Jag hoppas att ingen ringer psykakuten och begär mig hämtad efter att ha läst detta inlägg. Ni kan vara lugna. Jag mår bra. Vill bara delge hur de mindre ljusa stunderna kan se ut i mitt lilla liv. Men som sagt, just nu är det topp!
Från långt tillbaka i tiden, så länge jag kan minnas faktiskt, och upp i vuxen ålder så har tre stycken bilder då och då plågsamt projicerats i mitt huvud. De obehagliga skådespelen brukar triggas och aktiveras i samband med olustkänslor och depressioner. Ibland spelas de upp en och en, och ibland i kombination av varandra. När jag mår som sämst idkar min hjärna total självtortyr och låter alla tre vanföreställningar rulla i ett kollageliknande inferno i mitt huvud.
Den första bilden är som ett slags myrornas krig. Den påminner om 80-talets snötvättade jeanstygsstruktur. Som tusentals larver och skalbaggar som alla kämpar för att ligga överst i insektshögen. En herre-på-täppan-kamp. Den här bilden brukar få mig att gråta. Jag känner mig förtvivlad och sårbar som ett litet barn.
Den andra bilden är egentligen bara en färg. Beige, eller ljus terrakotta. Den är mjuk och pulveraktig. Som potatismjöl. Som en träbit som länge och omsorgsfullt putsats med ett finkornigt sandpapper. Som en polokrage som stryper om min hals. Jag blir som en lam och det känns som om jag ska kvävas. Flera gånger har den här bilden fått mig att kräkas.
Den tredje och sista bilden är den värsta. Den suddar ut mitt förnuft och förmåga till rationellt tänkande. Framkallar en rädsla så stark att jag inte förmår beskriva den korrekt. Det är bilden av en leksak. Ett ansikte. En liten kropplös kasperdocka av mjuk gummi. På dess baksida finns fyra hål där en hands fingrar ska stoppas och med små subtila rörelser få ansiktet att göra lustiga grimaser. Min docka är det ingen hand som styr. Självmant gör den grimaser, fast inga lustiga som får mig att skratta och le, utan hemska och ondskefulla miner som skrämmer och vill mig illa.
I hela mitt liv har jag försökt att tolka bilderna. Försökt förstå vad de betyder och vad de vill mig. Men jag har inte lyckats. Alltjämt skrämmer de mig lika mycket nu som när jag var barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vännen! Din beige dröm påminner om min feberfrossasyn. Varje gång (har hänt några gånger men var längesen nu) jag har feberfrossa ser jag en syn som påminner om din beige dröm. Men den är lite mer knögglig på ett mycket obehagligt sätt (som en valnöt kanske), men ändå som sand i en öken. Kanske är det det obehagliga, att bilden inte går ihop. Men jag vet inte heller varifrån den kommer eller vad den egentligen betyder. Bra att du är på topp just nu (och för alltid tycker jag du ska vara det).
Faktum är att den beige-grejjen ibland ploppar upp när jag har feber också.. så det kanske är en feberpryl?! Däremot känner jag inte igen valnöten.. haha..
Söta du. Vi ska alltid vara på topp!
Puss
Skicka en kommentar