Britter är ett knepigt folkslag tycker jag. Med risk för att låta som ett pucko till obygdssvenne som kliar sig i röven och samtidigt kräks ut kommentarer som "jag är ju inte rasist eller så, men..." på någon gräslig dialekt, typ värmländska eller göteborska, måste jag nu yttra detta "men:et" jag också. Jag har svårt för britter. Man ska inte generalisera. Men. Och man ska inte vara fördomsfull. Men. Alltjämt så har jag svårt för britter. Konfliktsökande, smaklösa, arroganta, proppmätta, blekfeta, socialt missanpassade white-trash chavs finns det allt för många utav i landet som har "Sveriges" fjärde största stad. (London). Kanske är det just på grund av detta lilla agg-hysande som jag fullkomligt adore Catherine Tate AKA Lauren Cooper och Matt Lucas AKA Vicky Pollard.
En mycket god vän till mig, som för övrigt träffas på http://oxymorone.wordpress.com/, brukar säga att det finns London-människor, och det finns Paris-människor. Jag är definitivt en Paris-människa. Och nu när jag ska flytta dit så gäller det att snabbt som attan försöka lära sig franska, vilket jag alltså inte kan idag... Så länge får jag säga som Lauren. "Bu I aint a french oral!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar