Väskan, den nya fittan.

Som konst; JA! I modereportage; Javisst! Som väskdesign; Nja..
Som reklam för tantblaskan Tara. NEEEJ!

Just nu;

Lite framgång på anställningsintervju- och lägenhetsbytarfronten.
= välbehövlig och efterlängtad medvind.

Förnedring?

Tillbaka i Stockholm och det är kallt och kallt.

Livet består av ett antal milstolpar och ibland kommer man till såkallade nya kapitel. Just nu känns det inte enbart som ett nytt litet kapitel ska påbörjas utan snarare en helt ny bok. Jag måste hitta mig ett nytt jobb och en ny lägenhet (pallar inte att bo kvar i lyan som varit min och Ulfs gemensamma hem i flera år) dessutom måste jag lära mig att leva på nytt på många plan. Hur tragiskt och opersonligt det än låter så har jag levt väldigt mycket genom mitt ex. Det har varit väldigt mycket vi, och vi finns inte längre.

Jag inser om denna blogg börjar påminna om mobilkamera-filmen ”En enastående studie i mänsklig förnedring”, men så får det va´. Så det så.

Hemvändare

Ikväll flyttar jag tillbaka till Stockholm och det med blandade känslor. Det känns inte bra att lämna Paris eftersom jag trivs oerhört bra här, men samtidigt är nu stunden då jag behöver vara nära mina vänner. Flyttlasset kommer att delas upp i olika etapper och ikväll går det första med mig och lite av mina kläder…

Moment of truth

Åsiktstorpeden uppmanar mig att svara på frågorna; ” vad du lyckats med, vad du misslyckats med och vad du låtsas”.

Genast får jag anställningsintervju-klumpen i magen. De så av mig hatade, och lika klassiska frågorna; ”nämn bra respektive dåliga egenskaper hos dig själv” brukar jag sömnlösa nätter försöka hitta svaren på. Det är svårt. Vad är sanning, vad är diskret modifierad verklighet, vad är snitsigt formulerad lögn, vad är upprapade klyschor, vad är egentligen mina bra respektive dåliga egenskaper? (Som ju iofs inte var frågan, men likheterna finns).

Men ok. Vad har jag lyckats med? Jag har lyckats med att bryta ett familjemönster. Jag har inte stannat på uppväxtorten, jag har inte valt den enkla vägen, jag har gud förbjude trotsat Jante och inte nöjt mig. Jag har i viss bemärkelse gjort en så kallad klassresa. Det är jag glad för och ser som ett lyckande.

Nederlaget då. Vad har jag misslyckats med? Min spontana reaktion är att svara; att jag misslyckats hålla parrelationen med Ulf som jag ju i skrivande stund separerar ifrån. Men det är inget misslyckande. Tragisk, sorgligt, för jävligt på alla sätt, men inget misslyckande. Däremot har jag många gånger misslyckats med att vara ärlig mot mig själv. När förnuft och känsla inte cynkar väljer jag oftast att gå förnuftets och teorins väg vilket gör att jag blåser mig själv på vad jag egentligen vill. Att kompromissa bort sig själv; ett stort misslyckande.

Och vad låtsas jag? Allt för ofta att det finns mer pengar på kontot än vad det egentligen gör.

Dom säger tid är pengar, jag säger tid är smärta. Dom säger tiden läker alla sår, jag säger tiden är sår.

Man kan inte fly från smärta. Den finns där hela tiden som en gnagande jävla bäver. Det går inte att säga; ”Stop ett tag, jag behöver en paus... Kan jag återuppta plågan om typ en timme kanske?” Den enda pausen är sömnen när man väl lyckas somna. Sova är skönt.

För att få dagen att gå snabbare och sträckan till den stund man får krypa ner i sängen att bli kortare finns många knep. Om jag till exempel sitter hemma vid köksbordet och försöker jobba och känner ett röksug och samtidigt ett behov av att gå och pissa. Då kan man dela upp behoven i två etapper. Först gå ut och röka för att sedan återgå till arbetet i ytterligare några minuter innan jag går och pissar. På så sätt måste jag återgå till min dator, komma in i arbetet igen, och resa mig två gånger istället för en gång vilket vore fallet om jag hade förenat rök- och pisspausen.

Ett annat sätt är att göra lite kaffe åt gången istället för mycket så att jag måste diska ur espressokannan efter varje bryggning. Man slår ihjäl flera minuter på det viset! Ett tredje är att byta cd-skiva i stereon ofta. Att bläddra i skivsamlingen och ejecta flera gånger kan äta mycket tid ska ni veta.

Med risk för att bli klassad som dåraktig.. Men att medvetet glömma att köpa mjölk när man går och handlar för att "upptäcka" tabben när man kommer hem och då tvingas gå tillbaka till butiken. Den är effektiv!

Antagen uppmaning från Mats Strandberg

1. Vilken bok läste du senast?
Paul Austers ”New York Trilogin”, för tredje gången.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
”Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet” av Dave Eggers.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Flest manliga är jag rädd... Vill dock poängtera att där inte ligger någon sexistisk konspiration bakom.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
Gör inte alla det?

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Recensioner och tips... och ett gäng böcker som ”man måste ha läst”.

6. När blir en bok för lång?
Är boken riktigt bra kan den sällan bli för lång.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Absolut!

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Linda Olssons ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Jag brukar ge böcker en chans ca 50 sidor. Om jag inte har fått ut någonting därefter så lägger jag ifrån mig boken, vilket iofs är väldigt ovanligt.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Romaner av amerikanska nutidsförfattare samt mode- & konstrelaterade fotoböcker är starkt överrepresenterade. SiFi är det dock väldigt tunnsått med.

Två

Jag har en tvåa tatuerad på min underarm. Jag får ideligen frågor om varför och jag brukar lite undflyende svara att det bara är mitt lyckonummer. Detta är i och för sig sant men det är mer än så. Under många år har jag varit förföljd av tvåor. När jag går på systembolaget och tar en kölapp får jag nummer 222, flyget avgår från gate 22, tåget från perrong 2 och när jag på kvällen sneglar på klockan slår den ofta över till 22:22 i samma sekund. Jag är ingen vidskeplig kille och inser att jag tillslut har börjat söka upp tvåorna, men faktum är att siffran uppenbarar sig i min vardag osedvanligt ofta.

Alldeles nyss fick jag för mig att räkna dagarna som Ulfs och mitt förhållande varade. (Jag, vet... ett hysteriskt beteende). 2000 blev det. Exakt.