The only way is up

Ibland händer saker som gör att man undrar; är detta en mardröm, sover jag? Sen så inser man att det är verklighet, på fullaste allvar och att det inte går att göra någonting åt. Vart går gränsen för prövningar som man inte orkar med? Jag tror och hoppas att den där gränsen inte finns.

För en tid sedan så skrev jag ett kort inlägg om en person som jag stod i beroendeställning till. En situation som tvingade mig att svälja skit i stora lass och samtidigt hindrades jag från att säja vad jag tyckte om saker och ting. Igår passerades gränsen och jag hävde ur mig allt mitt missnöje och frustration i oinlindad vokabulär.

Personen i fråga är killen som jag hyrt källarlokalen till min butik av. En och en halv vecka efter min invigning står jag nu utan lokal, med ett komplett butikssortiment av kläder och ett tömt konto. Jag har spenderat oändlig mängd tid, jobb, energi, kulor och kärlek i min källare som jag nu alltså ska lämna. Han har en längre tid utnyttjat sin maktposition, betett sig som ett praktsvin, försökt blåsa mig på pengar... och nu slutligen, förbjudit mig att hänga en liten klänning i mitt skyltfönster.

Enough is enough och jag drar. Min första reaktion var att bara vilja gömma mig under ett täcke och ge upp. Men allt känns redan mycket bättre och jag ska hitta en ny lokal att driva min verksamhet i. Utan någon pengakåt gallerist att krusa för och bli illa behandlad av. Min butik är inte lokalen som jag driver den i utan min butik är jag och mina kläder. Och vi finns kvar.