Tidigare har jag vidrört ämnet "Leila" och ämnet "Courtney", och känner att jag nu måste återkomma till dem via en hobbypsykologisk frågeställning. Vad är det som gör att jag hyser en sådan ovillkorlig kärlek för dessa enfant terribles? När de kissar på golvet på ett red-carpet-party eller blottar tittsen hos Letterman får det mig bara att tycka ännu mer om dem.
Såklart så romantiserar jag om ett avlägset 90-tal. Både Leilas och Courtneys situationer ser ju onekligen annorlunda ut idag, men mina faderskänslor för dem lever kvar. Men hur uppkom de? Kanske för att jag då i mitten av 90-talet, som nyutkommen bög, odödlig och jävligt speciell, naivt trodde att jag var som dem och att vi stod tillsammans mot resten av världen.
Missförstådda, men above it.
Jag var övertygad om att skandaldrottningarna skulle gilla mig om jag bara fick lära känna dem och att just jag skulle kunna tämja dessa hyndor. Jag, tryggheten som de saknade. En vän.
Jag är ytterst tveksam till att dagens nykläckta fjollor känner på samma sätt inför Lindsay Lohan eller Mischa Barton som helt utan star quality tappar sina fotfästen.
Jag inser att det är en aning högfärdigt att idolisera tragiska levnadsöden, men jag tror banne mig att Miss K var en bättre förebild för mig än vad alla andra lammfromma dussinkändisar någonsin kunde ha blivit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar