Bonjour, Ça va, *smack-smack*

Den första tiden här i Paris var kindpussandet som hälsningsmetod ett gissel för mig då jag kände mig extremt obekväm med att kindas med främmande människor. Inte för att jag har problem med fysisk kontakt med främlingar utan för att det inte kändes ”jag” att hälsa så. Men nu har jag kommit över min fobi och tycker till och med att pussarna är riktigt sympatiska. De brukas verkligen flitigt här och jag kindpussas dagligen med folk, till och med med vissa grannar i mitt hus när jag möter dem i trappen. Jag minns ett sent 90-tal och tidigt 2000-tal i Stockholm när några få fashion victims försökte införa traditionen på svensk mark vilket visade sig genom ett ihärdigt kindpussande på Regnbågsrummet mellan kl. 2 och 5 på fredags- och lördagsnätter. Aldrig annars. Traditionen fick aldrig riktigt fotfäste. Vet inte om det är bra eller dåligt.