Take off

Så.. då är jag färdig packad och allt känns helt surrealistiskt. Tidigt imorgonbitti bär det av. Min hjärna är mos och jag kan inte förmå mig att skriva något just nu.. Ber att få återkomma så fort internet i nya lägenheten är igång.

Crazy

I helgen var jag på bröllop i GBG där min kära vän Kajsa äktade sin Robert. Det var ett fantastiskt bröllop! Det roligaste jag varit på. Dagarna innan har jag lidit av ångest och nervositetsmagvärk eftersom jag tvingat mig själv till att hålla tal under bröllopsmiddagen. Jag hatar att hålla tal. Eller snarare, jag hade aldrig tidigare hållit något tal för att jag vet att jag hatar det. Jag har stora issues med att stå upp och prata inför massa människor. För mig är det till och med så problematiskt och skräckinjagande att jag för många år sedan när jag skulle hålla föredrag inför min klass när jag lästa spanska på högskolan i Skövde, att jag inför detta var tvungen att dricka sprit till frukost för att lugna mina nerver. Det positiva med bröllop är ju att alkohol är en naturlig del av tillställningen, och talet gick bra har jag fått höra, jag har nämligen inga minnen från de minuterna. Allt är svart. En lucka. Inte beroendes på för mycket alkoholintag, utan för att jag förmodligen befann mig i ett chockliknande tillstånd när jag stod där och pratade. Nåja.

Ahh.. nu måndag morgon och en ”vanlig” vecka väntas.. fast det finns inget ” vanligt” med den här veckan över huvudtaget! Det är en helt tokig vecka som väntas. Jag har orealistiskt mycket jobb som måste utföras på alldeles för kort tid. Jag väntas hinna med ett besök hos min mamma och ett hos min bror. Ikväll är det tydligen fest :-) ... och allt detta ska hinnas med innan flytten på Onsdag morgon.. och just ja, nämnde jag att jag inte börjat packa än?

Väktarvåld

För några år sedan när jag pluggade till Art Director på Berghs så arbetade jag extra på nätterna som ronderande väktare för att få ekonomin att gå ihop. Mitt distrikt var Riddarholmen där jag nattetid strosade runt i domstolarna och på Norstedts bokförlag och hade vansinnigt långtråkigt. I uppgiften ingick också att låsa Gamla Stans tunnelbanestation när tågen slutat gå. Förnedringen att iklädd en ful Securitasuniform informera diverse bekanta och obekanta ansikten att sista tåget gått och att de måste lämna perrongen går inte att beskriva. Det är utan tvekan det värsta jag har ägnat mig åt. Enligt Securitas uniformsreglemente måste väktare bära huvudbonad, det vill säga basker eller keps, när dessa vistas utomhus. Eftersom Gamla Stans tunnelbanestation svävar i gråzonen mellan ute och inne valde jag givetvis att tolka stationen som ”inne” för att slippa ha den fula kepsen på huvudet. Jag minns ett tillfälle när det var dags för låsning och jag hade informerat tre unga killar, uppenbart homosexuella, om att det inte skulle gå några fler tåg den kvällen och att de tyvärr måste lämna biljetthallen. På gott festhumör och obesvärade av detta gick de mot utgången där de mötte två av mina ”kollegor” tillhörande den så kallade ”citygruppen”. Den ene av de två väktarna snäser otrevligt till killarna:

– Försvinn, det är stängt.
– Ja ja, vi är på väg, varför så bråttom? Svarade en av de tre.

Varpå citygruppsväktarna bokstavligen flyger på den stackars killen och släpar honom upp för trapporna. Jag springer efter och när jag kommer upp på trottoaren har de golvat den taniga grabben som ligger med bakböjda armar och ett väktarknä i ryggen.

– Vad fan håller ni på med, släpp honom! Skriker jag.
– Lägg dig inte i det här. Brummar en av väktarna tillbaka.

Efter en stund släpper de honom och gråtandes reser sig den chockade killen upp. Jag går fram till honom och förklarar att jag mer än gärna ställer upp som vittne om han vill göra en polisanmälan. Detta säger jag högt och tydligt så att mina ”kollegor” hör, innan de snabbt sätter sig i sin bil och kör iväg. Killarna tackar för min hjälp och går upp mot gränderna och jag fortsätter med låsningen. Efter någon timme kommer min gruppchef ut på Riddarholmen då han vill ha ett samtal med mig. Jag får veta att jag blivit anmäld av cityväktarna för reglementsvidrighet då jag inte burit huvudbonad vid Gamla Stans station, och att han inte har något annat val än att ge mig en varning. Inom Securitas gäller Texasvarianten; Three strikes, and you are out. Jag kunde inte göra annat än skratta åt honom och berätta precis vad som hade hänt. Min gruppchef var dock inte intresserad av att följa upp händelsen och allt slutade med att jag blev prickad.

Kort därefter sade jag upp mig.

Utmaning

Antog en utmaning från Mats Strandbergs blogg.

10 SAKER JAG INTE FÖRSTÅR GREJEN MED, OCH INTE TROR ATT JAG NÅGONSIN KOMMER ATT FÖRSTÅ (FÖRUTOM UPPENBARA SAKER SOM MISSHANDEL, PEDOFILI, NEKROFILI OSV)

1. Seinfeldt
2. Bögars Caroladyrkan
3. Komedier (Om de inte är svarta som natten)
4. H&M
5. London
6. Konservburkar
7. Robert Gustavsson
8. Coca Cola
9. Twinks (Snodd/delad åsikt med Mats Strandberg)
10. Kubb (Både bakverket och … sporten)


10 SAKER JAG INTE FÖRSTÅR VARFÖR INTE ALLA ANDRA FATTAT

1. Kids on TV
2. Kinky stuff
3. Att kvalité lönar sig (ekonomiskt, visuellt och själsligt)
4. Att det inte är på grund av flaskvatten som vår världs miljö är lite krasslig
5. Att jantelagen är mer svensk än både knäckebröd och dalahästar och att den måste utrotas
6. Jag ser när du ljuger
7. Att det sällan är för sent
8. Normer skadar (även normer inom minoriteter)
9. Att bögars goda smak & stil bara är en myt
10. Att det inte är speciellt mycket dyrare att käka ute än att laga mat hemma


10 SAKER SOM JAG FATTADE LÅNGT SENARE ÄN ALLA ANDRA

1. Facebook
2. Att diskmaskin är en nödvändighet
3. Att man som människa gör sina egna val (Fast det har nog inte alla fattat när jag tänker efter)
4. Kaffe
5. Att det heter ”bravo” och inte ”brabo”
6. Att vuxna inte alltid har rätt
7. Att Bill Murray är en lysande skådis trots sina snedsteg i usla komedier
8. Att man inte måste svara i telefonen när det ringer
9. Storheten med mörk choklad
10. Att dem lilla halvön på den Nordamerikanska kontinentens västra sida hör till Mexico och inte till Kalifornien.

Kinky

Haha... gjorde ett kinky-test på nätet och scorade 670 av 1000 möjliga, med utlåtandet ”You are a major league kinkster!” Jag blev nästan lite besviken då jag trodde att jag skulle rejtas som mer kinky än så… Men kanske berodde det på att testet var aningen heterovridet och jag var ju tvungen att svara med stort NEJ på frågor som ”Have you ever had a female partner squirt in your mouth?” eller ” Have you ever been played with menstrual blood?”

http://www.hotlanta.com/KinkTest.asp?SessionID=0660211



För några dagar sedan läste jag en artikel, jag minns inte om den var i Svenskan eller DN, som ur ett facit-i-handen-perspektiv handlade om bokförlagens historiska blunderrefuseringar. Det stod att läsa att ”Anne Franks dagbok” dissats av 16 stycken förlag innan någon fann den intressant nog för publicering, och det berättas att George Orwell, Sylvia Plath, JP Sartre och Anaïs Nin, är några av de giganter som också fått den kalla förlagshanden. Inget märkligt med det egentligen, människor konsumerar och uppskattar kultur på olika sätt och får någon möjlighet att publiceras så är det grundat på ett godtyckligt beslut fattat av en viktig person.

När det gäller film är oliktyckandet väldigt tydligt. Tärningsprickar, plustecken, humlor och bin delas ut till höger och vänster och det är inte ovanligt att samma film tilldelas fem solar från ett håll men bara två stjärnor från ett annat. Filmgenren är kulturellt inte tillräckligt viktig och som recensent riskerar man inte sitt goda rykte genom att ha en från mängden avvikande åsikt. Tvärtom kan det vara lite avantgardistiskt och cool att såga en i vanliga fall hyllad regissör. Däremot fegar proffstyckarna ur när det ska recenseras böcker, teater och utställningar och bedömningen illustreras inte med prickar och plus utan istället skriver man en tvetydig referatliknande text om verket där analysen, tolkningen och tyckandet ofta uteblir. Recensentens status står givetvis på spel om denne gud förbjude skulle dänga till med full poängpott till Stieg Larssons ”Millennium-triologi”, när konkurrerande kollegor samma dag i en annan tidning, dömer ut verket som slasklitteratur och snålar på plusen.

Jag tycker att det är anmärkningsvärt att chefredaktörer på diverse tidningar accepterar dessa fegproppar till skribenter och inte avkräver fler betygbeklädda åsikter.

Scary!!!

Den sjukaste av känslor. Jag har just bokat en enkelbiljett till Paris. Den 26:e september. Om nio dagar. Flyttar vi.

Ugly II

Vad är det med defekter? Jag älskar defekter, detaljer och oväntade kontraster. Till att börja med kan utseenden få agera exempel. Skelögdhet, stamning, ”för” stor näsa, harmynthet (opererad...), sned kuk, you name it, I love it. En bra grogrund är dock oftast en förutsättning, det vill säga en snygg kille som har trashats till på något sätt. På samma vis kan en felande länk i en stil vara sjukt sexigt. Föreställ dig en propert klädd kille, kanske i kostym, under armen bär han en skateboard och han har en nyckelkedja hängandes ur kostymbyxans ena ficka.. och jag är såld. Fantasin skenar iväg och jag diktar ihop hans situation. Varför han är klädd som han är (begravning, affärsmöte?), vart han är på väg (Björnsträdgård?), vart han bor, vad han gör osv. Det omvända är minst lika sexigt, som punkaren med ett par eleganta glasögon.

Defekten är nästan en förutsättning för att jag ska gå igång på någon. Ett ponerat scenario där jag skulle hamna i bingen med en Schenkenberg eller en Pitt (Brad alltså..), så är jag tveksam till att jag ens skulle få upp den. Vackert att se på men totalt appeal-löst.

Med musik är det samma sak. Moby till exempel. Jag kan höra att han gör bra musik, men jag kan inte känna det. Hans musiker-musik med väl-, men överproducerade låtar blir för mig som sexet med Schenkenberg, dvs ingenting. Everything But The Girl’s gamla dunderhit ”Missing” är också ett bra exempel på detta. Låten borde kunna räddas av sångerskan Tracey Thorns ugly/sexiga utseende. Hennes nuna är väl tilltuffsad och smått bisarr, men den positiva inverkan på låten uteblir, kanske för att jag är bög? Justin Timberlake däremot, spottar ut sig hittar, lika överproducerade (fast på ett annat sätt..), men det funkar oväntat nog hur bra som helst för mig. (I början hade jag allvarliga svårigheter att erkänna att jag gillade honom). Och jag misstänker att mitt gillande kan ha att göra med den anade harmyntheten.

Uglyness is what makes the beauty beautiful.

Copycatwoman

Jag misstänker att Black Eyed Peas-Fergie hade med sig en bild på Michelle när hon besökte plastikkirurgen senast... Och sa typ:
- Do me like this.


Michelle, som för övrigt fick sitt efternamn felstavat på sin walk of fame-stjärna som invigdes här om sistens.


Det blev "Pfieffer" istället för "Pfeiffer"...

Känn ingen sorg för mig Gamla Stan

Tidigare har jag skrivit om Södermalmsk vänstersnobbism kontra Östermalmsk högersnobbism. Vad jag då glömde att ta upp är kanske den allra värsta snobbtypen, nämligen Gamla Stansnobben. Kultursnobben.

För ett par år sedan så bodde jag i en liten lägenhet i ett gårdshus på Kindstugatan i Gamla Stan. Det var ett förstahandskontrat skrivet på mig, så jag bodde där helt lagligt, utan konstigheter. Huset låg inklämt mellan två innergårdar och jag hade fönster mot den ena gården, men inte den andra. Gården som mina fönster INTE vätte emot var mycket större än ”min” gård och var utsmyckad med massa rabatter, träd, grillar, sittgrupper och andra trevligheter, så följaktligen valde jag att ta ett glas vin på denna gård de varma sommarkvällarna.

En känd svensk musikal-”stjärna” bodde också där. Hon hade sina fönster mot den stora och ”fina” gården. (Hennes förnamn för tankarna till en av de fåniga presenter som Jesus fick av en vis man natten han föddes, och hennes efternamn är detsamma som den buddhistkonverterade komikern som för många år sedan gick under alias ”Ronny Jönsson”).

Den första gången jag begick det ödesdigra misstaget att beträda förbjuden mark på den ”fina” gården hände följande. Jag satte mig på en stol med ett glas vin i lugnan ro. Sekunden efter kommer ovannämnda sångfågel ut på gården med en tvättkorg under armen, hon stannar till vid mitt bord, gör en konstpaus och frågar med ett falskt leende:

- Ursäkta, men vem är du?
- Pär heter jag…
- Jaha. Och.. bor du här eller?
- Öh. Jaa...
- Med port mot Kindstugatan och inte mot Själagårdsgränd då förstår jag?
- Ja. Hurså?
- Ja, det är ju så att vi som bor mot denna gård ser helst att ni håller er på er gård. Ni har ju faktiskt en egen…
- Öhhh.. Vi har ju samma hyresvärd, och det där är mitt hus. Sade jag och pekade på huset som jag bodde i.
- Jo, men som sagt. Har du inga fönster mot den här gården ser vi helst att du håller till på din gård.

Med det som avslutande ord vände hon på klacken och gick i riktning mot tvättstugan (som låg på ”min” gård, men som hon uppenbarligen hade tillträdesrättigheter till). Någon vecka senare blev jag sugen på ett glas vin igen och trotsade primadonnans order och satt mig på den stora gården. Det dröjde inte många minuter innan hon åter uppenbarade sig invid min sida.

- Ursäkta, men vem är du?
- Haha, det vet du mycket väl. Vi talades vid för ett par veckor sedan.
- Ja, jag tyckte att jag kände igen dig. Och jag nämnde väl då att vi som bor här inte gärna ser att ni nyttjar den här gården…
- VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR??!! EVITA PERÓN ELLER?

Upp till kamp...

Jag kan inte förstå hur socialismen har lyckats lägga beslag på begreppet ”Solidaritet”. Eller snarare, hur de som kallar sig socialister tycks ha allvarliga svårigheter att leva efter sin dogm.

Arbetare vid Kockums i Karlskrona är ursinniga på Reinfeldt och hans regering för nedskärningarna i försvaret som drabbar deras arbetsplats. Jag undrar. Finns det inte någon arbetare på Kockums som kan glädjas åt att efterfrågan på krigsmateriel med syfta att döda människor minskar? Jag undrar. Finns det inte någon arbetare på Kockums som kan glädjas åt att besparingar på försvaret innebär mer pengar till skolan och vården? Jag undrar också om det finns någon arbetare på Kockums som tycker att det vore en bra idé om jag kräver att staten köper Orving-klänningar från min butik för att den ska gå runt?


Jag undrar var solidariteten finns bland arbetarna på Kockums.

Ett hundratal ilskna ubåtsmakare mötte upp Reinfeldt när denne besökte Karlskrona här om dagen. Erik Karlsson, Seko-ordförande på Karlskronavarvet och Marinbasen, ropade till Reinfeldt:

– Har dom här gubbarna ett jobb att gå till om två år?

”Gubbar” var det ja. De där ”gubbarna” kanske kunde söka något av de 4000 nya jobb som anmälts på arbetsförmedlingen i Karlskrona under det senaste året om företaget de för tillfället arbetar vid inte kan erbjuda fortsatt anställning. Som Mats Pettersson, en av ”Kockumgubbarna” själv uttrycker det: ”jag har jobbat på varvet i evigheter".

Mats kanske skulle må bra av att vidga sina vyer något och testa något annat än ubåtsbygge. Sjuksköterska? Dagisfröken? Hårfrisörska?

Solidaritet. Var har den funnits inom arbetarrörelsen och facken? Har man kämpat för utökade rättigheter för kvinnor på arbetsplatser? Nä. Invandrare, handikappade, homosexuella då.. har man kämpat för dem? Nä. Solidaritet har varit något du möjligen kunnat ta del av om du varit man, lönnfet och haft en såsig prilla snus under läppen.

Den socialistiska tanken om jämlikhet och rättvisa stannar just vid en tanke. I realiteten är den klassiske manschauvinisten, homofoben eller rasisten en landsortsboende, rödröstande fackmedlem som kräver att staten shoppar mordvapen för att denne ska få behålla sitt jobb.

Me and Charlotte

Har just fått reda på att ascoola Charlotte Gainsbourg, dotter till Serge Gainsbourg och Jane Birkin, bor i samma hus som jag kommer att öppna min butik i. Vi ska bli bästisar.

Ett känsligt inlägg?

Jag ser mig själv som en vansinnigt fördomsfri person. De klassiska minoriteterna är i min vän- och bekantskapskrets en majoritet. Bögar, flator, transor, transexuella, svarta, handikappade, ex-prostitutes, anorektiker, addicts, nervsjuka osv. Inga konstigheter.

Men trots det kommer jag ibland på mig själv agera på ett obehagligt sätt. T. ex. Här om dagen när jag åkte 47ans buss var chauffören på väg att svänga vänster vid Kungsträdgården istället för att fortsätta rakt fram på Hamngatan mot Centralen. Någon uppmärksam passagerare hojtade till och föraren lyckades i sista sekund undvika en felkörning. När jag sedan skulle gå av bussen vid Sergelstorg valde jag att gå av vid framdörrarna för att på vägen ut stanna till och säga något vänligt om att `det var nära ögat att det blev lite tokigt´ och därefter brände jag av ett utav mina vänligaste leenden och den svarte chauffören skrattade tillbaka och gestikulerade teatraliskt med att dra svetten från pannan med sin hand.

Det var ju en sympatisk situation kan man ju tycka. Men faktum är att om chauffören istället hade varit en svenne-gubbe så hade jag med all säkerhet inte sagt något med ett leende när jag lämnade bussen. Genom mitt agerande mot den svarte killen vill jag visa ”hey, jag är inte rasist vettu.., jag e väldigt fördomsfri mot sånna som du”. Vidrigt, när jag tänker på det.

Den här typen av ”vänlig-rasism” pratas det inte om. Så jag var tvungen att göra en liten gallup i min omkrets och fick vet att jag inte är ensam. Alldeles tydligt är att det fördomsfria folket hälsar lite extra vänligt på den syrianske städaren man möter i korridoren, eller ler lite bredare mot eritreanskan i tobaksaffären. Är det fördomsfrihet? Att spela gladare och vänligare än vad man egentligen är i just den sekunden för att bevisa sin öppenhet är ju inget annat än falskt och manipulativt.

I ett avsnitt ur sista säsongen av ”Sex and the City” är Samantha och Carrie på en takfest bland massa bögar och transor. Jag har för mig att de ligger i solstolar, sippar cocktails och pratar med några fjollor. Jag minns hur tydligt det var i den scenen att Samantha och Carrie slutade att vara just Samantha och Carrie. Seriekaraktärerna gav vika åt privata Kim och Sarah Jessica som ville visa för hela världen att de är fördomsfria individer. Fiktionen blev en dokumentär för några sekunder.

Jag har inget bra svar på frågan hur man ska lösa problemet. Alternativ ett är att vara lika vardagssur mot alla busschaufförer, städare och affärsbiträden oavsett hudfärg. Fast då kvarstår ju risken att bli tagen för en ”riktig” rasist. Alternativ två är att vara vardagstrevlig i alla möten, vilket är totalt omöjligt med tanke på alla dessa vedervärdiga gubbslem till svenne-busschaffisar som finns anställda på SL. De GÅR inte att vara trevlig mot dem med tanke på hur de beter sig mot mig som resenär. Alternativ tre är att fortsätta med falskt agerande för att proklamera sin ”öppenhet”. Moment 22.

För övrigt vill jag kalla fenomenet för ”Sahlin syndromet”, då det känns som att Mona är expert på området. Vidare vore det kul om du som läser detta rannsakar dig själv om lämnar en kommentar där du berättar om ditt egna ”rasistiska” beteende.

Klirr i statskassan?

Att branda en företeelse, en plats eller ett fenomen har i många länder, i många århundraden varit en självklarhet i varumärkesbyggandet av en viss produkt. Detta är något som vi svenskar är och har varit sällsynt usla på. Visst finns det starka varumärken med svenskt ursprung, men jag har svårt att komma på några som fyllts med mervärden och inkomstbringande kringstoff.

Fransmännen har historiskt sett varit experter på detta område. Champagne kan bara produceras i Champagne, Cognac i Cognac och äkta Haute couture kan givetvis bara skapas i Paris. Vidare är äkta Bourbon från Kentucky, Parmaskinka från Parma (allt annat är ”bara” prosciutto) och föga är det väl lika cool att puffa på en Guatemalansk cigarr kontra en äkta Kubansk. Till och med våra grannar i söder lyckades på 90-talet att branda en hel filmgenre i och med den Danska Dogman.

Och Sverige? Nada. Dalarna gick ut starkt för ett par hundra år sedan när Falun lablade en färg och en korv, men sen tappade man farten och det hände inte så mycket mer.

Vi människor har ett starkt behov av att kommunicera god smak och kapitalstyrka i vårt sätt att konsumera varor och tjänster. Rationellt eller inte att spendera pengar på luftvärden, men det är ett faktum att vi gör det. Ett bra exempel på detta är miljardindustrin på nätet där Facebookare köper fiktiva presenter till sina vänner, Sim-spelare handlar olika gadgets till sina karaktärer och barn spenderar sin veckopeng på låtsaskläder till sina digitala klippdockor.

Varför cashar vi inte in mer på den svenska midnattssolen, smorgasboardet, surströmmingen, den svenska synden, Knut, Inga eller what ever?

Pluppar

En blå kaluffs är bland det sexigaste jag vet. Konstigt men sant. Justin Herwicks appearance har jag ju lovordat tidigare här på bloggen. Här ur filmen "Luster".


Ryan Phillippe är väl i vanliga fall lite väl sötsliskig för min smak, men som blåhårig AIDS-sjukling i "Playing by Heart"... `Gaw Dam´


Även Jonathan Rhys Myers är ju i vanliga fall så där löjligt vacker... fläckfri skönhet som gör att all sex appeal uteblir. Men i vissa scener ur Velvet Goldmine...


Den franske bögporr-kåt-hunken Francois Sagat är ju inte direkt blåhårig... Dock har han lyft det hela till en högre nivå och taggat hela skalpen i en grön-blå nyans... Sjukt sexig!

Spoiler

Nu kanske det är dags att säga upp prenumerationen av SvD eftersom jag gång efter annan irriteras över vad någon skrivit eller inte skrivit.

I morse höll jag på att tappa hakan när jag läste Ying Toijer-Nilssons recension av Annelis Johanssons debutroman ”Fågelungar”. Tokfan till bokrecensent tar sig friheten att avslöja vad som händer i bokens sista mening!? Toijer-Nilssons är litteraturvetare, forskare och hedersdoktor vid Stockholms Universitet, hon borde rimligtvis klyka att man inte gör så.

Nothings fine I'm...

Natalie Imbruglias gamla hit “Torn” är mitt soundtrack du jour.

Lysande tider för Lambi

Jag har åkt på en matförgiftning från helvetet. En lunch bestående av råbiff på Tures igår har de senaste 15 timmarna förpassat mig till ett oräkneligt antal toalettbesök. Mitt arsle liknar förmodligen en babianröv för tillfället... Som tur är så kan jag inte se eländet. Skulle inte förvåna mig om jag åkt på salmonella eller nåt liknande. Fuck, I hate this.

Helgens gå-ut-planer har följaktligen bokstavligen spolats och jag har istället ägnat mig åt dvd-tittande. Eftertexten på ”Lost In Translation” har precis rullat färdigt och nu lider jag dessutom av svår Tokyo-abstinens.