Minnen från en omogen frukt

De minnen som är tydligast från min barndom och tidiga ungdom är på ett eller annat sätt homorelaterade. I en tid då det i mitt medvetande långt ifrån stod klart att jag var bög, präglades små betydelsefulla encounters fast i min minnesbank.

Jag minns min obevekliga fascination för TV-programmet "Jacobs Stege" i mitten av 80-talet. Storögt tittade jag på den lustiga mannen som pratade så konstigt och som gästades av den ena bögikonen efter den andra, varvat med transor och annat paljettprytt folk. Jag älskade det. För mig levde dessa människor i en värld som jag inte ens förstod att längta till. För den fanns liksom inte. Var inte verklig.

Ett annat mycket tydligt minne från ungefär samma tid är när en kille som gick i min mellanstadieklass, vi kan kalla honom Markus (Han hette så.), en dag frågade mig om jag brukade runka.
"Nej" svarade jag generat, "Det är ju äckligt, så får man inte göra".
"Det är inte alls äckligt" svarade Markus. "Jag gör det jämt. Det är jätteskönt".
"Okeeeeej" sa jag lite tveksamt, trånande, nyfiket.
"Ska vi göra det ihop?" Frågade Markus.
"Okej" sa jag igen. Denna gång utan tvekan.

Oj vad jag ville men inte vågade fråga om jag fick ta på Markus gadinga-dong som var så stor så stor. Han kom senare att kallas för "Flaggstången" på vår skola.
Sedan den dagen så var jag en ihärdig torrunkare. Med eller utan Markus. Så fort tillfälle gavs, satt jag där och drog och drog utan att någonting hände.

Ett annat tydligt TV-minne är från året 1990 när filmatiseringen av "Apelsinmannen", baserad på Birgitta Stenbergs roman, sändes som miniserie. Jag var besatt av den dekadenta historien om konspiratoriska pastorer, mord, knark och bögerier i det fördolda. Vid den här tiden så hade jag fortfarande inte fattat att jag var bög, men jag hade börjat förstå att det faktiskt fanns en verklighet bortom Östervåla. Att det fanns något annat att längta till.

Sen dröjde det ytterligare 5 år innan livet började.