Full.. insiktsfull

Jag har just fått kritik från Ulf för att min blogg på sista tiden saknat själ och mig. Och kanske har han rätt. Eller… han har rätt. När man mår bajs, vilket jag gör just nu, så är det svårare att ge av sig själv och vara ärlig. Det är lätt att skriva om brats och pandor när det som egentligen betyder något är jag och Ulf. Vi har det jobbigt just nu. Fact. Fast ska jag blotta mig och mitt, vårt, oss, vårt innersta? Kanske. Kanske inte.

När teorier kolliderar med praktik så ställs allting på sin spets. Det är lätt att hävda och hänge sig åt en dogm, men när den sårar så är det svårare att stå pall. Jag har tidigare glorifierat öppna relationer där tillit är dygden och svartsjuka är tärande, fel och dumt. I filosofin är jag fortfarande på, men i realiteten så har jag kraschlandat. Därmed så betyder det inte att jag har ändrat riktning eller åsikt, bara att den är svår att leva efter.

När jag inser mina nedärvda brister och kan identifiera dem så hatar jag min uppväxt och vad den har gjort med mig. Jag hatar min mamma och jag hatar min pappa. Men framförallt så hatar jag hur de utan mitt medgivande har påverkat mig. Jag kan höra min mors röst när jag grälar med Ulf. Det sårar honom och det sårar mig.

Ideligen slits jag mellan fostrade åsikter och åsikter som jag själv har låtit formas och växa fram. Jag hoppas att nu och inte då ska segra. Jag hoppas att jag finner styrkan att göra mina teorier till min vardag. Till min verklighet. Jag hoppas.

Ulf, jag älskar dig.