Full.. insiktsfull

Jag har just fått kritik från Ulf för att min blogg på sista tiden saknat själ och mig. Och kanske har han rätt. Eller… han har rätt. När man mår bajs, vilket jag gör just nu, så är det svårare att ge av sig själv och vara ärlig. Det är lätt att skriva om brats och pandor när det som egentligen betyder något är jag och Ulf. Vi har det jobbigt just nu. Fact. Fast ska jag blotta mig och mitt, vårt, oss, vårt innersta? Kanske. Kanske inte.

När teorier kolliderar med praktik så ställs allting på sin spets. Det är lätt att hävda och hänge sig åt en dogm, men när den sårar så är det svårare att stå pall. Jag har tidigare glorifierat öppna relationer där tillit är dygden och svartsjuka är tärande, fel och dumt. I filosofin är jag fortfarande på, men i realiteten så har jag kraschlandat. Därmed så betyder det inte att jag har ändrat riktning eller åsikt, bara att den är svår att leva efter.

När jag inser mina nedärvda brister och kan identifiera dem så hatar jag min uppväxt och vad den har gjort med mig. Jag hatar min mamma och jag hatar min pappa. Men framförallt så hatar jag hur de utan mitt medgivande har påverkat mig. Jag kan höra min mors röst när jag grälar med Ulf. Det sårar honom och det sårar mig.

Ideligen slits jag mellan fostrade åsikter och åsikter som jag själv har låtit formas och växa fram. Jag hoppas att nu och inte då ska segra. Jag hoppas att jag finner styrkan att göra mina teorier till min vardag. Till min verklighet. Jag hoppas.

Ulf, jag älskar dig.

Slump?

Den här veckan så har jag läst ut två böcker. Jag tänker inte nämna några titlar då det kan förstöra läsglädjen för den som tänkt läsa just dessa böcker. Men i den ena boken skär huvudrollsinnehavaren av öronen på en katt och sparar dem. I den andra boken skär huvudrollsinnehavaren av öronen på en hund och behåller dem. Hur stor är sannolikheten? Vad betyder det? Kommer jag i vredesmod att skära av öronen på Ulf snart, eller kommer jag att bli döv inom kort, eller vad?

Confession

Jag tycker att Aftonbladet är en riktig skittidning, men trots det så kan jag inte låta bli att gå in på deras hemsida typ tio gånger varje dag. Antar att det är ett effektivt sett att få reda på om det har hänt ett nytt elfte september eller en ny flodvågskatastrof. Har det inte inträffat något av den digniteten, vilket det ju tack och lov inte gör så ofta, så märker man ju det rätt snabbt, men ändå stannar jag kvar och klickar runt lite varje gång. Och det irriterar mig att jag inte ens kan låta bli att delta i alla dessa fullkomligt hjärndöda och meningslösa oröstningar.



Vilken klänning är din festfavorit?
Nadia Björlin, Sandra Bullock, Rosario Dawson, Lucy Liu, Cameron Diaz.

Från och med nu lovar jag att aldrig mer medverka i en omröstning på aftonbladet.se.

Same same but bifferent

Jag har provat på att bo i de flesta av Stockholms inre stadsdelar med Vasastan som enda undantag. Söder är tveklöst den stadsdel som jag gillar bäst även om jag för tillfället råkar bo på Östermalm. Det är fascinerande hur människor, ambience och kultur kan vara så fundamentalt skiftande på de olika malmarna med bara lite vatten som avgränsande barriär. Men när man skrapar lite på ytan av olikheter som skapats av politiska strömningar, sociala konstrukter och snobbism, ser man hur de framkallar ett likartat beteende baserat på olika värden.

Till exempel. På Söder ser man ofta bilar parkerade på otillåtna platser så som torg, områden för beskickningsbilar, gågator och liknande. Jag inbillar mig att detta sker med motiveringen att ”ingen ska minsann berätta för mig hur och vart jag ska parkera. Jag är fri att göra som jag vill. Ifrågasätt inte mig och min civila olydnad”. På Östermalm ses samma beteende men här vill man manifestera för omgivningen att ”en bot är inget prob. I´ve got the stach serru”.

Man hör ofta inbitna södermalmare raljera över borgarbrackornas uniform. Man hånar backslick, rosa Lauren pikés och designer handbags. Visst, särskilt sexigt är det inte. Men naivistiskt av dem att tro sig vara ”unika”, ”sig själva” och ”annorlunda” när uniformismen är minst lika rådande på Söder med stuprör från Cheap Monday, ironiska t-shirts och pandor med svart- och rosarandiga strumpbyxor som rådande klädkod.

Höger- och vänstersnobbism. Två sidor av samma mynt.

För ett tag sedan så träffade jag en socionom på en fest som arbetade vid en ungdomsmottagning för självskadebeteende på Söder. Jag blev intresserad av hennes yrke och började ställa frågor. Bland annat frågade jag om man inom vården pratar om olikheter i beteendeyttringar baserat på geografi och politisk åskådning. Hon snäste tillbaka att problem finns i alla sociala grupper, och hon tyckte utan tvekan att jag var en snobbig idiot. Jag kände att hon hade missuppfattat mig, så jag frågade igen om det kanske fanns någon statistik över huruvida det är vanligare att tonårstjejer skär sig i armarna på Söder kontra Östermalm. Åter igen fick jag svaret att ungdomar har problem oavsett hur mycket pengar deras föräldrar har i plånboken. HERRE GUD. Antingen har hon rätt i att jag är en fördomsfull idiot, eller så stämmer mina aningar om att pandorna på String har fler skärsår i armvecken än bratbrudarna på Tösse bageriet. Men hennes ointresse gjorde mig i alla fall förbannad.

Det ska bli fantastiskt att komma till Paris med hyfsat oförstörda ögon och över en längre period få upptäcka olika stadsdelar och se om samma fenomen finns där. Och tack och lov kommer jag nog slippa se "Canada Gås-jackor" där i alla fall.

Så har det hänt

Det som jag bara trodde att ouppmärksamma och världsfrånvända lantisar (typ mina föräldrar) råkar ut för har nu drabbat mig. Jag har blivit skimmad. Jag upptäckte när jag loggade in på internetbanken att mitt konto var länsat från "Uttagsautomat Utl." Jag tänkte att något kanske blivit fel när jag var i USA, men när jag ringde min bank fick jag beskedet att någon i Thailand (?) hade tömt mitt konto. Tack för den.

Sans Pommier in the big apple

Så var jag tillbaka i Stockholm igen efter midsommar- och pridefirande i New York. En ytterst surrealistisk upplevelse av flera orsaker. På midsommarafton blev det skaldjursplatå istället för sillunch och drajjor istället för nubbe. Sen finns det inte så mycket mer att berätta om midsommar.

Pride paraden som är en utdragen tillställning på omkring fyra timmar där ekipage med "stolta uteliggarbögar" följs av "stolta rent boys" och ”stolta naturgillande flator”. Variationer av stolthet tycks vara outtömlig. Plakat och banderoller med slagord för ”glutenallergiska transor” eller ”dysläktiska vänner till bisexuella” hade i sammanhanget inte tett sig särskilt iögonfallande. Paradavsnittet med religiösa HBT:isar är en aldrig sinande ström av judar, buddister, katoliker, kristna, muslimer, presbyterianer, hinduer och ”gud?” vet vad mer…
Jag kan inte undgå att få en dålig smak i munnen när dessa missionärer upptar ungefär halva paraden, det vill säga två timmar av ”vår gud älskar oss alla”. Yeah, right.

Det fanns dock några guldkorn. Paradens coolaste flata:





Paradens finaste druga med medhavda husdjur:





Tråkigt nog saknades ett parkområde där festligheterna kunde fortsätta efter paraden. Vi hade däremot hört om en stor fest som skulle hållas på en utav pirerna vid Hudson River Park. Gott nog tänkte vi och köpte biljetter för 75 dollar styck. 524 kronor och 78 öre enligt Forex valutakurs 070625. Av flyers och festivalprogram att döma så handlade det om ett riktigt circuit party som skulle hålla på till kl. 10.30. Vi hade inga ambitioner att festa så länge som till följande förmiddag, men en bra bit in på natten hade vi i alla fall tänkt delta. Vid niotiden på kvällen kommer jag och Ulf till piren. Kött. Jag har aldrig i hela mitt liv sett så mycket kött. Omkring 10 000 nakna och löjligt vältränade överkroppar tätt packade i en orgieartad dans på en pir. (Jag och Ulf tillhörde den mycket sällsynta skaran som valde att behålla t-shirtsen på). Jag kunde bara häpet iaktta det oerhört bisarra skådespel som definitivt hade ett stort underhållningsvärde men föga inverkade på mina sexuella lustar då jag svårligen går igång på muskelberg. Bilden nedan kan bara ge en hint om upplevelsen som faktiskt inte går att beskriva med ord.





När musiken tystnade en och en halv timme efter vår ankomst till festen så insåg vi att den slutade 10.30 samma kväll och inte morgonen efter. Men kanske var det lika bra. Hur som helst så kändes den rångränsande entréavgiften lustigt nog som välspenderade pengar.

Tankar

I varje sprut finns ungefär 80 miljoner spermier. Att jag finns till är alltså resultatet av att en liten spermie bland detta oändliga antal var snabbast fram till ägget just den där gången mina föräldrar bestämde sig för att ha sex. En bland många gånger, men just den gången blev jag till. Samma osannolika slump gällde när min pappa blev till, min farfar, min farfars farmor och så vidare så långt tillbaka i tiden då människan inte kallades människa utan bodde i grottor och konverserade med grymtningar. Min mors släktträd måste också adderas i denna rad av slumpmässiga samlag, ägg och alerta spermier.

Hade spermien som min gammelmormors morfar härstammar ifrån spillts bort under en eftermiddagsrunk så hade inte jag funnits till. Eller hade ägget som farfar grodde i följt med ut i en försenad menstruation så hade inte jag heller funnits till.

Ytterligare länkar i kedjan är möten mellan människor, attraktion, kärlek, brustna förhållanden, ihop lappade relationer, avbrutna graviditeter, väder, vind, bostadsort och jag vet inte vad.

Man tror att man har koll på läget, att ens livssituation har ett starkt och svårrubbligt fundament, men så kommer en liten vindpust och hela ens värld rasar samman. Det som var en solid trygghet igår är någonting som skälver av rädsla idag. Minsta lilla agerande kan påverka huruvida framtida liv ska bli till eller inte.

Han slog ihjäl en fluga med morgontidningen så att det blev en fläck på den vita duken. Hon blev sur. Det blev inget ligga den morgonen. Någon blev inte till. Och det är flugans fel. Eller tidningens, för att den råkade ligga där. Eller hennes för att hon blev sur, för det är hon som tvättar. Eller hans för att han inte bad om ursäkt så de kunde ha ett kiss-and-make-up-knull.

Little frogs, little frogs, are peculiar to see..

På onsdag åker jag, Ulf och Ulfs bror Björn till New York för att fira midsommar & NYC-Pride. Eller, det är väl möjligen en efterkonstruktion. Resan, som är Björns 30-års present från mig och Ulf, råkade placeras över midsommar för att biljetterna var lite billigare just då… Och att vi sedan upptäckte att det är pridefestival exakt de datum vi är där blev ju bara en bonus. För mig och Ulf vill säga. Björn har aningens svårt att tro oss när vi säger att vi inte visste detta.

Nåväl. Vi ska i alla fall bo på ett kitschigt gayhotell i Meatpacking district med Hollywood-tema. Där finns bl.a. Rita Hayworth-rummet, Rock Hudson-rummet och Greta Garbo-rummet. Det är nästan så att jag hoppas på att Björn får Rock Hudson-rummet så att homo-hjärntvätten blir total. Stackarn..

Den får fem baguetter!

Jag har just kollat på "Billy Elliot" för fjärde gången. En film som väl knappast fått några elittyckare att göra vågen och som svårligen kan kvala in på listor bland creddiga Kurosawa-, Bergman- och Fassbindertitlar. Men denna balettsaga berör mig sjukt mycket. Jag drabbas av stora skälvan var gång jag ser den och tårarna kaskadsprutar ohämmat.

Jag tycker dessutom att den är inspirerande. När eftertexten rullar kommer ”go-for-it-boosten” som peppar mig att vilja satsa på alla hemliga drömmar som annars förträngs. Det är förmodligen aningens sent för mig att göra en karriär i ”Svansjön”, men kanske är det dags att plocka ner oljefärgerna från vinden eller leta fram mina gamla skrivböcker med tonårspoesi och påta vidare där jag en gång slutade.

Det är kanske rent av dags att ta tag i mitt liv på riktigt nu.

Do not mess with a messer

Nu ska jag gå på museiinvigning (statligt). Som straff ska jag bete mig som ett svin, en girigbuk, och hälla i mig gratisvin och goffa i mig snittar.. kanske spontankräkas lite på något ovärderligt föremål också.
Mohahaha...

Motvind

Ännu en tung dag.. Vill inte känna mig bitter och arg, men finns det något alternativ? Hade möte med min bokförare idag och fick det föga glädjande beskedet att jag har en skatteskuld från förra året på 46 lax. Inte 460 kronor. Inte 4 600 kronor. Utan 46 000 kronor.

Det känns som att jag inte gjorde något annat än pröjsade in skatt förra året, men ändå vill de har mer av min pengar. Vissa frikyrkor brukar få kritik för att de gör anspråk på var tionde av sina församlingsmedlemmar. Staten kräver varannan av mig. Känn på den.

Jag har som småföretagare aldrig plockat ut en enda krona i sjukpenning. Jag får ingen semesterersättning. Jag åker nästan aldrig kommunalt. Jag skiter i om det finns flitigt ansade blommor i parkernas rabatter och jag har ingen större lust att underhålla arbetslösa människor med kaffe och cigg när de sitter och lapar sol på uteserveringarna. Jag vill behålla mina pengar.

Så. Nu känns det lite bättre.

Det är en tung dag idag..

Igår var det dags för veckans andra bokreleasefest. Denna gång var det "Bögjävlars" tur att släppa bok och ställa till med galej. Scenario: Ulf jobbade, Oxy var i malmö, Catta bakis, Danny i London, Ace på kick-off, Jen nyopererad.. så jag var liksom lämnad till mitt eget sällskap. Men ett rykte om att Leila skulle dyka upp på festen hade nått mina öron, så jag gick dit, själv. Jag blev stående sippandes öl längs med väggen och kände mig allmänt korkad och efter tre pints var min tragiska ensamhet allt för plågsamt påtaglig.. så jag tänkte.. hon kommer säker inte.. jag går hem.





Jag hatar det ännu oöppnade Riksidrottsmuseet som tvingade Ulf att jobba sent, jag hatar Malmö och London för att Oxy och Danny bor där och inte här, jag hatar vinet som gjorde Catta bakis och jag hatar spikarna som opererats bort från Jens höft, jag hatar Aces nya jobb som ställer till med kick-off. Och jag hatar, verkligen hatar mig själv för att jag gick hem.

Soundtrack of my life

Idag presenterade Sverigesradio listan över årets sommarvärdar. Det är ingen succélista precis, men inte heller en katastrof. Den 29:e juni och 17:e juli kommer jag uppmärksamt att lyssna till Jessika Gedin och Camilla Läckberg i nämnd ordning. Den 24:e juli kommer jag trånande att lyssna till Martin Kellerman. (En hemlig kärlek since for ever). Och den 11:e och 12:e augusti kommer jag att lyssna till Pernilla Wahlgren och Christer Fuglesang för att jag älskar att hata.

På åttiotalet när jag var en liten parvel började jag fantisera och drömma om att någon gång få vara sommarpratare (I aint dead yet). Under årens lopp har min låtlista och pratpunkter reviderats åtskilliga gånger i mitt huvud och såhär ser spellistan (20 låtar) ut i tappning;
juni 2007:

Transvision Vamp – Baby I Don´t Care
The KLF – 3A.M Eternal
Depeche Mode – Somebody
The Prodigy – No Good
Dee Lite - Groove Is In The Heart
Kylie Minogue - Confide In Me
Miss Jane - It’s A Fine Day
Leila K – C´mon Now
Hole – Credit in the Straight World
Nick Cave – As I Sat Sadly By Her Side
Dolly Parton & Kenny Rogers – Islands in The Stream
Grace Jones – I´ve Seen That Face Before
Eva Dahlgren - Stenmannen
G. F. Händel - Lascia Ch'io Pianga
Sigur Rós – Flugufrelsarinn
Kent - 747
Fischerspooner - Megacolon
Carla Bruni - Quelqu´un M´a Dit
The Knife - Marble House
Rufus Wainwright - Art Teacher

Bekantas Bekanta

Ikväll ska jag på release fest för Mats nya bok. Kul kul. Ska bara sova en timme först. Och raka skallen (kanske skägget). Duscha. Köpa present eller blommor. Kanske äta nåt...

Författa dina egna budord

Bögars tillvägagångssätt att ragga upp varandra har genomgått en rejäl omdaning. Från att möjligheten en gång begränsades till att smyga runt i dunkla parker och på offentliga pissoarer, till ett startskott för en kreativ utveckling i rasande fart via bastuklubbar, till Hetalinjen, till RFSL-chatten, till Sylvester och slutligen till Qruiser. (Ja, det senaste decenniet skulle väl möjligen kunna sammanfattas; internet). Men vad ska hända nu då? Blev det för lätt? Spänningen har raffinerats bort och sexbuffén står ständigt uppdukad och det är fritt fram att selektivt välja och välja bort. Vore det inte spännande att ta ett steg tillbaka i evolutionen? Att diskret börja blue-tootha på caféer för att hooka up. Grabb_m_grön_tröja_vid_fönstret_kåt_nu.
Eller möjligen skulle ett återtagande av Molins fontän i Kungsträdgården kunna reparera bögvärldens sönderputsade dekadens.

Själv hoppade jag på utvecklingståget någonstans mellan hållplatserna Hetalinjen och RFSL-chatten. Tråkigt nog så hann jag aldrig uppleva parkdejtingen, även om den säkert fortfarande existerar i viss form. Om den beige sanningen ska fram så är jag rätt obevandrad i subkulturen av anonymt sex, (jag vägrar kategorisera SLM som en plats för anonymt sex), men min fäbless för just subkulturer ger ett romantiskt vaselinsoftat skimmer över företeelsen och jag önskar att jag hade fått uppleva ett sjuttiotal i San Francisco eller tidigt åttiotal i New York. En fråga som det givetvis är omöjligt att få svar på men som ändå är intressant att ställa, är hur bögvärlden hade sett ut om AIDS inte hade klampat in som en objuden gäst och kraschat partyt. Det är ett välkänt faktum att många bögpar idag praktiserar öppna förhållanden där det är OK att knulla med andra utanför den gemensamma sängen. Om det inte vore för AIDS så tror jag att den livsstilen hade varit än mer vanlig och jag är rätt säker på att företeelsen även hade spridit sig till heterovärlden i större utsträckning än vad den gjort idag.

För ett tag sedan så berättade en heterosexuell tjejkompis för mig att hon funderade på att skaffa sig en älskare. Jag blev aningen förbryllad över vad hon sagt och frågade om hon inte skulle föreslå för sin pv att de kunde ha en sexuellt öppen relation istället. Hon skrattade och viftade bort förslaget med argumentet att hon inte var så ”modern”. Vad jag inte förstår, och också ifrågasatte, är hur man hellre kan välja att bedra den man älskar istället för att med dennes välsignelse ha sex med andra. Kalla det gärna modernt, men ärlighet är väl ändå att föredra?

Det är trist att hundratals år av kristen indoktrinering med järnhand styr allas vardag trots att det bara är en liten liten minoritet som aktivt praktiserar religionen. Människor vallas in i på en livsbana som de sällan eller aldrig ifrågasätter och man låter samhällets konventioner appliceras på sitt eget sätt att leva och inser inte att det fria valet existerar. Vem är jag? Hur vill jag leva mitt liv? Enkla frågor som oftast förblir obesvarade för att man SKA leva i en monogam parrelation, arbeta måndag till fredag, vila på söndagen för det står ju i bibeln.. eller?
Är det inte så att de allra flesta i smyg fäller trånande blickar efter andra parningsobjekt än sin egen partner då och då? Är det inte så att de allra flesta åtminstone ibland slås av tanken och längtan efter att ha sex med någon annan än den man är skriven på samma adress som? Allt detta sker förstås med en stor portion skam, samma mängd ångest toppat med en skopa skuldkänslor. Jag älskar inte Ulf mindre för att jag, eller han, ibland suger någon annans kuk. Formuleringen låter kanske som en klyscha, men man kan knulla med många, men bara älska med den man älskar.

I do not bloody care!

"10 000 nya blodgivare efterlyses" lyder en artikelrubrik i dagens Svenskan. Det är Stockholms blodcentral som slår larm och varnar om risken för inställda livsviktiga operationer under sommaren om inte, jag, medborgaren, medmänniskan, medsympatisören tar mitt ansvar och går och tappas på lite blod.

Man förklarar att blodbristen är ett resultat av vårens alla storhelger och ovanligt många klämdagar i kombination av vackert väder. Istället för att ta sitt ansvar så har människor på sin ledighet helt enkelt valt att själviskt lapa sol med ett glas rosé i handen istället för en kanyl.

Piss off och försök inte ge mig dåligt samvete!

På geblod.nu kan man läsa att om du: "Är man och har haft sexuellt umgänge med en annan man", så är ditt blod inte välkommet att rädda liv. (Allt tappat blod smittotestas). Man skulle kanske kunna tro att denna landstingssanktionerade diskriminering och lagbrott är en bortglömd kvarleva, en klausul som bara hängt med och råkat undgå en tidsenlig uppdatering. Men nä. Helt nyligt så återbeslutades det att denna regel ska kvarstå. Argumentet är att Sverige exporterar en hel del blod, och att blodspengarna är en viktig inkomstkälla för landstinget. Om bögar och annat löst folk skulle tillåtas smutsa ned döende patienters kärl och vener med sitt byk så skulle flera länder välja att inte köpa svenskt blod och därmed skulle stora summor pengar gå förlorade.

Ja men då så. Om något land inte skulle vilja ta emot niggerblod, ska vi då förbjuda svarta att bli blodgivare? Eller rödhåriga människor.. känns inte deras blod lite fishy? Blaskigt och vattnigt på något sätt tycker jag..

BFG

Jag är sjukt frustrerad över att jag hindras från att praktisera ett av mina största intressen, nämligen mode. Så här ligger det till:
Jag är en lång kille. 196 cm. Lång, men inte freakish lång. Runt magen har jag möjligen ett par extra kilon, men jag är absolut inte obese på något sätt. Dessa faktum gör att jag förpassas till en garderob enbart bestående av Abercrombie & Fitch och Carhartt kläder som jag inte ens tycker är särskilt snygga. (Jag är rätt trött på att gå runt och se ut som en amerikansk spring break-snubbe). Då och då samlar jag mod och smyger iväg till Nitty Gritty eller Herr Judith för att söka min lycka. Bläddrandes bland galgarna drömmer jag om att kunna köpa en Hussein Chalayan tröja eller ett par byxor från Martin Margiela, men gång efter annan slås jag ned av insikten att dessa kläder inte är gjorda för mig. Rätt ofta går jag därifrån med nyinhandlade kläder dock, som jag köpt till Ulf. Plagg som jag själv vill ha men som jag får betrakta på min pojkvän istället för mig själv. Lyxproblematik? Ja, kanske, men jävligt irriterande.

Jag tillhör absolut inte den bittra skaran som hytter med näven åt skeva kroppsideal, men hur svårt ska det vara för en designer att förstå att om man adderar ytterligare 5 cm tyg på byxbenslängden så utökas också kundkretsen avsevärt.

Fifth Avenue Shoe Repair till exempel är ett mycket begåvat designerpar tycker jag, men. (There is always a "but"). Nyligen hittade jag en jacka därifrån som var snygg som attan. Naivt provade jag storlek XL (eXtra Large) och kunde konstatera att ärmlängden var ca 7 cm för kort och det... snäva snittet... gjorde att jag inte ens kunde dra igen dragkedjan. XL. Ulf, som jag skulle kategorisera som en klassisk Small, möjligen Medium, bär den jackan idag. Och är hur snygg som helst i den.

Hoppsan..

Jag tror minsann att den vikarierande sommarpersonalen gjorde sitt första skift på SvD inatt. Lördagens kulturdel var fylld med sidor från fredagens kulturdel och näringslivsbilagan satt fasthäftad mitt i huvuddelen.

Idag på Kaffe Bar

Jag förstår att det kan uppfattas som att jag lider av massa åldersnojjor för att jag återkommande skriver om hur det var förr kontra idag. Men så är inte fallet. Jag trivs bra med att åldras. Hur som helst så tänkte jag åter igen toucha då vs nu.

Idag satt jag och Oxy på Kaffe Bar och slöade, och vi kom in på fenomenet - hår. För några år sedan var alla snubbar släta som barnrumpor med nyvaxade bringor och slätrakade kinder. Men det har hänt något. Plötsligt är det helt accepterat med vildvuxet skägg och lurv på bröstet. Och att vara lite småchubby har, thanks god, till och med blivit en attraktionsfaktor. Eller är det bara jag som har raffinerat mina preferenser? 40 är det nya 30, och personer som i sin ungdom var rätt ugly har helt plötsligt blivit sexy. Björnen i light version har blivit ett hett byte och jag bestämde mig för att sluta ha ångest över att jag aldrig går på gym.

Festivalsommar

Min kompis Ace är just nu på Sweden Rock Festival och har förmodligen hur kul som helst (läs; suger rockerskuk). Jag känner hur jag också vill åka på massa festivaler i sommar. Lyssna på bra konserter, en del mindre bra, hångla i en skogsdunge och bli pubertalt packad. Jag saknar tiden då jag under somrarna gjorde festivalturnéer och samlade entréband runt handleden som inte fick klippas av och hur de fram åt hösten mest luktade surt, men ändå lät jag dem sitta kvar. (På den gamla goda tiden då festivalarmbanden var gjorda av i tyg och inte plast).

Men så varför gör jag inte det då?
Med åren har jag blivit en bekvämlighetssnobb vare sig jag vill eller inte. Om jag fick ta med mig en friggebod utrustad med en hästenssäng och eget badrum att ställa upp i utkanten av kampingområdet, så kanske. Om det serverades vintage viner från Chablis i bartälten, så kanske. Och om det fanns ett antal bättre brasserier på festivalområdet, så kanske.

Nä, riktigt så snobbig har jag inte blivit, men det är någonting som tar emot. Kanske räds jag ångestattacken som tveklöst skulle gripa tag i mig med insikten att jag passerat medelåldern för tillställningen med minst tolv år. Eller kidsens blickar av avsmak som skulle bränna fast i min rygg för att jag, en gubbe kommer och förstör deras ungdomliga festligheter. Eller så skulle de inte bry sig alls. Allting är förmodligen bara en massa ursäkter för att slippa ta tjuren vid hornen och ge sig av till Hultsfred.

Nästa år. Då kommer jag!

Well..

Povel Ramel är död och det är väl möjligen sorgligt, men helt i sin ordning för en man som fyllt 85 år. Sedan 30-talet har han roat det svenska folket. Mig exkluderad vill jag poängtera. Unisont hyllas han nu i medier och man använder stora ord. SvD skriver; "Världen har förlorat en av sina största artister", och han jämförs med Mozart, Piaf och Sinatra. I Sydsvenskan beskrivs han som en humorfantom och ett språkekvilibristiskt geni. Men ursäkta mig. Borde det inte krävas lite mer än "Karamellodier" och visor om svåröppnade kokosnötter för att geniförklaras?

I positiva ordalag berättas det om honom att "Han var aldrig elak mot någon i sina texter och alltid trevlig mot alla", "Sällan eller aldrig slog han till politiskt", "Han gick aldrig under det så kallade bältet". Personligen ser jag dessa så kallade bedrifter som en rad misslyckanden mer än någonting annat.

Them-a call me freaky

Tidigare har jag vidrört ämnet "Leila" och ämnet "Courtney", och känner att jag nu måste återkomma till dem via en hobbypsykologisk frågeställning. Vad är det som gör att jag hyser en sådan ovillkorlig kärlek för dessa enfant terribles? När de kissar på golvet på ett red-carpet-party eller blottar tittsen hos Letterman får det mig bara att tycka ännu mer om dem.

Såklart så romantiserar jag om ett avlägset 90-tal. Både Leilas och Courtneys situationer ser ju onekligen annorlunda ut idag, men mina faderskänslor för dem lever kvar. Men hur uppkom de? Kanske för att jag då i mitten av 90-talet, som nyutkommen bög, odödlig och jävligt speciell, naivt trodde att jag var som dem och att vi stod tillsammans mot resten av världen.
Missförstådda, men above it.
Jag var övertygad om att skandaldrottningarna skulle gilla mig om jag bara fick lära känna dem och att just jag skulle kunna tämja dessa hyndor. Jag, tryggheten som de saknade. En vän.
Jag är ytterst tveksam till att dagens nykläckta fjollor känner på samma sätt inför Lindsay Lohan eller Mischa Barton som helt utan star quality tappar sina fotfästen.

Jag inser att det är en aning högfärdigt att idolisera tragiska levnadsöden, men jag tror banne mig att Miss K var en bättre förebild för mig än vad alla andra lammfromma dussinkändisar någonsin kunde ha blivit.

Förstapriset i coolhet går till Damien Hirst.

Damien snubblar över ett människokranium på en lumpbod i Islington och får en bling-bling-idé. Han gör en avgjutning av skallen i platina och täcker den sedan med diamanter. 8601 stycken. Vips så har han gjort världens dyraste konstverk. Närmare 700 miljoner kronor får man punga ut med om man vill chacka discobollen. Dyrare än Picasso, Turner och Matisse.

Vilken fantastisk knäpp på näsan på konservativa strömningar inom konstvärlden.

W

Jag kom att tänka på en märklig sak idag. Kanske är det så att jag missade en lektion i skolan, att det finns en naturlig förklaring och att jag gör bort mig nu... Men det gäller bokstaven W, som vi ju på svenska uttalar "Dubbel-V". Inga konstigheter. Men på engelska säger man ju "Double-U".. varför i hela friden då?