Med retorik och välslipad argumentationsteknik kan man komma långt med sin agenda och adderas ett bra yttre och en likeable charm, ja då är man hemma. Med delar av, eller alla ingredienser, i ovanstående recept har diktatorer, politiker, religiösa fanatiker, sektledare och dylikt trollbundit stora grupper och ibland ett helt folkslag med sitt mission. I vissa fall lyckas somliga få med sig många på sitt tåg utan något av nämnda hjälpmedel. Jag tänker till exempel på pastor Åke Green. (Vad hans hemlighet för visst gehör ligger i har jag ingen aning om).
Ett läskigt exempel på detta är den fenomenalt bra filmen ”Fixing Frank” av Michael Selditch från 2002 som baseras på ett pjäsmanus av Ken Hanes. Filmen handlar om reportern Frank som på uppdrag av sin psykoterapeutarbetande pojkvän Jonathan agerar låtsaspatient hos Dr. Apsey som hävdar sig kunna bota människors homosexualitet. Meningen är att Franks mullvadande sessioner hos kvacksalvaren, där han trovärdigt bedyrar sin falska längtan att bli hetero, ska resultera i en kritisk artikel om Apsey. Men Frank och Jonathan (och jag som tittande bög) underskattar Apseys talang. Successivt faller Frank under Apseys förtrollning och efter ett antal samtalsterapeutiska besök börjar Frank att tvivla på sig själv och på sitt sex år långa förhållande med Jonathan.
Klanderfritt skådespeleri och en genialt skriven dialog gör att även jag som tittare slås av tanken; kanske…
Lyckligtvis försvann den lilla tvekan lika snabbt som den kom, men inte utan att jag skämdes en aning för att jag låtit mig duperas. Jag, en stolt bög som inte skulle byta bort mitt bögskap för 10 miljoner kronor, tvekade för en sekund på grund av en film.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar