotek, Victor Bogrens. Det var en onsdag och när jag kom dit var vi nog inte fler än 30 personer i lokalen. Jag köpte nervöst en öl och satte mig vid en tom soffgrupp i den finlandsfärjeliknande inredningen. Ett par soffgrupper längre bort satt en annan ensam kille som då och då tittade åt mitt håll. Efter ett tag kom han fram och frågade om han fick bjuda mig på en öl borta i baren. ”Visst” sa jag och vi gick bort och satte oss på varsin barstol i baren. Innerst inne förstod jag varför han kommit fram till mig men jag blånekade mina innersta tankar.

Jag har glömt hans namn, men har var 27 år vilket jag tyckte var lastgammalt, och han bodde i Hjo och arbetade som assistent till en tapetserare.

Efter några minuters småpratande frågade han mig om jag var ”straight”. Jag fick panik, för jag visste att ”straight” hade med – bög –, eller – inte bög – att göra. Men jag visste inte vilket. Efter alldeles för många sekunder svarade jag ”nä” med ett självsäkert tonfall. ”Cool, inte jag heller” svarade han. Fortfarande panikslagen och högröd i ansiktet sade jag, ”eller vänta, vilket är vilket nu igen..”. Han skrattade och frågade istället om jag gillade killar. ”Nä”, sade jag och insåg att jag just träffat mitt livs första bög. ”Ok, synd” sa han. Vi satt kvar ytterligare ett par öl och mitt hjärta bultade så hårt att jag var rädd att det skulle synas genom tyget på min t-shirt. Han frågade om vi skulle ses någon annan kväll och ta en öl tillsammans så, ”han kunde spana på killar och jag på tjejer”. ”Absolut” svarade jag ”det låter trevligt”. Han skrev sitt telefonnummer på en lapp och bad mig ringa när jag fick lust att ses.

På vägen hem kastade jag i panik lappen i en soptunna.

Nästa morgon när jag vaknade och slog upp ögonen var min första tanke: ”Jag är bög”. Och det som jag innerst inne alltid vetat fick plötsligt en glasklar formulering och tycktes helt självklart. Jag förbannade mig själv för att jag kastat bort lappen med hans telefonnummer och jag skyndade tillbaka till soptunnan för att se om jag kunde hitta den igen. Men soptunnan var tömd. Jag övervägde att ta bussen till Hjo och leta upp tapetserarstudion där han arbetade, men jag vågade aldrig.

"Gay"+"Tips"+"Paris"

Jag blev ombedd att ge några café-, bar- & klubbtips (gay) till en kille som har en Parisresa inbokad nu under våren och jag tänkte att jag kan ju göra dessa tips till ett blogginlägg lika gärna. Det finns väldigt många fler gayställen i Paris än de jag tar upp här, men jag skriver bara om de ställen jag själv besökt. (De fyra översta är mina personliga stammishak). Håll till godo.

OH FADA, 35 Rue Saint Croix De La Bretonnerie
Min absoluta favoritbar med fantastiskt trevlig (och snygg) personal. Hit går en salig blandning människor. De flesta barer i Paris har sin bög-subgrupp som gäster medan Oh Fada blir stället folk går till när man vill pausa från sin stammisbar vilket gör att här skålar fjollor med läderbögar och trendbögarna med muskel- och hiphopbögarna. På fredagar och lördagar har de en klubb med ett litet dansgolv nere i källaren. (Bilderna nedan är Oh Fada-personal).



COX, 15 Rue Des Archives
Runt hörnet i samma kvarter som Oh Fada ligger Cox dit de lite ”butchigare” killarna går. 95% av gästerna är snaggade och har skägg eller skäggstubb. Hälften av dessa jobbar som frilansande grafiska formgivare och har dyra, sällsynta, japanimporterade sneakers. Den andra hälften har läderkängor. Flirtig och trevlig stämning. Stället och trottoaren utanför är fullkomligt packad med folk mellan 19-22, sen drar alla vidare eller hem.


QUETZAL, 10 Rue De La Verrerie
Baren som under 80 & 90-talet var den coolaste bögbaren i stan. Idag finns det inget hippt med stället alls och det är nog mest gamla nostalgiker som hänger där (och jag). Det låter säker skittrist men är riktigt gemytligt.

FULL METAL, 40 Rue Des Blanc Manteaux
En liten ringklocke-bar nere i en källare med två darkrooms. Ett trevligt ställe dit man inte BARA går för att försvinna in i mörkret. Kan ju vara bra att veta att alla måndagar gäller ”cockring only” och på onsdagar ”strictly leather”. Alla andra dagar kan du komma som du vill…


OPEN CAFÉ, 17 Rue Des Archives
Hjärtat av bög-Marais. Stället alla turister hittar till först. Stället som Anders & Arto hade varit ägare till om de varit parisare. (Det sista inte skrivet med någon negativ underton). (Parentesen är inte heller ironisk). (På riktigt). Jag brukar aldrig gå dit på kvällarna men gillar att sitta där dagtid och läsa en bok och dricka kaffe. De har goda och generöst tilltagna sallader och mackor om än lite väl dyra.

AMNÉSIA, 42 Rue Vieille Du Temple
Också det ett ställe som jag inte går till kvällstid men gärna tar en kaffe på en regning eftermiddag. Charmigt nedgången inredning med Chesterfieldfåtöljer och mörka ekbord.


LE CARRÉ, 18 Rue Du Temple
Ingen favorit direkt. Har försökt gå dit ett par gånger men det funkar inte riktigt för mig. Om man gillar unga, smala killar i syntetiska t-shirts och spretiga frisyrer... då är detta himmelriket!

RAIDD, 23 Rue Du Temple
Mittemot Le Carré ligger denna bar/klubb som väl inte heller hör till mina favoriter kanske. Hit går nattklubbsbögarna och värmer upp innan nattklubben. På helgerna har de shower-shows varje heltimme, vilken jag inte sett, men lär innebära att en hunk iklädd ett par tangakallingar duschar på ett podie helt enkelt.

QG, 12 Rue Simon Le Franc
Nedanför Centre Pompidou ligger denna ruffa bar med ett rufft darkroom i källaren. Till skillnad från Full Metal går folk enbart hit för att ha sex. Sexiga förortsgrabbar med keps och adidasbrallor som inte visar sig på något annat bögställe brukar dock smyga sig dit.

LE DUPLEX, 25 Rue Michel Lecomte
En liten och ”snäll” bar dit filosofi- och litteraturstudenter i polo och mörka glasögon går. Baren agerar också galleri med oftast, ursäkta uttrycket, gräslig konst. Om man letar efter en fransman att gifta sig med är nog detta rätt ställe att gå till.

L’ENCHANTEUR, 15 Rue Michel Lecomte
Ett par dörrar ifrån ovanstående bar ligger denna ganska osmakliga men halvtrevliga karaokebar.

CUD, 12 Rue Des Haudriettes
Ett ganska märkligt ställe som jag aldrig riktigt får grepp om. Ena gången man kommer dit så är det folktomt och andra fullpackat. Har haft riktigt kul där ett par gånger. Dansgolv i källaren.