Sexiga förbrytare

Jag blir så förbannad att jag vibrerar när jag läser om hur fler och fler delstater i USA har infört baggy-förbud och att ytterligare väntas vara på väg att verkställa bannlysningen med rättslig påföljd av böter eller till och med fängelse. Det är ju befängt!

- Vi antog enhälligt den här lagen eftersom vi fått så många klagomål från medborgare som inte vill se unga män med byxor som hänger så lågt att de visar underkläderna, och i en del fall, bakdelen, säger Louis Marshall, ledamot av styrelsen i Alexandria, Louisiana.

Han tillägger att lagen är könsneutral:

- Vi vill inte se unga kvinnor gå omkring på gatorna och visa underkläderna heller.

Nä nä. Möjligen könsneutral, men är lagen rasneutral undrar jag?

Konservativa röster dömer ut modet som ”anskrämligt”, ”opassande” och ”respektlöst”. Allt handlar om subjektivt tyckande vilket i en fungerande rättsstat rimligtvis aldrig ska kunna ligga till grund för stiftande av lagar.

Igår läste jag också att en skola i Norge infört samma regler. Skolans rektor menade att skolmiljön måste betraktas som vilken arbetsplats som helst, och att kalsong-blåttande inte är acceptabelt på andra arbetsplatser, och där med ska det inte vara det på deras skola heller. Jag önskar att jag vore elev på den skolan så att jag kunde organisera ett baggy-uppror bland eleverna. Vanligtvis är jag ingen anhängare av vänsterradikala uppror och civil olydnad, men eftersom dessa regler och lagar hör hemma i Kim Jong Il’s Nordkorea så måste man rimligtvis svara med kommunistiska metoder också.

Ugly

Jag hittade nån konstig sajt på nätet där man listat det svenska språkets fulaste ord. ”Berså”, ”Schäslong”, ”Stövlett” och ”Tulpan” fanns med bland kandidaterna. Personligen skulle jag kategorisera dessa ord som vackert klingande, men det är ju jag det…

På min äckelordlista ligger ”Vårtgård”, ”Mellangärde” och ”Kranskommun” i topp. Jag kan nästa inte ta dem i min mun utan att få kväljningar. (Det är nåt sunkigt över det där med sammansatta ord tror jag). ”Foglossning” och ”Framfall” finns också med, fast det beror nog mest på ordens innebörd och inte så mycket på hur de låter. Lite som att mångas svar på frågan ”vilket är det vackraste ordet du vet”, är; ”Kärlek”. Så fånigt. ”Kärlek” låter inte fint, det låter för jävligt, däremot är ju innebörden ”vacker”.

På samma sätt kommer många filmer och böcker lindrigt undan. Ofta får en halvtaskig bok eller en kackig film lysande recensioner och jubelrop så fort den handlar om något behjärtansvärt. ”Schindlers List” till exempel, vann 7 Oscars och 62 andra priser. Visst, det är ingen usel film, men SÅ bra är den inte. Prisregnet blir istället ett sätt att plåstra om och visa sympati för förintelsen, inte en bedömning av verket i sig.

… hur hamnade jag i ”Schindlers List” från ”Schäslong”?

Miss

Miss South Carolina, Lauren Caitlin Upton, gav under miss-tävlingen ett briljant och underhållande svar på frågan; varför en femtedel av alla amerikaner inte kan peka ut sitt eget hemland på en världskarta.

“I personally believe…. that…. US Americans are unable to do so….. because… some people out in our nation don’t have maps… and…
I believe that our education like such as in South Africa and the Iraq everywhere like such as, …and I believe that they should..., our education over here, in the US, should help the US,… or should help the South Africa, and should help the Iraq and the Asian countries…. so we will be able to build up the future for our children”.

Freud, vad säger du?

Igår natt drömde jag en dröm som en begåvad drömtydare mer än gärna får sätta tänderna i. Drömmen utspelade sig i en barrskog där plötsligt en frustande älgtjur kommer springandes med ett ilsket vildsvin efter sig. Mellan några träd stannar djuren upp och påbörjar ett våldsamt slagsmål. Av någon anledning så har älgen ett praktstånd som dinglar mellan bakben. (??) Oanat kastar sig vildsvinet mot älgpitten och biter av denna med följden att en Tarrantinsk blodkaskad färgar den vita adventsljusstaksmossan röd och älgen dör tillslut, efter stegringar och plågoskrik, av blodbrist…

*Trumvirvel*

Ett par dygn i Paris och ett trettioårskalas i Bohuslän har hindrat mig från att blogga de senaste dagarna. Det kändes riktigt surt att bo på hotell i Paris och samtidigt veta att vår blivande lägenhet stod tom ett par kvarter bort och väntade på oss. (Den franska byråkratin har ju skjutit upp flytten några veckor, men vi väntas få tillgång till vår lägenhet i början av september).

Efter en svensk sommar med envist skitväder såg jag fram emot ett par dagar av parisisk augustihetta. Under dygnen där tror jag dock inte att kvicksilvret passerade 18 graderstrecket, dessutom regnade det konstant. Fast jag var inte där för att sola. Ärendet i min blivande hemstad var att titta på en lokal, vilket nu föranleder mig till följande avslöjande:

Jag ska bli butiksinnehavare. Jag ska öppna en fashion-store och sälja svenskt mode i Paris. Detta kommer att ske nu i höst och jag är så jävla stolt och glad. Utbudet kommer att exkludera sell out-märken som Filippa K och Acne, utan jag vill pusha för mindre kommersiella märken och mer designmässiga labels som Diana Orving, Helena Hörstadt, Carin Wester, Camilla Norrback, Minimarket, Nakkna, Ann-Sofie Back osv.

En god vän startar samtidigt ett galleri i samma lokal där han kommer att sälja fotokonst plåtad av svenska fotografer. Tillsammans bygger vi ett mini ”Colette” där vi som goda ambassadörer saluför svensk konst och kreativitet.

Cool va!? ☺

Vem är rädd för vargen?

Obygdens jägartöntar kräver fri jakt på de svenska rovdjuren och hänvisar till att boskap blir varg- och björnslaktade i parti och minut. Vilket är lögn. I debatten nämns även ”rädslan” för att släppa ut fru och barn i det fria på grund av de ondsinta djurens blodstörst. Vilket är löjeväckande. De som höjer sina röster för avskjutningen är sammantaget en långt mycket farligare flock. Fyllekörning, hustrumisshandel och child neglect är otäckt vanligt i denna grupp som jag personligen har erfarenhet av.

Jag känner till personer som skjutit fridlysta lodjur i skogen för att direkt därefter bränna kadavret. Orsak? Bekräftelse av manligheten. Tapperhetsgegg. Onani.

Rösterna brukar även med falskhet värnande hänvisa till bevarandet av den svenska rådjursstammen. MEN FÖR HELVETE, SLUTA UPP MED RÅDJURSJAKTEN OM NI KÄNNER ORO.

Jag föreslår totalt lustjaktsförbud i Sverige och tycker att restauranger, charkuterihandlare och matvarubutiker kan anlita eller anställa professionellt högskoleutbildade jägare som kan jaga på uppdrag. Utrota jaktlagskulturen med sprit, tjuvjakt och mansgriseri, inte vargen.

Komms Twiggy & Dean ihåg?

I dagens SvD inleds en ny artikelserie om skönhetsideal och man skriver om ”de ökade kraven”. Det rapas floskler som: ”rådande norm innebär vältränade och symmetriska kroppar fria från fett, rynkor och allt hår som inte är format i vackra frisyrer”, och ”vi matas med fler bilder än någonsin av vackra människor”.

Moralpanikens väktare skriker ”bryt” och har uppenbara svårigheter att se i backspegeln. I alla kulturer i alla tider har utseendet varit av stor vikt och man har i århundraden tagit till knivar, bundit fötter, förlängt halsar, snört korsetter och pudrat peruker. Både män och kvinnor har i olika tider ansträngt sig i varierande utsträckning och på varierande sätt.

Alldeles uppenbart är att människan har ett starkt behov av att kommunicera social grupptillhörighet, ras, religion, sexualitet, intresse, musiksmak eller yrkesroll genom klädkoder. Kan det inte få vara så? Även individer som hävdar att de inte bryr sig om sitt utseende gör ständigt aktiva val när de klär sig på morgonen eller när de kammar sitt ickefrisserade hår eller köper skor som ”de inte bryr sig om hur de ser ut”. Om någon ska köpa en tröja för att denne fryser och väljer en för att den är billig kvarstår fortfarande valet svart eller blå.

Visst, fler människor tillämpar plastikkirurgi idag än för tio, femtio och hundra år sedan för att modifiera, ändra, addera eller dra ifrån. Men utvecklingen går framåt och vi använder även raffinerade metoder för att till exempel kommunicera med varandra eller ta oss från punkt A till punkt B. Känns lite passé att använda en brevduva idag eller att ta en hästdroska till Rom på weekend semestern.

Höjdpunkten i artikeln är när professor i socialpsykologi, Thomas Johansson, exemplifierar den nya tidens fördärv:
”Kraven är högre på att våra kroppar ska vara vältränade och fettfria. Jämför bara Roger Moore som James Bond med supertränade Daniel Craig”.

Say what!? Roger Moore var knappast en mindre stilikon på 60- och 70-talet än vad Daniel Craig är idag och om professorn kommit fram till någonting annat så vill jag gärna ta del av de rönen. Huruvida Daniel Craigs bicepsomfång möjligen är ett par centimeter större än Rogers är i sammanhanget fullständigt ointressant.

.. Aniston and on and on

En hel dag med visningar idag. Det började med Ulrika Sandström som var lite väl mycket bubbel-gum för min smak. Kollektionen bestod till 90% av rosa. Rosa från gammel/smuts till cerise. Men det fanns ett och annat som var riktigt snyggt:



Sedan var det Jojo&Malous tur. Där kanske det blev lite mycket MC Hammer...:



Diana Orving är ju begåvad som attan. Jätte ung, jätte självlärd och ... jätte bra!:



Sen var det dags för "Cheap Monday-Örjans" nya märke "Qoniak" där Jen briljerade på walken! Snygg som en tok. Luv yá!:



På en visning hamnade jag bakom den mystiske amerikanske dollarmiljonären som är på modebesök i Stockholm denna vecka. Han har för övrigt döpts till "Laxmannen" av Elle-redaktionen:



Efteråt på Göken toppade Ulf med en Moules Frites, själv tog jag rimmad lax.

From the catwalk

Igår var jag på Carin Westers och Helena Hörstedts visningar på Berns. Carins kollektion inför våren 08 var riktigt ”fin”. Psykvårdspatient möter Nomad möter Brideshead Revisited. Vitt, beige och blyerts i skrynklig bomull och (linne?). Snyggt och lättburet.

Det sista ordet i förra meningen är väl inget ord som kan användas i samma sammanhang som Helena Hörstedt. Men jäklar vilka kreationer hon skapar! Svartklädda fetischdrottningar skred fram på podiet och såg bara hur coola som helst ut.

Idag har jag än så länge sett ”Minimarkets” visning vilken var trist och ganska dålig faktiskt. Synd, för jag hade verkligen hoppats på dem. Spretigt, konstigt och många plagg och textiler som var direkt fula. Nu ska jag iväg på Camilla Norrback och hoppas på att den är bättre.


Carin Wester


Helena Hörstedt

Ingen fara på taket

Amerikaner säger "Tomäjto", britter säger "Tomaato", Skandinaver säger "Nej".

Den Brittiske konstnären Antony Gormleys verk ”Broken Column” består av 23 stycken järnskulpturer som har placerats ut runt om i Stavanger. Statyerna hittas på gator, torg, i butiker, skolor, trapphus och till och med i privata hem. Konstprojektet var otroligt hatat och bespottat av majoriteten av Stavangers invånare under planeringen och uppbyggnaden. Människor ifrågasatte hur man kunde kalla rostiga järnkroppar för "konst" (Dahh??). Diverse puckon ifrågasatte statyernas rättighet att stå här eller där, på vilket Gormley kontrade med frågan ”vad har du för rättighet att stå här?”. (Love it!).





Människors rädsla för förändring och ”intrång” i det gemensamma rummet är bara utvecklingshämmande och verklighetsfrånvänt. Idag några år efter konstverkets invigning har opinionen vänt och fler och fler gillar statyerna och värnar om dem som Stavangerbefolkningens gemensamma ägodel.

Samma sak gällde ”Turning Torso”. Det skrevs och pratades om fiasko hit och katastrofbygge dit under planeringen och byggets gång. Men vilken Malmöit vill riva det fantastiska huset idag?

Jag tycker även att man kan dra en tydlig parallell till de föraktade planerna på ett kallbadhus i Riddarfjärden. Vad är folk rädda för? Snälla berätta, för jag förstår inte.

Stockholm saknar modern och intressant arkitektur. Bestlutsfattare (och befolkning) tycks inte förstå värdet av arkitektonisk konst. Folk reser till NY för att titta på diverse skyskrapor, till Sydney för att titta på operahuset, till Paris för att titta på Eiffeltornet, till Pisa för… osv. Men tro mig, INGEN reser till Stockholm för att titta på Globen (Byggår 1989, 18 år sedan), som är det senaste tillskottet av ”intressant” arkitektur i vår huvudstad.

Yes, I really want you!

Robyn är en av de mest begåvade och coolaste kreatörerna Sverige har att erbjuda. Det är synd att det svenska folket inte besitter samma egenskaper nog för att förstå hennes storhet. Svensken tycks fortfarande avfärda henne som en 14-årig ”Do you Really Want Me-tjej”, fastän detta var för 12 år sedan och mycket har hänt sedan dess.

Hennes och Kleerups låt ”With Every Heartbeat” ligger ju som bekant just nu etta på singellistan i UK. I Sverige tror jag att den knappt orkade upp till en 18:e plats när den släpptes för över ett halvår sedan.

För övrigt så kan Robyns och Christian Olssons liveversion av Dolly Partons och Kenny Rogers "Islands in the Stream" vara bland det bästa som framförts på en scen.

We're the fashion pack

Nu har Stockholm Fashion Week dragit igång… Ska bli kul att kolla in lite visningar, utställningar och kanske besöka någon mässa. Som jag i tidigare inlägg på bloggen konstaterat så är har jag väl inte så mycket att se fram emot för egen del, men ett intresse är ju ett intresse så det blir inte mindre spännande för det. Nu är ju inte detta någon mode-blogg, men under denna vecka kan det nog dyka upp lite moderecensioner här. Idag tänkte jag kolla in Carin Westers och Helena Hörstedts visningar samt utställningen ”Fashionplay”.

Komplettering

Till min tidigare lista över ”gay-film-scen-favoriter” måste jag nog addera hela filmen ”Top Gun” också... Under större delen av min barndom så tittade jag och min bror på en grynig VHS-kopia av denna film minst en gång i veckan. Han på grund av de coola flygscenerna (tror jag) och jag för att:

Pride 2007

Här kommer ett par bilder från prajden:


Jag & Ulf


Ace


Danny & Jen

Homoerotik

Torped-Micke och Tornberg har listat sina homoerotiska favvo filmscener. Så jag tänkte att jag gör det jag också.

• I Almodovars ”Begärets lag” (La Ley del Deseo) från 1986 finns en scen där en ung Antonio Banderas endast iklädd ett par vita briefers trycker sin kukbula mot en spegel. Som nybliven tonåring (jag såg den inte -86 utan några år senare) var jag nära att spricka av kåtslag. Och från den sekunden blev jag en idog briefers-fetischist. (Denna fetisch är idag inte lika stark utan har ersatts av andra...).

• Selfsuck-scenen i inledningen till ”Shortbus” är kanske inte så upphetsande i sitt sammanhang, men som isolerat filmklipp ganska hot.

• Gael García Bernal tallar på sin polare i filmen ”Din morsa också!” (Y Tu Mamá También) i en scen när de två ynglingarna hamnar i sängen med en äldre kvinna. Återigen har de vita briefsen en viktig roll, och Gael själv förståss.

• Typ alla scener i filmen ”Luster” från 2002, där den supersexiga blåhårige Justin Herwick spelar en kärlekstörstande skateboardåkande poet.

Ett tu tre

Tycker nog att det är lite väl mycket räkmacka över Banksys karriärkliv när hans verk av Kate Moss nu ställs ut tillsammans med inspirationskällans äkta Marilyn på ett galleri i London. Han är ju långt ifrån den första som låter sig inspireras av Worhols tavla då den geniale fotografen David LaChapelle långt tidigare porträtterat Amanda Lepore i samma manér.

Jag gillar verkligen samtliga av de porträtterade kvinnorna, men Miss Moss bleknar onekligen i sällskapet; Monroe-Lepore.

Sunt förnuft

Sunt förnuft.
Sunt förnuft. Det sunda förnuftet. Smaka på de orden. Allt för många använder denna lilla meningen för att snoppa av en diskussion och mästra någon annans ståndpunkt. Det är ett så fruktansvärt nedlåtande och oerhört osympatisk uttryck och jag fattar inte hur tänkande individer överhuvudtaget kan använda det. Och vad fan betyder det? VEMS JÄVLA FÖRNUFT MENAR DU?

Under hela min uppväxt brukade min farsa trycka ner de orden i halsen på mig, varvat med ”när du blir lite äldre kommer du att förstå”. Jag har blivit lite äldre nu, och jag förstår fortfarande inte, däremot har jag förstått att mitt ”förnuft” inte är samma sak som någon annans ”förnuft”.

Kanske har jag fel, men jag har en stark känsla av att uttrycket oftast används av heterosexuella medelålders män. Den förtryckta frun får höra harangen när hon försynt frågar om hon ska tanka bilen med 95 eller 97 oktan, tonårssonen får höra det när han ifrågasätter sin fars invandrarpolitiska åsikter, en och annan kristdemokrat tar till meningen när argumenten mot en könsneutral äktenskapslagstiftning tagit slut. Då hänvisas situationen eller diskussionen till den ene partens ”sunda förnuft”.

Testa att googla "sunt förnuft" och se på så många plan det tydligen kan vara användbart...

If, when, why, what...

En debattmatch rasar just nu på diverse bögrelaterade bloggar. På den ena planhalvan har vi (en bitter?) Karl Andersson och på den andra halvan (det karriäristiska?) laget ”Bögjävlar”. Mitt emellan står (linjedomare?) Tornberg samt en och annan Åsiktstorped, och den så flitigt efterlysta debatten är i full gång.

Andersson känner sig förbisedd och tycker sig av någon anledning ha en i det närmaste juridisk rättighet till någon form av medverkan i Bögjävlarnas lilla bok. Om inte ett egetförfattat kapitel så åtminstone ett ”Destroyer” omnämnande i positiva ordalag. Givetvis är det författarnas fulla rättighet att fritt välja vad som ska och inte ska omnämnas, men onekligen så är ju den pederasttenderade tidningen ”Destroyer” ett hyfsat bra exempel på typen av uttryck som i den lilla antologin efterfrågas. Huruvida ”Destroyer” är en bra eller dålig tidning är i sammanhanget ganska ointressant.

Recensioner om ”bra” och ”dåligt” är överhuvudtaget helt ovidkommande i denna kontext. Andersson kritiserar Bögjävlarna för att vara kulturetablissemangets gullegrisar och att de på så sätt blivit föremål för något de själva kritiserar. Nämligen det omhuldade och omkramade.

Klart som fan att boken ”Bögjävlar” får lysande recensioner i pressen. Den heterosexuella kåren av kulturjournalister har inget mandat att såga i detta sammanhang. På samma sätt som tidskriften ”Gringo” inte heller kan sågas av en svenne skribent. Kritiken och de mindre fördelaktiga recensionerna måste komma från de egna leden. Bögen, eller i Gringos fall, blatten måste hålla i yxan.

Problemet med denna debatt är att Andersson fattade taget om yxan, på helt personliga grunder, och Bögjävlarna försvarar sig med att såga den lättsågade ”Destroyer”. Följaktligen pågår ett antal parallelldiskussioner utan att det känns som om de själva är medvetna om det. Handlar bloggfajten om vilkas alster som är bra respektive dåligt, eller handlar det om definitionen av radikalitet eller är den i själva verket ett personligt gräl som plötsligt blivit offentligt?

Soffliggare främjar ingen demokrati

Jag vill ha mer av Amanda Lepore, jag vill ha fler sunkiga halloumiburgare, jag vill dricka mer öl ur plastflaska, jag vill ha en till parad. Jag vill prajda mera.

Debatten inför årets Pridefestival har varit livligare och mer bitsk än på länge. De vanliga och ytterst korkade frågeställningarna ”varför måste ni ha en egen festival?”, ”varför måste ni ha en parad?”, ”varför måste ni spöka ut er så?” har som vanligt sänkt debatten till en tragiskt låg nivå.

Kvintetten ”Bögjävlar” har under våren och sommaren ihärdigt försökt ge bränsle till en mer begåvad och fruktsam diskussion. Man har släppt bok, skrivit artiklar, bloggat och argumenterat i radio och tv. På många plan tycker jag att de har lyckats galant och jag håller med dem om mycket. (Det är inte BARA feministflatorna som förstår er…). Bögjävlarna har bland annat kritiserat Pridefestivalens musikaliska upplägg där man tydligt tagit avstånd från Annas ”Samba Sambero” och Måns ”Cara Mia”. Man har efterlyst konserter och namedroppat kreativa och begåvade gaymusiker som enligt deras (och min) mening skulle addera lite kvalité till tillställningen och förhoppningsvis även till den svenska gaypopulationen.

(Visst, schlager ÄR inte bra musik och den ÄR aningen fördummande. Jag skulle vilja jämföra schlagers med droger... det är inte hälsosamt och bra, men ganska kul då och då).

Personligen tycker jag att festivalens musikaliska höjdpunkt inträffade på fredagseftermiddagen i duggregnet då Combustion bjudit in till en Canadensisk konsertkavalkad på parkens stora scen. Tyvärr så var det väldigt få som förstod storheten i musiken som framfördes av banden ”Betty”, ”Kids on TV” och ”Lesbians on Ecstasy”. Den fåhövdade publikskaran kunde räknas på inte allt för många fingrar och tår, och tråkigt nog kunde jag inte skönja närvaron hos en enda ”Bögjävel”, vilket ju är lite synd då det enda som kan motivera arrangörerna till liknande akter i framtiden är en publikskara på fler än tio.
Var var ni?


Geniala och supersexiga "Kids on TV".

Grand Dôligt!

Pridefestivalen är slut för denna gång, inte utan att det känns tomt och oavslutat på något sätt. Mitt bög-öga hann knappt blinka innan festligheterna var över. Jag ska återkomma med ett inlägg alldeles strax om festivalen, men innan det är jag tvunget att avreagera mig lite och spy över Grand Hôtels falska inställsamhet.

I Juli nummret av QX kunde man se en Grand Hôtel-annons med bilden nedan.



I verkligheten (och under hela festivalen) såg hôtellets tak ut såhär:



Man kunde sträcka sig så långt att (i gay media) publicera en bild med dåligt in-photoshoppade regnbågsflaggor, men att smutsa ned det anrika hustaket i realiteten var inget alternativ. Så dåligt.

Male bonding/branding

Den heterosexuella mannens dyrkan av andra män är ett spännande fenomen. Jag har inga konspiratoriska tankar om att alla män egentligen är bögar, (även om gruppen ”smygisar” är väldigt stor…), utan det är just heterosexuella mäns omedvetna idolisering av andra män som fascinerar mig.

För något år sedan satsade redaktionen på grabb-bibeln; Café, på ett riktigt wild card när omslagsmodell till ett nummer skulle väljas. Man satte en barbröstad Mikael Persbrandt på omslaget, och till alla Plosjöars och Peyrors förskräckelse så har blaskan aldrig sålt bättre än då.

Vidare har ju grabbarna-grus, Beckham och Ljungberg, fått en hel generation av heterospolingar att se ut som tvättäkta fructis-bögar. (Sen kan ju stora delar av bögvärlden naivt få tro att det är av fjollorna som heterograbbarna inspirerats).

Men det absolut roligaste exemplet är alla dessa svenne familjer som klapprar omkring i ”Foppa-tofflor”. Det är som en revival (farsot) från 80-talet när man kunde se hela flockar klädda i identiska träningsoveraller, fast nu har VCT’n ersatts av hårdplast. Aldrig trodde jag att jag skulle få se medelålders män strutta omkring i fånigt kulörta plasttofflor! Men namnet ”Foppa” gör susen och legitimerar användandet för grabben/gubben. Om någon annan idrottare, av låt oss säga av det kvinnliga könet, hade releasat exakt samma toffel, vi kan döpa den till ”Baryard-toffeln”, då kan jag sätta mitt vänsterben på att det endast hade varit alla familjers småtöser som burit dojjan.