Igår kväll såg jag ”Little Miss Sunshine”. En fantastisk liten film! Jag blir så jävla berörd av filmer som berättar om barn och deras föräldrar som med olika stor portion framgång stöttar sina outsider kids. Supporten är kanske inte alltid den bästa eller mest korrekta, men i slutändan brukar det bli rätt bra ändå. Men framför allt, stöttandet finns där. Tårarna rinner ohämmat ned för mina kinder när jag ser sånna här filmer och jag antar att det beror på att min egen barndom och uppväxt kanske inte var den mest lyckliga. Jag vill inte spela på den stora tycka-synd-om-mig-själv-trumman, men stöd hemifrån är något jag fått klara mig utan.
Jag minns en pappa som när jag vid 10-års ålder säger ”En dag ska jag bli kändis” svarar: ”Jaha, vad ska du göra för att lyckas med det då? Skjuta kungen eller?” Och jag minns en mamma som berättade för mig att jag inte var tillräckligt smart och därför borde välja allmän, och inte särskild, engelska och matte när jag skulle börja högstadiet. (Lydig som jag var gjorde jag det, men redan efter någon vecka beordrades jag av mina lärare att byta upp mig till de ”svårare” kurserna i båda ämnena, och jag klarade dessa galant. För till skillnad från vad min mor berättat för mig var jag visst tillräckligt smart).
”Little Miss Sunshine”, ”Billy Elliot”, ”Ma Vie En Rose”, ”About A Boy”och ”Welcome To The Dollhouse” är en rad lysande filmer på temat även om inte alla slutar lika lyckligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar