Jantelagen

Det bodde ungefär tretusen personer i Östervåla, samhället där jag levde mina första arton år. Jag tyckte att tvåtusenniohundranittionio stycken av dem var udda och konstiga, medan de tyckte att jag var udda och konstig. Vem eller vilka hade rätt?
Jag hävdar fortfarande att det var jag även om oddsen talar starkt emot mig och påståendet får mig onekligen att framstå som en högfärdig och arrogant individ. Den djupt inrotade och fullständigt vidriga jantelagen tvingade dem att tycka att jag var ett freak. Jag var inte som alla andra, vilket i deras ögon gjorde mig till en person som inte var nöjd med min lott i livet, någon som trodde sig vara för mer. Klart som fan att jag inte var nöjd! Varför ska man nöja sig? Varför får man inte ha ambitioner drömmar och mål? Varför etiketteras man som en snobb när man väljer att flytta ifrån orten och Tofters Tryckeri AB till något annat?

Jag avskyr jantelagen.

Det är inte en slump att de två svenska storföretagen IKEA och H&M är just svenska. För vad passar bättre in i jantelagens Sverige än en klädaffär i vilken du kan handla mode med lagom snygg design, med lagom dålig kvalité till lagom billiga priser? På samma sätt kan du med hjälp av IKEAs existens möblera ditt hem lagom stilfullt, lagom kvalitativt och åter igen till lagom billiga priser. Som konsument kan du vara lagom snyggt klädd i ditt lagom snygga hem. Du behöver inte sticka ut, vara för mer än alla andra, samtidigt som du slipper skämmas över fula kläder eller möbler.
Du slipper helt enkelt vara märkvärdig.
Du slipper tänka.

I dagarna så har en konflikt utbrutit i Australien när deras premiärminister gud förbjude råkade kritisera IKEA och dess möbelkvalité. IKEAs Australienchef kontrar svennemässigt:
"Om vi duger för svenska kungen borde vi duga för er premiärminister."

Som sagt. Tro inte att du är nåt.