§1

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”.

Så inleds FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, Artikel 1, som instiftades i december 1948. Det låter väl fint? Därefter följer Artikel 2 som lyder:

”Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt…”.

Möjligen kan avvikande sexuell läggning och gender-bender personer klustras ihop under artikelbegreppet ”ställning i övrigt”, men anmärkningsvärt är att HBT-isar inte omnämns i ord i FNs deklaration. OK, jag kan förstå att vi uteslöts/glömdes bort 1948, men man har haft 60 år på sig att göra en uppdatering vilket inte har skett. Shame on you.

För några år sedan föddes ett idéembryo till en HBT-utställning. Jag, Ulf och ett par andra personer spånade och bollade hur denna skulle kunna se ut. Projektet rann efter ett tag ut i den berömda sanden, men har mognat och jäst en tid och är nu redo att förverkligas.

Jag har tagit en perifer roll i arbetet och håller mig till de grafiska bitarna medan Ulf har roddat ihop ett praktfullt gäng människor och institutioner som tillsammans är mitt uppe i arbetet för att skapa en utställning med HBT-perspektiv. Den största någonsin i svensk historia ska tilläggas.

Vår, människans historia och nutid är allas och den har skapats och skapas av oss. Museer sitter på enorma samlingar föremål och fakta som berättar om då och nu. Problemet är att berättelsen och berättandet, granskningen och tolkandet har skett och sker ur ett perspektiv som så ofta är ur den vita heterosexuella medelåldersmannens.

Till Artikel 1, namnet på utställningen, har ett antal museer uppmanats att dyka ner i sina arkiv och studera de egna befintliga samlingarna med HBT-glasögonen på och utifrån det producera en utställning som kommer att bli en pusselbit i Artikel 1. Nordiska museet, Nobelmuseet, Armémuseeum, Arbetets museum, Polismuseet, Riksutställningar och Sjöhistoriska museet kommer att bidra med varsin delutställning som alla kommer att knytas ihop med en sammanfattande ”paraplyutställning”.

I början av juni invigs projektet och utställningen som då kan ses i Galärvarvet på Djurgården, där den kommer att stå fram till och med Europride som Stockholm i år är värdstad för. Därefter väntar en östeuropeisk turné med start i Riga, Lettland och därefter Kiev, Ukraina. Vilnius, Bukarest och Belgrad blir förmodligen hållplatserna för utställningen under första halvan av 2009. Vidare har flera länder uttryckt stort intresse för utställningen och vi vet idag inte vart och hur länge den kommer att turnera. Vad vi däremot vet är att den kommer att ses som ytterst kontroversiell och provocerande av många människor och grupper i länder där framstående politiker ogenerat riktar förakt mot HBT-personer, där kyrkan förenas med extremhögern i sitt hat, där bajs kastas, där folk misshandlas och dödas, där människor inte har något annat val än att leva instängda i garderoben, där det är en långt värre och allvarligare situation än i vårt Sverige.

Traditionellt konservativa och segdragna institutioner, i detta fall museer, gör i och med detta ett enat ställningstagande som annars så ofta lyser med sin frånvaro. Den såkallade ”svenska neutraliteten” kanske äntligen är på väg att försvinna?