Jag vet att ni kan bättre

Jag har väldigt svårt att se storheten i att ha överseende med, och den ansedda korrektheten i, att sätta sig över andra människors idiotier och usla beteenden. Att vända den andra kinden till är inte riktigt min kopp Earl Grey.

Förmodligen har det att göra med ohanterad bitterhet sprungen ur gamla plågoandars terror mot mig under skoltiden och jadda jadda. Who cares? Jag tycker att det är arrogant att förvänta sig eller acceptera ett sämre beteende från medmänniskor, ageranden som du själv aldrig skulle utsätta andra för och dessutom vara förlåtande mot, med argument som ”han/hon förstår inte bättre”. Jag är givetvis ingen våldsförespråkare och tycker inte att det är försvarbart att slå någon på käften för att denne kränkt, förolämpat eller slagit dig, men att tydligt säga ifrån och markera din ståndpunkt anser jag vara en rättighet och lika fullt en skyldighet.

Den gula knappen på bilden fick jag i present av en god vän för några år sedan vilket givetvis gjorde mig mycket glad och jag brukade ofta bära den på min jacka. Vid ett tillfälle, detta är typ fem år sedan, var jag och Ulf i Norrköping för att hälsa på en vän som hade fest. På natten blev vi hungriga och gick till en kebabsylta för att käka. Vi hann knappt sätta oss ned och börja äta innan en brud som satt vid bordet intill började tråka mig.

”Heeej jag heter Pääääääär”, bräkte lollan fram på mobbande barnspråk i ungefär fem minuter innan tålamodet för min dittills ignorerande respons löpte ut. Jag tog då helt sonika ett rejält stycke såsig kebab på en gaffel och kastade iväg maten som landade rakt i sprayluggen på Norrköpingsbruttan. Hon flög upp som en tjutande raket och skrek och slog mig medan jag fortsatte äta som om hon inte existerade. Må hända att hennes barnslighet besvarades med en annan, men jag tycker fortfarande att hon förtjänade förnedringen av det såsiga köttet.

En replik ur slutscenen i en av mina absoluta favoritfilmer, Dogville, sammanfattar allt.

– Sometimes `doing their best´ isn’t really good enough.