§1

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”.

Så inleds FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, Artikel 1, som instiftades i december 1948. Det låter väl fint? Därefter följer Artikel 2 som lyder:

”Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt…”.

Möjligen kan avvikande sexuell läggning och gender-bender personer klustras ihop under artikelbegreppet ”ställning i övrigt”, men anmärkningsvärt är att HBT-isar inte omnämns i ord i FNs deklaration. OK, jag kan förstå att vi uteslöts/glömdes bort 1948, men man har haft 60 år på sig att göra en uppdatering vilket inte har skett. Shame on you.

För några år sedan föddes ett idéembryo till en HBT-utställning. Jag, Ulf och ett par andra personer spånade och bollade hur denna skulle kunna se ut. Projektet rann efter ett tag ut i den berömda sanden, men har mognat och jäst en tid och är nu redo att förverkligas.

Jag har tagit en perifer roll i arbetet och håller mig till de grafiska bitarna medan Ulf har roddat ihop ett praktfullt gäng människor och institutioner som tillsammans är mitt uppe i arbetet för att skapa en utställning med HBT-perspektiv. Den största någonsin i svensk historia ska tilläggas.

Vår, människans historia och nutid är allas och den har skapats och skapas av oss. Museer sitter på enorma samlingar föremål och fakta som berättar om då och nu. Problemet är att berättelsen och berättandet, granskningen och tolkandet har skett och sker ur ett perspektiv som så ofta är ur den vita heterosexuella medelåldersmannens.

Till Artikel 1, namnet på utställningen, har ett antal museer uppmanats att dyka ner i sina arkiv och studera de egna befintliga samlingarna med HBT-glasögonen på och utifrån det producera en utställning som kommer att bli en pusselbit i Artikel 1. Nordiska museet, Nobelmuseet, Armémuseeum, Arbetets museum, Polismuseet, Riksutställningar och Sjöhistoriska museet kommer att bidra med varsin delutställning som alla kommer att knytas ihop med en sammanfattande ”paraplyutställning”.

I början av juni invigs projektet och utställningen som då kan ses i Galärvarvet på Djurgården, där den kommer att stå fram till och med Europride som Stockholm i år är värdstad för. Därefter väntar en östeuropeisk turné med start i Riga, Lettland och därefter Kiev, Ukraina. Vilnius, Bukarest och Belgrad blir förmodligen hållplatserna för utställningen under första halvan av 2009. Vidare har flera länder uttryckt stort intresse för utställningen och vi vet idag inte vart och hur länge den kommer att turnera. Vad vi däremot vet är att den kommer att ses som ytterst kontroversiell och provocerande av många människor och grupper i länder där framstående politiker ogenerat riktar förakt mot HBT-personer, där kyrkan förenas med extremhögern i sitt hat, där bajs kastas, där folk misshandlas och dödas, där människor inte har något annat val än att leva instängda i garderoben, där det är en långt värre och allvarligare situation än i vårt Sverige.

Traditionellt konservativa och segdragna institutioner, i detta fall museer, gör i och med detta ett enat ställningstagande som annars så ofta lyser med sin frånvaro. Den såkallade ”svenska neutraliteten” kanske äntligen är på väg att försvinna?

Mamma, pappa, barn

Igår kväll såg jag ”Little Miss Sunshine”. En fantastisk liten film! Jag blir så jävla berörd av filmer som berättar om barn och deras föräldrar som med olika stor portion framgång stöttar sina outsider kids. Supporten är kanske inte alltid den bästa eller mest korrekta, men i slutändan brukar det bli rätt bra ändå. Men framför allt, stöttandet finns där. Tårarna rinner ohämmat ned för mina kinder när jag ser sånna här filmer och jag antar att det beror på att min egen barndom och uppväxt kanske inte var den mest lyckliga. Jag vill inte spela på den stora tycka-synd-om-mig-själv-trumman, men stöd hemifrån är något jag fått klara mig utan.

Jag minns en pappa som när jag vid 10-års ålder säger ”En dag ska jag bli kändis” svarar: ”Jaha, vad ska du göra för att lyckas med det då? Skjuta kungen eller?” Och jag minns en mamma som berättade för mig att jag inte var tillräckligt smart och därför borde välja allmän, och inte särskild, engelska och matte när jag skulle börja högstadiet. (Lydig som jag var gjorde jag det, men redan efter någon vecka beordrades jag av mina lärare att byta upp mig till de ”svårare” kurserna i båda ämnena, och jag klarade dessa galant. För till skillnad från vad min mor berättat för mig var jag visst tillräckligt smart).

”Little Miss Sunshine”, ”Billy Elliot”, ”Ma Vie En Rose”, ”About A Boy”och ”Welcome To The Dollhouse” är en rad lysande filmer på temat även om inte alla slutar lika lyckligt.

Cuckoo's Nest

Jag börjar seriöst undra från vilken mentalvårdsinstitution som SL rekryterar sin personal. (Och då syftar jag på patienterna och inte på psykvårdarna). Gång efter annan får man uppleva situationer som är så urbota horribla att de rättvist inte går att återberätta. Jag har erfarit en busschaufför som räckt ut tungat åt mig, en annan som inte ville släppa ombord mig på bussen för att jag ”luktar så illa så jag vill inte ha dig på den här bussen”. (Jag hade just rökt. Alla rökare tar en cigg i väntan på att bussen ska komma och det borde inte vara en faktor som hindrar oss från att nyttja de kollektiva tjänster som vi dels betalat skatt för och dels löst biljett till).

Idag skulle jag ta tunnelbanan från Mariatorget och räckte fram min mobiltelefon vars display tydligt visade den mobil-biljett jag just får smsat till mig.

Spärrvakten: Vart ska du åka?
Jag: Till Slussen.

(Spärrvakten börjar pilla på knapparna på min telefon för att skrolla ned och se hela sms-biljetten).

Spärrvakten: Jag kan inte se alla siffror och bokstäver som behövs och kan inte släppa in dig.
Jag: va?
Spärrvakten: Jo, jag sa att jag kan inte se alla siffror och bokstäver som behövs och kan inte släppa in dig.
Jag: Vad menar du. Jag har precis fått denna sms-biljett skickad till mig…
Spärrvakten: Ja, men det saknas siffror och bokstäver.
Jag: Jaha.. men det är väl knappast mitt problem.
Spärrvakten: Jo.
Jag: Om det saknas information i smset så får du ta det med dina kollegor på SL som skickat det… Sluta tjafsa och släpp in mig nu för fan!
Spärrvakten: Här använder vi inte sådant språk och jag gör bara mitt jobb och kan inte släppa in dig.

Mina primitiva hjärnfunktioner gjorde att jag bad honom fara åt helvete (och jag ångrar det inte), där efter tog jag ett stort kliv över spärrsnurran.

US and A

Att amerikaners geografiska kunskaper generellt inte ligger på topp är något vi européer gladeligen påpekar smått nedlåtande. Överhuvudtaget skrattar vi så ofta vi kan åt jänkarens så ofta bristfälliga allmänbildning. Jag har känslan av att vårt hånande har ökat under Bush-åren och antingen beror det på att bloggens, Facebooks och Youtubes födelse faller under denna era och att vi dagligen serveras filmklipp som ”bevisar” hur korkade människorna i det stora landet i väst är, eller så var det rent av bilden på George själv när han likt Siw Malmqvist i Hylands Hörna läser barnbok uppochned som var startskottet för vårt tråkande. (Förresten, det betyder att man är väldigt gammal om man kommer ihåg Hylands Hörna va?).

Nåväl, jag tänkte bjuda på ytterligare ett ”bevis”.

I en hotellhiss, Houston, Texas, februari 2003. Jag och en kompis står och pratar svenska med varandra i hissen. En karikatyr, en nidbild, en schablon, en äkta – tjock – skärmmösseklädd – Texasdam står tillsammans med oss i hissen och ställer frågan.
- Sorry, but that language you guys are speaking, is that british?

Vad är kladdet på servetten?

I mitt årskrönikeinlägg berättar jag om min Kent-gillan. Jag kan förstå att Jockes tonårspoetiska texter av många avfärdas som smått pretentiösa och fåniga, men jag måste säga att jag verkligen gillar dem även om de ibland är lite svårtolkade. Sista spåret på senaste plattan, ”Ensammast i Sverige” innehåller textraden ”jag gör dig arvlös på en servett”. Menar han att han på en servett skriver ner någon slags testamentesuppdatering där en viss person utesluts från tidigare författad önskan eller att han tömmer sprutet på en servett istället för i en kvinna vars far kommer att göra henne arvlös om hon inte avlar en namnarvinge…?

Året var 2007

Lite sent kanske, men här kommer i alla fall en liten sammanfattande årskrönika över 2007. Frågorna har jag plockat lite här och var från andra krönikor i bloggar och tidningar.

Är det något du saknat år 2007 som du vill ha år 2008?
Svar: Pengar.

Vad önskar du att du gjort mer?
Svar: Läst.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Svar: Jag säger som Lena Ph, jag ångrar ingenting.

Var du gladare eller ledsnare i jämförelse med tidigare år?
Svar: Aldrig tidigare har jag genomlevt ett mer kontrastrikt år. Sinnesstämningarna, glädjerusen, djupa depressioner, toppar, dalar, höjdpunkter och svackor har avlöst varandra som aldrig tidigare och året illustrerat som ett linjediagram liknar troligen mest en hjärtflimmerpatients EKG-kurva. Så, sammanfattningsvis är frågan omöjlig att svara på.

Vilket datum år 2007 kommer du alltid att minnas?
Svar: 26:e September. Flyttdatum.

Vad är det största du gjort 2007?
Svar: Flyttat utomlands och öppnat butik känns stort för mig.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Svar: Tror inte det... pinsamt om jag glömt bort någon, men den 1:a januari 2008 ploppade det ut en unge, fast hon får väl vara med på nästa års lista då.

Dog någon som stod dig nära?
Svar: Nej.

Årets mest otippade?
Svar: Att jag äntligen blivit bättre på att säga ifrån, stop och nej.

Årets stadsbesök?
Svar: Tokyo, Paris, Sydney, New York, Berlin, Bryssel.

Favoritprogram på tv?
Svar: Kollar typ aldrig på tv, men plöjde hela första säsongen av ”Heroes” på två dagar (DVD). Väldigt bra.

Den bästa boken du läste 2007?
Svar: Millennium-trilogin av Stieg Larsson

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om år 2007?
Svar:”With Every Heartbeat” – Robyn & Kleerup

Största musikaliska upptäckten?
Svar: Återupptäckt får jag nog kalla det. Jag har sedan Kents debutalbum ”Kent” (1995) och via plattorna ”Verkligen”, ”Isola”, ”Hagnesta Hill” & ”B-sidor” varit en trogen och mycket uppskattande lyssnare. Med ”Vapen & Ammunition” och ”Du & Jag Döden” (2002 & 2005) dippade mitt intresse för bandet rejält, men med ”Tillbaka Till Samtiden” tycker jag att de med besked har restaurerat min förlorade hängivelse. Allt är förlåtet.

Årets bästa film?
Svar: Efter ett svagt filmår (eller ovanligt få biobesök kanske) utser jag motvilligt ”Pans Labyrint” till årets film. Mest omskakande åtminstone. Jag har inte sett ”This is England” än vilken jag misstänker vara en trolig kandidat. Bästa svenska film är tveklöst ”Darling”.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Svar: Beige svar, men Jake Gyllenhaal är ju löjligt hot.

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Svar: Hatar är ju ett väldigt starkt ord, men galleristen är raderad från min friend-list på Facebook om jag säger så.

Hur många one-night-stands?
Svar: Well.., Bortsätt från några darkroom encounters så blev det fyra tror jag… Ulf var inblandad i alla utom ett.

Årets bästa ”Jag-mötte-Lassie”?
I en butik i Marais när Scarlett Johansson rådde mig att köpa de solglasögon som jag provade då hon tyckte att jag passade i dem. Behöver jag tillägga att jag köpte dem?

Vad spenderade du mest pengar på?
Svar: 46 kvadrat.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Svar: Umgicks med besökande vänner i Paris, hade sex och käkade tapas.

Hur tillbringade du julen?
Svar: I Paris med Ulf och två besökande vänner från London. Med handrullade köttbullar, egengjord sillsallad, rödbetssallad, hovmästarsås, IKEA-shoppad sill, lax, nubbe och julskinka.

Hur tillbringade du nyår?
Svar: I Paris med Ulf och sju besökande vänner från Stockholm. Räksoppa, ugnsgrillad kanin, potatismos, endivsallad, rödvinssås, pannacotta med granatäpplekärnor, i rosa peruk, toppat med lite misshandel.

Bekänner färg

Ibland uppfattas jag nog som lätt autistisk av min omgivning eftersom jag då och då jag drabbas av märkligt tvångsmässigt beteende. Idag kom jag att tänka på att det är väldigt många filmer som har en färg i sin titel. Jag påbörjade en lista men tröttnade lyckligtvis efter ett par minuter.

Den Gröna Milen, Det Stora Blå, Ett Öga Rött, Jakten På Röd Oktober, Mitt Liv I Rosa, Fyra Nyanser Av Brunt, Jag Är Nyfiken Gul, Jag Är Nyfiken Blå, Purpurfärgen, Svart Katt Vit Katt, Stekta Gröna Tomater, Yellow Submarine, A Clockwork Orange (?...), Den Tunna Röda Linjen, Svarta Änglar, Den Röda Filmen, Den Vita Filmen, Den Blå Filmen, Svarta Hingsten, Svarta Nejlikan, Röda Nejlikan, Den Svarta Dahlian, Meet Joe Black, Black Jack, Röd Drake, Moulin Rouge, Coq Rouge, Svart Lucia, Den Blå Lagunen (och tillbaka och tillbaka igen osv), Tant Grön Tant Brun Tant Gredelin.

Move on

Jag älskar att flytta och byta bostad. Lägenhetsletandet är som en drog för mig och den bedårande sajten Björnsbytare har många gånger ordnat med mina fixar. Tolv lägenheter på lika många år har det blivit och boendeformerna har varierats från bostadsrätt i Skövde till inneboende i Solna, vidare till andrahandskontrakt, ett antal förstahandskontrakt och nu senast, den slutgiltiga heroinsilen, ett lägenhetsköp i Paris.

För er som inte är bekanta med Björnsbytare så kan jag berätta att det är ett slags community för individer som söker byta bostad. Där kan man utannonsera sin lägenhet genom att skapa en profil och där beskriva sin lya med säljande ord, lägga upp bilder och förklara vad man söker. Lika finurlig som vilken dejtingsajt som helst matchas du förstås med andra lägenhetsinnehavare som sitter på objekt som uppfyller de krav och önskemål som du eftersöker. Det är en tidskrävande men ack så underhållande hobby. Seriösa och ihärdiga Björnsbytare belönas i sinom tid för nedlagt arbete. Efter oändligt antal timmar av letande, mailande, ringande och lägenhetstittande så har jag (eller vi, Ulf är min pundarpolare) blivit fullfjädrade proffs och har efter hand kommit underfund med olika knep och trix. Jag ser inte på byten som något definitivt utan snarare ett steg närmare något annat. Man mäter och väger parametrar som gatuadress, hyra, antal kvadratmetrar och våningsplan emot varandra och kompromissar vid ena bytet på hyreskostanden för att vinna läge i nästa osv. (Jag inser att detta börjar likna en arvoderat skriven säljtext men det kan jag försäkra att det inte är).

Jag vet inte hur många lägenheter i och runt om Stockholm som vi har kollat på. Ett beskedligt antal förfärliga lyor, en uppsjö alldagliga lägenhetslägenheter och en och annan guldklimp. För ett par höstar sedan så var vi nära att hamna på en liten ö strax utanför Lidingös norra spets. En försvinnande liten holme där vi kunde ha bytt till oss en 5:a på 120 kvm i en 1800-tals villa belägen 3 meter från vattnet. Glasveranda, brygga, trädgård med syrénberså och hela kittet. Hooken var att det inte fanns någon bro över till ö-jäveln. Hade vi sprungit på denna lilla diamant på våren så är jag rätt säker på att vi hade varit skärgårdsfjollor idag, men den nalkande vintern och insikter om kuling, nedisad båtmotor och becksvart mörker för att ta sig till och från hemmet hejdade oss. Om det var rätt val att avstyra bytet vet jag inte men jag kan fortfarande fantisera om hur det skulle ha varit att bo där ute.

Bög = God smak = myt

Jag och två vänner sitter på en restaurang. Tre bögar med allt för välfyllda plånböcker anländer och intar bordet bredvid oss. Och jag blir SÅ irriterad… Jag FATTAR inte varför (generalisering) alla bögar har så gräslig smak och stil? OK, jag ska försöka bena ut vad jag menar och komma till min poäng. De tre bögarna bar på mellan fem och tio boutiquepåsar vardera som härrörde från världens mest begåvade modehus så som Marc Jacobs, Vuitton, Gucci osv. I påsarna låg förmodligen en hel förmögenhet snygga kläder som genom ett trollslag saggas ned och förvandlas till förfärliga tygstycken så fort de träs på de nya ägarnas lekamen (s?). Jag vet inte hur de lyckas med konststycket, men byxor dras upp för långt i midjan så skinkornas separation blir way too obvious, prutandet på tröjstorlekar leder till att sömmar hotar att spricka och plagg som inte borde skönjas i samma rum kombineras helt skoningslöst av den naive bögen som tror att livet är en catwalk bara för att dennes kläder hör hemma där. Som säkert redan förståtts så såg de tre rent gräsliga ut i de kläder de för tillfället bar, och oavsett de nyinhandlade garderobskompletteringarnas förmodade elegans misstänker jag att gossarnas appearance kommer att vara lika anskrämlig i deras nya outfits. Slöseri med pengar. Slöseri med snygga kläder. Och kanske lite slöseri med negativ energi från mitt håll också…

Ingen slät kopp kok här inte..

Jag blev nästan rörd till tårar idag när jag stod i kön på 7 elvan och en cirka 90-årig dam framför mig med svag stämma beställer en ”Latte”. SÅ gulligt.

Tack & varsågod

Jag har insett att svenskar är ett synnerligen otrevligt folkslag. Den nyligen Australienemigrerade och Sverigeinflyttade yngling som jag omnämnt tidigare har fått mig att förstå bredden av vårt bristfälliga beteende. Denne är en väluppfostrad gosse som konstant ber om ursäkt, säger tack och artigt visar hänsyn och omtanke. Här om dagen frågade han mig hur man på svenska responderar när någon säger tack. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Visst, `varsågod´ är ett ord som teoretiskt kan användas som svar men i realiteten hörs det sällan och när någon använder ordet finns där ofta en syrligt och spydig underton. Återigen skyller jag svenskens fördärv på den av mig så hatade Jante. Den oskrivna lagens krav på allas jämbörd krackelerar när någon uppskattande säger; tack, och genast placeras de inblandade i en skuldfälla gentemot varandra som skapar en obekväm situation och på sin höjd kan tackaren räkna med ett krystat leende till svar. Australiensaren använder flitigt ”No worries mate” när någon tackat honom för små och relativt obetydliga tjänster och ageranden. I Frankrike hörs ständigt ”De rien”. Men om någon gud förbjude skulle häva ur sig ”ingen orsak” på svenska så etiketteras denne oundvikligt som högtravande, gammalmodig och förmodligen moderat. (I sosse-sverige behöver det ju minsann inte vara så märkvärdigt).

I skolan fick man på engelsklektionerna inpräntat vikten av att använda ordet `please´. Hellre för mycket än för litet sa min lärarinna. Nu i efterhand kan jag inte förstå varför hon bara uppmanade oss elever till artighet vid bruket av ett annat språk än vårt modersmål.

Happy (as in gay) New Year

Julen var god och jag hoppas att det nya året blir gott, även om inledningen blev lite si så där. Ca 30 minuter in på det nya året blev jag och Ulf tilldelade varsin huvudspark av ett gäng parisiska suburbianer. Jag läser om yxmäns attacker på rfsl-personal, nedslagna homopolitiker, bajskastning i öst och avrättningar ännu längre öster ut och blir sorgsen att hatbrott liksom bara finns där som något man som bög, flata, bi, transa, druga eller dylikt får finna sig i. Och plötsligt blir man själv offer för det man tidigare bara läst och hört om.

Vi hade ett gäng vänner på besök i Paris över nyår och firandet skulle inneha ett Moulin Rouge-tema. Efter många timmars piffande och puffande med peruker, paljetter, fjädrar, smink och spetstyg hade vi förvandlats till ett glatt och hot gäng kurtisaner. Tolvslaget inskålades på en utav Paris otaliga broar och därefter kom vi alla ifrån varandra i folkvimlet på väg hem mot vår lägenhet. Precis utanför vår port mötte jag och Ulf ett 10-tal killar i sjuttonårsåldern som tydligen provocerades av vår uppsyn så till den grad att de tyckte att Ulf förtjänade en hoppspark mot käken och jag en i nacken. Även om vi fysiskt klarade oss lindrigt undan så sattes det en tydlig punkt för nyårsfirandet i denna sekund och den bittra eftersmaken får vi nog leva med ett tag.