Jag är sjukt frustrerad över att jag hindras från att praktisera ett av mina största intressen, nämligen mode. Så här ligger det till:
Jag är en lång kille. 196 cm. Lång, men inte freakish lång. Runt magen har jag möjligen ett par extra kilon, men jag är absolut inte obese på något sätt. Dessa faktum gör att jag förpassas till en garderob enbart bestående av Abercrombie & Fitch och Carhartt kläder som jag inte ens tycker är särskilt snygga. (Jag är rätt trött på att gå runt och se ut som en amerikansk spring break-snubbe). Då och då samlar jag mod och smyger iväg till Nitty Gritty eller Herr Judith för att söka min lycka. Bläddrandes bland galgarna drömmer jag om att kunna köpa en Hussein Chalayan tröja eller ett par byxor från Martin Margiela, men gång efter annan slås jag ned av insikten att dessa kläder inte är gjorda för mig. Rätt ofta går jag därifrån med nyinhandlade kläder dock, som jag köpt till Ulf. Plagg som jag själv vill ha men som jag får betrakta på min pojkvän istället för mig själv. Lyxproblematik? Ja, kanske, men jävligt irriterande.
Jag tillhör absolut inte den bittra skaran som hytter med näven åt skeva kroppsideal, men hur svårt ska det vara för en designer att förstå att om man adderar ytterligare 5 cm tyg på byxbenslängden så utökas också kundkretsen avsevärt.
Fifth Avenue Shoe Repair till exempel är ett mycket begåvat designerpar tycker jag, men. (There is always a "but"). Nyligen hittade jag en jacka därifrån som var snygg som attan. Naivt provade jag storlek XL (eXtra Large) och kunde konstatera att ärmlängden var ca 7 cm för kort och det... snäva snittet... gjorde att jag inte ens kunde dra igen dragkedjan. XL. Ulf, som jag skulle kategorisera som en klassisk Small, möjligen Medium, bär den jackan idag. Och är hur snygg som helst i den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar