Hugo Weaving

Hugo Weaving är en sån där fantastisk skådis som ofta glöms bort och som lätt kommer i skymundan. Han gör alltid fullkomligt lysande rollprestationer som spänner från trovärdig druga (Mitzi Del Bra) i ”Priscilla, Queen of the Desert”, och alvlorden Elrond i ”Sagan om Ringen”, till superkalla Agent Smith i ”Matrix” och som den maskklädda fantomfiguren V i ”V for Vendetta”. Stora roller i stora filmer, men ändå känns han en bit ifrån att castas till huvudrollen i en Hollywoodfilm. Jag hoppas att hans karriär till slut får samma vändning som Philip Seymour Hoffas, som ju i film efter annan presterade klanderfritt i periferin innan producenterna var tvungna att bortse hans inte så tvålfagra yttre och ge honom roller som hans talang förtjänade. Go Hugo!

Sale

Igår tisdag och idag onsdag så har jag haft utförsäljning i min butik för att bli av med så mycket som möjligt innan jag stänger. På torsdag har den otäcka galleristen vernissage och på fredag och lördag ska jag ägna mig åt att packa ihop och tömma stället. Det känns tungt och vemodigt att behöva skruva ner hyllor, häng, speglar, riva Ulfs fina belysning och slita upp det nylagda golvet som jag ägnat så oändligt mycket tid och möda på att hinna få klart i tid till öppningen för några veckor sedan. Och nu. Riva. Men ja ja. Det är bara prylar. Plågan att befinna sig under samma tak som otäckingen och betala pengar till denna girigbuk är inte värd någon butikslokal i världen.

The only way is up

Ibland händer saker som gör att man undrar; är detta en mardröm, sover jag? Sen så inser man att det är verklighet, på fullaste allvar och att det inte går att göra någonting åt. Vart går gränsen för prövningar som man inte orkar med? Jag tror och hoppas att den där gränsen inte finns.

För en tid sedan så skrev jag ett kort inlägg om en person som jag stod i beroendeställning till. En situation som tvingade mig att svälja skit i stora lass och samtidigt hindrades jag från att säja vad jag tyckte om saker och ting. Igår passerades gränsen och jag hävde ur mig allt mitt missnöje och frustration i oinlindad vokabulär.

Personen i fråga är killen som jag hyrt källarlokalen till min butik av. En och en halv vecka efter min invigning står jag nu utan lokal, med ett komplett butikssortiment av kläder och ett tömt konto. Jag har spenderat oändlig mängd tid, jobb, energi, kulor och kärlek i min källare som jag nu alltså ska lämna. Han har en längre tid utnyttjat sin maktposition, betett sig som ett praktsvin, försökt blåsa mig på pengar... och nu slutligen, förbjudit mig att hänga en liten klänning i mitt skyltfönster.

Enough is enough och jag drar. Min första reaktion var att bara vilja gömma mig under ett täcke och ge upp. Men allt känns redan mycket bättre och jag ska hitta en ny lokal att driva min verksamhet i. Utan någon pengakåt gallerist att krusa för och bli illa behandlad av. Min butik är inte lokalen som jag driver den i utan min butik är jag och mina kläder. Och vi finns kvar.

Ropen skalla, jobb åt alla

Strejk igen… Just nu pågår den tredje stora strejken sen jag kom hit till Paris för två månader sedan. Första gången var det taxichaffisarna som arbetsvägrade och de två senaste gångerna är det tunnelbane- och busschaufförerna som stängt av motorn. Anledningen är att man är förbaskad på Sarkozy och dennes planer på en pensionsreform. Han vill med all rätt och rimlighet höja pensionsåldern för denna grupp som idag kan ta semester från 50 år. HERREGUD.. 50!! Skärpning. Jobba på och sluta gnäll!! Arbetarrörelsens strejktradition verkar allt oftare grunda sig mer i en protestglädje snarare än viljan att få plakatens slagord uppfyllda. För knegarna kan väl inte på fullaste allvar tycka sig berättigade pension från 50 års ålder? Eller?

Jag vill sitta!

Vi är på jakt efter stolar eller pallar till matbordet… Men det är så satans svårt att veta vart man ska leta! I Stockholm har man koll på vilka antikaffärer och loppisar som är värda ett besök, men i en ny stad är det helt omöjligt att veta vart man ska börja leta. Det borde finnas mängder av schyssta affärer som säljer snygg Art Deco, Le Corbusier, Perriand, Eileen Gray, Eames och annat .. Men vart!!?? Rokoko och barock finns i överflöd, men det känns inte så aktuellt.

Idag kommer Jen och hälsar på, och det känns ju bra i alla fall!

Sprut i brandslangen

I Stockholm har jag aldrig känt rädsla eller oro för bränder. I hemmet alltså. Inte ens när jag bodde i Gamla Stan och dess trånga gränder ängslades jag över vad en brand skulle kunna innebära. Men av någon anledning så har jag, kanske inte oroat mig, men ändå tänkt brandtankar ett par gånger här i Paris. Varför vet jag inte. Som ett omen besannades mina tankar och här om natten brann restaurangen på bottenplan i vårt hus upp/ner. Riktigt obehagligt.

En trygghet är dock att vi bor i samma kvarter där en brandstation huserar med ett kompani av crew-cuttade, sexosande hunkar till brandsoldater som givetvis skulle komma till min undsättning om något skulle hända igen. Det ryktas dessutom att vissa av dessa gossar knäcker extra under utryckningsbefriade nätter då fjollorna i Marais blir sugna på lite brandsoldatsnopp... Huruvida det är sant eller inte kan jag inte uttala mig om, men det är frestande att agera låtsaskund för att få veta sanningshalten i ryktet.

Back again

Oj oj oj. Blod, svett och tårar har flödat längs rännstenarna i Paris. Mest svett kanske. Det har varit en helt sjuk arbetsperiod den sista tiden med att få butikslokalen klar till öppningen som var i fredags. Arbetspass som liknar kinesiska textilfabrikers har hindrat mig från att blogga, och göra något annat också för den delen. Men nu är min lilla shop öppen vilket känns hur surrealistiskt som helst. Jag har liksom arbetat inför öppningsdagen under så lång tid att jag nästan glömt att det finns dagar efter denna också. Men det gör det. Måste bara få folk att veta att butiken existerar också... eftersom jag haft öppet två dagar med endast en besökande (icke handlande) kund… Känns väl si så där kan jag avslöja.

Invigningspartajjet var dock en lyckad tillställning med ett fyrtiotal gäster. Nya bekanta och deras vänner.. och deras vänner. Kommer lite bilder alldeles snart.

Och

… ett annat kreativt verk med svenskt ursprung (?) som också cashas in på utomlands är filmen ”Schwedisch für Fortgeschrittene” i vilken Helena Bergström och Maria Lundqvist medverkar. Givetvis var det i Tyskland som jag så denna filmaffisch, däremot har jag aldrig hört talas om filmen.. Har jag missat nåt?? Vad som också är lite kul är att huset som min sthlmslägenhet ligger i syns längst till höger i husraden.

Franskt millennium

I ett utav mina allra första blogginlägg så förklarade jag min kärlek för Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Nu saluförs bokserien stenhårt även i Frankrike och alla t-banestationer är fullkomligt tapetserade med reklamaffischer som uppmanar till köp av böckerna om Salander och Blomkvist. Kul. Tråkigt att Stieg inte fick överleva sin succé dock, men tyvärr är det ju ofta så. Här har man dessutom lyckats få till hyfsat snygga bokomslag till skillnad från de svenska utgåvorna som är riktigt gräsliga. Tydligen så hade Stieg ganska skarpa åsikter om hur han ville att omslagen skulle se ut... men man kan ju inte vara bra på allt.