Borta bra men hemma bäst

Nu är jag tillbaka i Paris igen vilket känns skönt. Och känslan av att komma ”hem” infinner sig verkligen när jag kliver av tunnelbanetåget vid St. Paul och går den korta biten till vår lägenhet. Efter att ha varit ifrån Stockholm en längre tid och det som tidigare var min vardag, kan jag nu lättare se och känna nyanser, beteenden, dofter och intryck på ett sätt som jag inte gjorde när jag bodde där. Och allt är inte till Stockholm och stockholmarnas (svenskarnas) fördel vill jag lova.

När jag motvilligt begav mig till BR leksaker för att inhandla en julklapp till min brorson tillika gudson så fick jag en smärre chock vid paketinslagningsdiskarna. Där stod en skock dumsnåla människor och slog in årets alla julklappar i presentpapper från BR leksaker. Klappar från H&M, Åhléns, DUKA osv fick här en läckert homogen look. ”God jul moster Stina, här får du en stavmixer inslagen i BR-papper”, och ”God jul onkel Bruno, en morgonrock paketerad i... BR-papper. Detta gjorde givetvis att köerna blev oändligt långa vilket dock inte hindrade snål-svennarna från av avstå från sitt pinsamma beteende. Några passade dessutom på att förse sig med lite extra papper att ta med sig hem. Kanske bunkrade de upp inför nästa jul, eller till kommande födelsedagar?

Chock nummer två kom när vi skulle testa den nya baren på 25e våningen i skatteskrapan. Enligt sedvanlig svensk tradition inleddes barbesöket med att tvingas köa ute i kylan. Därefter informerades jag av vakten att stället hade ”vårdad klädsel”… Ursäkta? En bar på söder under samma tak som ett föga märkvärdigt köpcentrum och ett antal studentkorridorslägenheter ser gärna att deras gäster har ”vårdad klädsel”. Tillåt mig småle. Jag trodde att detta korkade fenomen var på utdöende och endast kunde stötas på på Statt i Örnsköldsvik och liknande ställen. Vårdad klädsel. Smaka på orden och grunna på vad de innebär. Klädkoden premierar gästen som helt utan smak bär en illasittande ullkavaj från Dressman och ett par tofsbeprydda loafers framför en person med mode, kläder och stil som stort intresse. Your loss.

Omformulering av diskriminering

Hur har dom mage? Tror sig Socialstyrelsen vara fördomsfria, godhjärtade och lite millennium nu i och med förslaget på homosexreformen i blodbranschen? De har lagt fram ett förslag om att häva totalförbudet för homo- och bisexuella män att lämna blod och rädda liv. Istället föreslår man en karantän, ett halvårslångt karens på snusket. Om du Sodom & Gomorras syndare lägger band på dig och inte äcklar runt på minst ett halvår, ja då! Då kan de sträcka sig till att kanske ta emot ditt presumtivt förpestade bögblod.

Inser de inte vad diskriminering är för något? De kan lika gärna låta den gamla regeln stå kvar om ansträngningen bara sträcker sig till att omformulera diskrimineringen. Personligen skiter jag fullständigt i att jag i och med detta förslag teoretiskt skulle kunna bli blodgivare, JAG VILL INTE SÄRBEHANDLAS! Hur svårt ska det vara??

Giv akt!

Ett odiskuterat fenomen. Flygplansbånge. Jag vill få svar på frågan varför man/jag (???) i 100% av fallen då jag flyger förses med ståkuk. Tillståndet (passande ord i sammanhanget) är varaktigt till och från, mer eller mindre under hela flygningen oavsett om det är en kort- eller långflygning. Och alltid när planet går in för landning så eskalerar reaktionen till ett praktstånd som varaktigt och envist stoltserar när det är dags att lämna farkosten och måste döljas av jacka, handbagage, taxfreepåse eller vad som finns att tillgå. Fenomenet påminner om de situationer som under puberteten och högstadietiden var vardagsmat men som i andra sammanhang numera är ytterst sällsynta. Jag undrar om det har med lufttrycksförändringar att göra eller om det är en Pavlovsk reaktion eller om jag helt enkelt har en oupptäckt fetisch för flygresor. Faktum är att min kära pojkvän upplever samma sak så kanske är det något som alla utsätts för. Jag måste börja spana skrev vid landning i fortsättningen, enbart i studiesyfte givetvis.

Amazing Grace

Grace Jones blir ett Keith Haring-konstverk inför filmen "Vamp" där Grace hade nya outfits och kostymer i varje scen och var sin egen stylist.


Om jag fick välja en superstar som vore en god vän så skulle det utan tvekan bli Grace Jones. Det är bara att inse, livet skulle bli så mycket roligare. Helt osannolikt är att tanten fyller 60 bast nästa år dessutom.

Ett tips för långtråkiga dagar är att googla eller youtuba den gamla haggans namn och du fördriver garanterat ett par timmar med mycket skratt. På Youtube finns massor med fantastiska klipp där jordens snyggaste jamaikanska allt ifrån sjunger operaduett med Pavarotti, börjar slå en tv-hoast för att denne inte visar henne tillräckligt mycket uppmärksamhet till diverse underbara gamla musikvideos och ett gott stycke modehistoria. I ett fantastiskt klipp från -83 där hon är prisutdelerska på en Grammy Award iklädd en kreation som svårligen kan falla under benämningen ”hatt” (även om hon bär den på huvudet) entrar scenen med en side kick som häver ur sig den bedårande kommentaren. ”Hey, Stevie, you should see her hat”.

http://www.youtube.com/watch?v=8njKvhuRmIs

`Clear Eyes´ någon?

Det har på många vis varit en höst i motvind. Jag tänker inte tråka er så mycket om det nu, men frekventa läsare har ett litet hum om vad jag syftar på. En av de jobbiga sakerna har varit att efter nästan fem år som sambo med Ulf plötsligt bli särbos. Han har varit i Paris nästan varje helg men under veckorna har jag varit gräsänkling. Med ett smörgåsbord av ursexiga fransoser att frossa bland kan tyckas det vore en drömsituation, men faktum är att det varit otroligt påfrestande.

Ulf har just kommit tillbaka till Stockholm efter en tids arbete i Abu Dhabi och kunde inte komma till Paris och julfirandet förrän den 22:a december så jag beslutade mig för att ta en sväng om Stockholm istället. Jag landade i morse i ett vitfrostigt Skavsta och måste erkänna att det kändes hur mysigt som helst. Och istället för att behöva plågas med bussfärd till stan så överraskningsmötte Ulf mig med bil på flygplatsen vilket fick mitt något ansträngda och självömkande sinne att brista och tårar trillade. Som i en fin liten film om jag får säga det själv.

Jag dumpade Ulf i Tumba där han ska jobba i ett par timmar och fortsatte mot vårt gamla hem som numera klassificeras som ett kontor… När jag låste upp dörren på Strandvägen möttes jag av Ulfs nyanställda och ursöta lilla Aussie-bum som med ett leende säger: ”G'day mate. Good to see you again Paaar”. Så gulligt så jag nästan började böla igen.

Jag är just nu helt varm i kroppen av vetskapen att jag kommer att få träffa Ulf varje dag ända till den 3:e januari. Jaha, nu kommer tårarna igen…

Patch for an eye?

Ett otäckt skitkedjebrev och namninsamling snurrar runt på Facebook och jag trodde först att det var ett skämt när jag emottog det, men insåg att det var på fullaste allvar och att människor nog är lite tokiga i alla fall. Brevet berättar om den mycket tragiska händelsen i Liverpool för 15 år sedan då två 10-åriga pojkar tog livet av ett annat barn, den treårige Jamie. Dessa pojkar har nu efter 15 år av fångenskap (och vård får man hoppas) givits anonyma identiteter för att så gott det går kunna återanpassas till ett liv de tidigare inte haft.

Petitionen och läskigt många underskrifter skriker om hämnd, livslånga fängelsestraff och till och med avrättning!? Kom igen, de var TIO ÅR när den hände. Hemskt, olyckligt, tragiskt på alla sätt, men varför utplåna fler människoliv?

Den amerikanska söderns kristna extremkonservatism har spridit sig till Europa och verkar plötsligt vara rumsren. Detta skrämmer mig långt mer än klimatförändringar och ett tredje världskrig mellan öst och väst, för tro mig, det kommer att ta kol på mänskligheten långt innan polarisen har smält.

Biktandet fortsätter

För en tid sedan fick jag frågan vilken låt som jag gillar i smyg, dvs, skivan man inte lägger överst i cd-traven för att plocka cred points. Jag har funderat på det där och kom här om dagen på att det nog är Peter Jöbacks "Stockholm i natt". Vet inte om det är en undertryckt hemlängtan och nostalgi som gör att jag gillar den låten, men på veckosluten när pannkaka och söndagsångesten trängs i min mage brukar jag klicka fram den på YouTube, lyssna, titta och gråta en skvätt.

Dagens Jag-mötte-Lassie

Hade en mycket märklig kändis-encounter idag. Jag var på Colette och stod och tittade i filmhyllan. Min blick fastnade på filmkonvolutet till den briljanta ”Me and You and Everyone We know”. Och jag tänkte; Oj vad den filmen är bra. Inget konstigt. Därefter gick jag ner i källaren för att gå på toaletten. Och vem mötte jag där om inte Miranda July, regissören och huvudrollsinnehavaren till ovan nämnda film (???).

För några månader sedan hade jag en liknande upplevelse i Stockholm då jag en dag insåg att jag inte ägde en enda Robyn skiva. Då jag gillar henne enormt beslutade jag mig för bege mig till NK’s skivavdelning där jag inhandlade samtliga av hennes album. Därefter gick jag ned till Norrmalmstorg för att ta bussen till Söder. Och vem står vid busshållsplatsen om inte. Robyn.

Hemligheter om mig, nu inte längre så hemliga…

När jag ringer ett utlandsnummer slår jag (som alla andra) 00 och lansprefixet, därefter måste jag ”sken-slå” nollan i efterkommande riktnummer som ju ska uteslutas. Jag för alltså fingret till telefonens 0:a och touchar den lite lätt utan att trycka till. Det får mig att känna mig lite korkad.

Jag är omåttligt pedantisk och litar endast på att saker gjorts rätt om jag själv utfört dem. Det är ingen sympatisk egenskap… jag vet.

Jag tycker att det är godast att röka när jag är nyduschad.

Jag har två fobiliknande rädslor. Den ena är fånig skräck för spindlar den andra är ångesten att tala inför en stor grupp människor. Annars är det inte mycket som skrämmer mig. Möjligen mörkret somliga kvällar då jag känner mig ensam.

Om folk ber mig om en cigg på gatan, vilket händer ideligen här i Paris, så bjussar jag rått och selektivt endast de killar som jag tycker är snygga.

Jag är inte dyslektiker, men har vissa stavningssvårigheter och skriver mina blogginlägg i Word innan jag publicerar dem för att försäkra mig om att inget blir felstavat. (se även punkt 2 ovan).

Jag har inte klippt mig hos en frisör på 10 år.

Jag har aldrig besökt en psykolog eller terapeut men tror att de flesta egentligen skulle behöva det. Inklusive jag själv förstås.

Jag tycker att det är vansinnigt tråkigt att onanera och ser det som något nödvändigt som måste göras då och då när Ulf (eller någon annan) inte finns till hands.

Jag har lika många komplex nu som när jag var tonåring. Typ samma dessutom.

Jag gillar verkligen att laga mat, men tycker att det är fasansfullt trist att äta ensam. Vilket resulterar i att jag äter pannkaka minst fyra gånger i veckan nu när Ulf spenderar mycket tid i Stockholm. Snabbt, gott och enkelt.

Jag biter på naglarna, men gör det snyggt så det ser ut som om de vore nagelklipparklippta.

Jag kom på ytterligare en fobi.. Fönsterkuvert.. Jag kan lämna förmodad viktig post oöppnad i veckor för att jag har en komplicerad relation till dess jobbiga innehåll.

Jag är inte hårig på ryggen, men har några envetna och fult felväxande strån på axlarna som jag brukar rycka eller raka bort.

Man får gärna posta kommentarer i form av egna bekännelser.

Självhjälp

Jag inser att det har varit lite väl mycket negativ energi runt min relativt halvsovande blogg på sistone. Mycket ”min stackars butik bla bla bla.." eller, ”woj woj vi har inga stolar” och så vidare. Jag ska skärpa mig. Jag lovar. Ulf brukar ofta påpeka att jag måste bli bättre på att tänka positivt och inte fokusera på allt dåligt hela tiden. Och visst fan har han rätt. Jag är fullt medveten om att jag är expert på att grotta in mig i jämmer och elände och blir lätt apatisk istället för att ta tjuren vid hornen och fixa biffen. Jag är också medveten om vart jag fått dessa egenskaper från. Jag kan ofta höra min mors småbittra och självömkande ord hoppa ur min egen mun och irriteras då över hur mitt beteende ofrivilligt anammats från henne.

Tänka positivt var det ja.. då ska vi se:

Det är snart jul. Det ska bli kul. Då kommer vänner från London hit till Paris och jag och Ulf ska för första gången fira jul utan familjeprylen. SÅ skönt! (Föräldrar och svärföräldrar i all ära, men..).

Min goda goda vän, som tidigare omnämnts som ”Oxy” numera ”Chantelagen”, kommer på besök nu i veckan. Fantastiskt kul ska det bli!

Utan att ha ansträngt mig och jobbat för det så har jag loosat några kilo i vikt den senaste tiden. Känns topp! (Hoppas det fortsätter i den riktningen).

Jag har egenhändigt byggt en bokhylla till lägenheten. Eller, jag har pimpat några butikshyllor och med lite tapet och ommodulering satt en mer hemtrevlig och personlig prägel på möbeln. (Borde kanske lägga upp en bild på den så ni kan förstå min stolthet…).

Ulf kommer snart hit till Paris och ska för ovanlighetens skull stanna jätte länge utan att efter ett par dagar behöva flänga iväg till Stockholm eller Abu Dhabi eller God knows where. DET är positivt.

Nu måste jag sluta innan det blir käckt.