Taggad

Jag är väldigt förtjust i snoppar, och jag älskar tatueringar. Råbiff och glass är två andra saker som jag också gillar, men givetvis skulle jag aldrig få för mig att röra ner 2 hekto mald innanlår i en burk Ben&Jerrys. Av samma anledning kanske man inte ska kombinera just snoppar och tatueringar.

Dalhallapaketet

På lördagmorgon tar jag, Ulf och tre väninnor och packar in oss i vår lilla röda Toyota. Vi styr norrut och målet är så småningom Rättvik, där vi checkar in på hotell Lerdalshöjden med det förbokade "Dalhallapaketet" som fallskärm mot landsortens nyckfullheter som överfulla bajsluktande tältkampingar, igenbommade pizzerior och avsaknad av taxis. Jag och Ulf intar hotellets svit medan de andra får nöja sig med varsitt enkelrum. Strax därefter nalkas trerättersmiddag (fast klockan kommer nog hävda sen lunch). Mätta och belåtna transporteras vi sedan till Robert Wells högborg, Dalhalla, där Antony and the Johnsons spelar. Efter konserten bussas vi åter till Lerdalshöjden där vickning och hotellbar väntar.

I am a bird soon

Evolution

Någonting har hänt på Stockholms gayscen. På bara fem år märks en enorm klientelskillnad. Helt plötsligt finns där en massa blattar som man aldrig tidigare har sett. På SideTrack, SLM och Connection dräller det helt plötsligt av hunkiga lations, snygga afros och sexiga mellanöstern grabbar. I like.

Jantelagen

Det bodde ungefär tretusen personer i Östervåla, samhället där jag levde mina första arton år. Jag tyckte att tvåtusenniohundranittionio stycken av dem var udda och konstiga, medan de tyckte att jag var udda och konstig. Vem eller vilka hade rätt?
Jag hävdar fortfarande att det var jag även om oddsen talar starkt emot mig och påståendet får mig onekligen att framstå som en högfärdig och arrogant individ. Den djupt inrotade och fullständigt vidriga jantelagen tvingade dem att tycka att jag var ett freak. Jag var inte som alla andra, vilket i deras ögon gjorde mig till en person som inte var nöjd med min lott i livet, någon som trodde sig vara för mer. Klart som fan att jag inte var nöjd! Varför ska man nöja sig? Varför får man inte ha ambitioner drömmar och mål? Varför etiketteras man som en snobb när man väljer att flytta ifrån orten och Tofters Tryckeri AB till något annat?

Jag avskyr jantelagen.

Det är inte en slump att de två svenska storföretagen IKEA och H&M är just svenska. För vad passar bättre in i jantelagens Sverige än en klädaffär i vilken du kan handla mode med lagom snygg design, med lagom dålig kvalité till lagom billiga priser? På samma sätt kan du med hjälp av IKEAs existens möblera ditt hem lagom stilfullt, lagom kvalitativt och åter igen till lagom billiga priser. Som konsument kan du vara lagom snyggt klädd i ditt lagom snygga hem. Du behöver inte sticka ut, vara för mer än alla andra, samtidigt som du slipper skämmas över fula kläder eller möbler.
Du slipper helt enkelt vara märkvärdig.
Du slipper tänka.

I dagarna så har en konflikt utbrutit i Australien när deras premiärminister gud förbjude råkade kritisera IKEA och dess möbelkvalité. IKEAs Australienchef kontrar svennemässigt:
"Om vi duger för svenska kungen borde vi duga för er premiärminister."

Som sagt. Tro inte att du är nåt.

Nu får det fan vara nog.

TinkyWinky har åter igen satt skräck i ett land där man räds den lilla lila handväskebärande POJK-mjukisens homosexinflytande på barn. Denna gång har ett antal polska psykologer sysselsatts med att göra en psykoanalys av Tinky för att utröna huruvida denne gillar att ta den i bumpen. Men utan psykologutbildning kan jag informera alla vettskrämda polska småbarnsföräldrar att de kan vara lugna. TinkyWinky finns inte på riktigt. Han har aldrig sugit kuk i mörka parker, inte heller idkat BDSM-sex med frälsningsförlorade läderbögar. Ja, jag skulle till och med våga sträcka mig så långt och påstå att han aldrig ens hyst några känslor för en annan man (pojke) över huvudtaget.

Dagen innan jag läste Teletubbienyheten, fick jag höra om hur Right Said Freds (I´m too Sexy..) sångare Richard Fairbrass misshandlades i Moskva när denne deltog i en demonstration för att få tillstånd att hålla ett pridefirande i samma stad... Ungefär samtidigt som en lesbisk kvinna får en yxa drämd i huvudet på sin arbetsplats i RFSLs lokaler på Sveavägen i Stockholm.

Detta händer i Sverige och i våra gamla "solidaritetsgrannländer".

The End

Nu har jag precis läst ut "Luftslottet som sprängdes". Hallelujah.
Jag vill ha alla tre böckerna olästa. Jag vill börja om nu!

& så tror jag att jag vill ha sex med Mikael Jävla Blomkvist.

Minnen från en omogen frukt

De minnen som är tydligast från min barndom och tidiga ungdom är på ett eller annat sätt homorelaterade. I en tid då det i mitt medvetande långt ifrån stod klart att jag var bög, präglades små betydelsefulla encounters fast i min minnesbank.

Jag minns min obevekliga fascination för TV-programmet "Jacobs Stege" i mitten av 80-talet. Storögt tittade jag på den lustiga mannen som pratade så konstigt och som gästades av den ena bögikonen efter den andra, varvat med transor och annat paljettprytt folk. Jag älskade det. För mig levde dessa människor i en värld som jag inte ens förstod att längta till. För den fanns liksom inte. Var inte verklig.

Ett annat mycket tydligt minne från ungefär samma tid är när en kille som gick i min mellanstadieklass, vi kan kalla honom Markus (Han hette så.), en dag frågade mig om jag brukade runka.
"Nej" svarade jag generat, "Det är ju äckligt, så får man inte göra".
"Det är inte alls äckligt" svarade Markus. "Jag gör det jämt. Det är jätteskönt".
"Okeeeeej" sa jag lite tveksamt, trånande, nyfiket.
"Ska vi göra det ihop?" Frågade Markus.
"Okej" sa jag igen. Denna gång utan tvekan.

Oj vad jag ville men inte vågade fråga om jag fick ta på Markus gadinga-dong som var så stor så stor. Han kom senare att kallas för "Flaggstången" på vår skola.
Sedan den dagen så var jag en ihärdig torrunkare. Med eller utan Markus. Så fort tillfälle gavs, satt jag där och drog och drog utan att någonting hände.

Ett annat tydligt TV-minne är från året 1990 när filmatiseringen av "Apelsinmannen", baserad på Birgitta Stenbergs roman, sändes som miniserie. Jag var besatt av den dekadenta historien om konspiratoriska pastorer, mord, knark och bögerier i det fördolda. Vid den här tiden så hade jag fortfarande inte fattat att jag var bög, men jag hade börjat förstå att det faktiskt fanns en verklighet bortom Östervåla. Att det fanns något annat att längta till.

Sen dröjde det ytterligare 5 år innan livet började.

Cream, var är du? (Desperately seeking Cream)

För några år sedan, närmare bestämt runt det förra sekelskiftet, var jag och Oxy löjligt frekventa besökare på Regnbågsrummet. Varje fredag och lördag stod vi där och dansade oss ungdomligt smala. Jag saknar stämningen, jag saknar de cerise skinnsofforna, jag saknar Cream.

Addis Black Widow som tyvärr övertalades av någon att delta i årets melodifestival (dock utan Cream), var precis som jag och Oxy, flitigt gästande denna klubb divine.

Men var är hon nu?

Jag saknar också Spikie, Spikies kompis, Slängkappan, The Model med "lillan"-örhängen, Stefan1 & Stefan2, Sjuksköterskan, Bartendern med svarta glasögon, Mikaelak och alla andra.

R.I.P: RR, R.I.P: Cream

Fadderbarn, my ass

Smeg-kylskåp i Vasastan som ägs av diverse, han, trettio-nånting-förmodligen-datasnubbe, hon, också trettio-nånting-fast ett-par-år-yngre-definitivt-reklamar-slampa.

Jag ser framför mig hur det på skåpet i övre vänstra hörnet sitter ett litet foto på ett sött barn vars hudfärg är ett antal nyanser mörkare än vad vi i Skandinavien är vana vid. Barnet på bilden är konstnären bakom minst 3-4 kritteckningar på samma kyl.
Vasastansparet, som med all säkerhet har en dotter på två bast som heter Alice alternativt Linnea, är stolta fadderbarnsinnehavare.

För att dämpa sin västerländska vardag har man investerat i en hotten-tott. "Får niggern en skola att gå i, så vill vi åtminstone ha ett par teckningar i utbyte att visa för våra homies... ".

Jag gillar inte fadderbarnsverksamhet.

Om jag skulle skaffa ett fadderbarn så är det Leila (von) K.
Henne ska jag ha på mitt kylskåp.

Viva la Diva.. eller?

Jag älskar divor. Jag älskar ikoner som tar för mycket plats och ställer orimliga krav. Heter man Britney, Mariah eller Barbara så kan man kräva att flygavgången stoppas på grund av avsaknade skinnsäten, eller att hotellrummet ska vara nymålat, eller att det ska finnas vita liljor i alla rum man entrar.

Men heter man Örjan Ramberg så kan man fan inte avbryta en teaterföreställning och skälla ut en besökare för att denne hostar. Detta hände i onsdags på Dramaten under föreställningen ”Dödsdansen”. Örjan blev uppenbarligen så kränkt och förolämpad av att någon i publiken drabbades av hosta så att "den store aktören" var tvungen att avbryta pågående föreställning och be den hostande individen att lämna den fina salongen. Vad Örjan inte fattar är att han har ett yrke där han ska tillfredställa kunden och inte tvärt om. Han borde lära av sin dotter. Ta lite koks och slappna av för helvete!

Votre santé

Det här är jag midsommaren 2006.

Fler osmakligheter..

Snubblade över annonsen ovan på nätet. Jag har själv ingen könsöverskridande längtan, och vet inte särskillt mycket om hormonbehandlingar och lagar. Men borde inte detta vara kriminellt?? Hur kan man sälja receptfria hormonpiller och krämer som lovar större titts över nätet. Tänker bara på alla transgenders ute i världen som kanske inte vågar söka hjälp, eller som inte har råd till annat, eller som av någon annan anledning ser detta som ett alternativ och börjar trilla dessa tabletter.

Shame on you.

Hur osmakligt kan det bli?

Jag gillar svarta läderkängor. Men jag svär på att aldrig någonsin mer köpa ett par Dr Martens. I den engelska musiktidningen "Fact Magazine" har Dr Martens låtit en annonsserie rulla med temat "Forever". Man har låtit avlidna rockikoner som Kurt Cobain, Sid Vicious, Joe Strummer och Joey Ramone genomgå en photoshop behandling där de med lite klipp och klistra har tryckts i ovannämnda kängor och placerats på ett moln. Vidrigt. Helgerån.

Tack och lov har världens bästa Courtney inlett en process som förhoppningsvis kommer spöa skiten ur Doktorn.

Ok då, jag lägger upp en close up på Radcliffe..

Vad var det som hände??

Jag har svårt att inse att jag börjar bli gammal. Inte för att jag har massa heteronormativa tvångstankar om hur man bör leva sitt liv när man uppnått en viss ålder, utan för att jag på något sett tror att jag är yngre än vad jag egentligen är. Som att tiden skulle ha stått still de senaste tio åren. Men ack vad jag bedrar mig. Big time, tider -en masse- har passerat. Vad var det som hände?? Liten blev stor. Fånige trollkarlen Harry blev sexig visa-kuken-hunk, little vampire blev foxy-drunken-lady. Och jag. Stor blev större. Eller?

Am I Bovvered?

Britter är ett knepigt folkslag tycker jag. Med risk för att låta som ett pucko till obygdssvenne som kliar sig i röven och samtidigt kräks ut kommentarer som "jag är ju inte rasist eller så, men..." på någon gräslig dialekt, typ värmländska eller göteborska, måste jag nu yttra detta "men:et" jag också. Jag har svårt för britter. Man ska inte generalisera. Men. Och man ska inte vara fördomsfull. Men. Alltjämt så har jag svårt för britter. Konfliktsökande, smaklösa, arroganta, proppmätta, blekfeta, socialt missanpassade white-trash chavs finns det allt för många utav i landet som har "Sveriges" fjärde största stad. (London). Kanske är det just på grund av detta lilla agg-hysande som jag fullkomligt adore Catherine Tate AKA Lauren Cooper och Matt Lucas AKA Vicky Pollard.

En mycket god vän till mig, som för övrigt träffas på http://oxymorone.wordpress.com/, brukar säga att det finns London-människor, och det finns Paris-människor. Jag är definitivt en Paris-människa. Och nu när jag ska flytta dit så gäller det att snabbt som attan försöka lära sig franska, vilket jag alltså inte kan idag... Så länge får jag säga som Lauren. "Bu I aint a french oral!"

Manson vs Teese

Nästa vecka släpps Marilyn Mansons nya platta. Det ser jag mycket fram emot. Men det är med stor sorg och bestörtning som jag tvingats inse att det faktiskt ÄR slut mellan Marilyn och Dita von Teese. Jag kan bara inte fatta det. De är ju som gjorda för varandra. Känns som att jag måste ta någons parti. Hata den ene och älska den andre. Men det är såklart helt otänkbart. Nåja..

Vidare så kan jag inte heller fatta varför folk i allmänhet, och amerikaner i synnerhet, blir så in i bänken provocerade av Manson. Killen är ju from som ett... lamm. (Föregående mening författade jag osannolikt nog INNAN jag hittade bilden till texten).

Luftslottet som sprängdes

Dagens andra -ÄNTLIGEN- utropas över Stieg Larssons tredje (och tyvärr sista) bok som jag idag inhandlade på premiärdagen. Eller, ja, den framtvingade release-dagen eftersom tokfräcka COOP & ICA började sälja boken i förväg bara för att snuva alla stackars privata bokhandlare på massa intäkter. Sedan i vintras då jag på ett par dagar slukade de två första böckerna i serien, har jag otålig väntat på att få konsumera fortsättningen om Blomkist, Salander, Berger och de andra. Jag läste de första 100 sidorna i solen med latte, västerbottentoast, bulle och fruktdrink på Kaffe Bar.

Sometimes life is too kind.

Sans Pommier = Utan Äppelträd

Ja. Så då var det ÄNTLIGEN klart. Jag och Ulf gör som Karl-Oscar & Kristina. Vi drar. Lägenhetsköpet i Paris blev klart igår då jag sajnade köpepapprena. Likt våra småländska förfäder (dock inga biologiska släktband förstås..) tar vi vårt pick och pack och lämnar Stockholm och Moder Svea. Fast utan Astrakaner, slipstenar, "Annas gamla kängor" och annat skit.
Därav namnet "Sans Pommier" på denna blogg som föddes idag.

Lägenheten på 45 kvadrat kostade oss drygt tre förmögenheter och är en liten pärla på Rue Saint Antoine i härligt bögiga Marais.