Väskan, den nya fittan.

Som konst; JA! I modereportage; Javisst! Som väskdesign; Nja..
Som reklam för tantblaskan Tara. NEEEJ!

Just nu;

Lite framgång på anställningsintervju- och lägenhetsbytarfronten.
= välbehövlig och efterlängtad medvind.

Förnedring?

Tillbaka i Stockholm och det är kallt och kallt.

Livet består av ett antal milstolpar och ibland kommer man till såkallade nya kapitel. Just nu känns det inte enbart som ett nytt litet kapitel ska påbörjas utan snarare en helt ny bok. Jag måste hitta mig ett nytt jobb och en ny lägenhet (pallar inte att bo kvar i lyan som varit min och Ulfs gemensamma hem i flera år) dessutom måste jag lära mig att leva på nytt på många plan. Hur tragiskt och opersonligt det än låter så har jag levt väldigt mycket genom mitt ex. Det har varit väldigt mycket vi, och vi finns inte längre.

Jag inser om denna blogg börjar påminna om mobilkamera-filmen ”En enastående studie i mänsklig förnedring”, men så får det va´. Så det så.

Hemvändare

Ikväll flyttar jag tillbaka till Stockholm och det med blandade känslor. Det känns inte bra att lämna Paris eftersom jag trivs oerhört bra här, men samtidigt är nu stunden då jag behöver vara nära mina vänner. Flyttlasset kommer att delas upp i olika etapper och ikväll går det första med mig och lite av mina kläder…

Moment of truth

Åsiktstorpeden uppmanar mig att svara på frågorna; ” vad du lyckats med, vad du misslyckats med och vad du låtsas”.

Genast får jag anställningsintervju-klumpen i magen. De så av mig hatade, och lika klassiska frågorna; ”nämn bra respektive dåliga egenskaper hos dig själv” brukar jag sömnlösa nätter försöka hitta svaren på. Det är svårt. Vad är sanning, vad är diskret modifierad verklighet, vad är snitsigt formulerad lögn, vad är upprapade klyschor, vad är egentligen mina bra respektive dåliga egenskaper? (Som ju iofs inte var frågan, men likheterna finns).

Men ok. Vad har jag lyckats med? Jag har lyckats med att bryta ett familjemönster. Jag har inte stannat på uppväxtorten, jag har inte valt den enkla vägen, jag har gud förbjude trotsat Jante och inte nöjt mig. Jag har i viss bemärkelse gjort en så kallad klassresa. Det är jag glad för och ser som ett lyckande.

Nederlaget då. Vad har jag misslyckats med? Min spontana reaktion är att svara; att jag misslyckats hålla parrelationen med Ulf som jag ju i skrivande stund separerar ifrån. Men det är inget misslyckande. Tragisk, sorgligt, för jävligt på alla sätt, men inget misslyckande. Däremot har jag många gånger misslyckats med att vara ärlig mot mig själv. När förnuft och känsla inte cynkar väljer jag oftast att gå förnuftets och teorins väg vilket gör att jag blåser mig själv på vad jag egentligen vill. Att kompromissa bort sig själv; ett stort misslyckande.

Och vad låtsas jag? Allt för ofta att det finns mer pengar på kontot än vad det egentligen gör.

Dom säger tid är pengar, jag säger tid är smärta. Dom säger tiden läker alla sår, jag säger tiden är sår.

Man kan inte fly från smärta. Den finns där hela tiden som en gnagande jävla bäver. Det går inte att säga; ”Stop ett tag, jag behöver en paus... Kan jag återuppta plågan om typ en timme kanske?” Den enda pausen är sömnen när man väl lyckas somna. Sova är skönt.

För att få dagen att gå snabbare och sträckan till den stund man får krypa ner i sängen att bli kortare finns många knep. Om jag till exempel sitter hemma vid köksbordet och försöker jobba och känner ett röksug och samtidigt ett behov av att gå och pissa. Då kan man dela upp behoven i två etapper. Först gå ut och röka för att sedan återgå till arbetet i ytterligare några minuter innan jag går och pissar. På så sätt måste jag återgå till min dator, komma in i arbetet igen, och resa mig två gånger istället för en gång vilket vore fallet om jag hade förenat rök- och pisspausen.

Ett annat sätt är att göra lite kaffe åt gången istället för mycket så att jag måste diska ur espressokannan efter varje bryggning. Man slår ihjäl flera minuter på det viset! Ett tredje är att byta cd-skiva i stereon ofta. Att bläddra i skivsamlingen och ejecta flera gånger kan äta mycket tid ska ni veta.

Med risk för att bli klassad som dåraktig.. Men att medvetet glömma att köpa mjölk när man går och handlar för att "upptäcka" tabben när man kommer hem och då tvingas gå tillbaka till butiken. Den är effektiv!

Antagen uppmaning från Mats Strandberg

1. Vilken bok läste du senast?
Paul Austers ”New York Trilogin”, för tredje gången.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
”Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet” av Dave Eggers.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Flest manliga är jag rädd... Vill dock poängtera att där inte ligger någon sexistisk konspiration bakom.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker "nu har jag kommit en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra! hälften!" osv?
Gör inte alla det?

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Recensioner och tips... och ett gäng böcker som ”man måste ha läst”.

6. När blir en bok för lång?
Är boken riktigt bra kan den sällan bli för lång.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Absolut!

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Linda Olssons ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Jag brukar ge böcker en chans ca 50 sidor. Om jag inte har fått ut någonting därefter så lägger jag ifrån mig boken, vilket iofs är väldigt ovanligt.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Romaner av amerikanska nutidsförfattare samt mode- & konstrelaterade fotoböcker är starkt överrepresenterade. SiFi är det dock väldigt tunnsått med.

Två

Jag har en tvåa tatuerad på min underarm. Jag får ideligen frågor om varför och jag brukar lite undflyende svara att det bara är mitt lyckonummer. Detta är i och för sig sant men det är mer än så. Under många år har jag varit förföljd av tvåor. När jag går på systembolaget och tar en kölapp får jag nummer 222, flyget avgår från gate 22, tåget från perrong 2 och när jag på kvällen sneglar på klockan slår den ofta över till 22:22 i samma sekund. Jag är ingen vidskeplig kille och inser att jag tillslut har börjat söka upp tvåorna, men faktum är att siffran uppenbarar sig i min vardag osedvanligt ofta.

Alldeles nyss fick jag för mig att räkna dagarna som Ulfs och mitt förhållande varade. (Jag, vet... ett hysteriskt beteende). 2000 blev det. Exakt.

En känsla av en feeling

Att logga in på Facebook och upptäcka att man blivit bortklickad under ”In a relationship with” och se ett krackelerat hjärta lysa emot dig i feedsen gör ungefär lika ont som att bli nermald i en köttkvarn och därefter grillad över öppen eld till en human-burger med extra allt.

Inte för att jag blivit tillagad på detta vis någon gång men jag har jävligt bra fantasi och inlevelseförmåga.

UPPDATERING:
Jag var alltså medveten om att relationen var bruten redan innan.. Så detta kom inte som en nyhet iom inloggningen. Men brännas kan det göra ändå vill jag lova.

In The End

Att livets höjdpunkter uppblandas med svackor och dagar av mer eller mindre likgiltighet, låt oss kalla dessa för neutrala dagar, det är jag helt med på. Jag är också med på att svackorna, hur djupa de än blir, någon gång når botten och därefter tar riktning mot en flack eller brant kurva uppåt igen. Fast med all den förnumstiga vetskapen i baggaget så tvivlar jag på att det någonsin igen kommer någon uppåtkurva. Jag har kraschat mot den djupaste av bottnar och står nu ensam efter drygt fem och ett halvt år av tvåsamhet.

Ilska, bitterhet, sorg, kraftlöshet, ensamhet och känslor av att ha blivit sviken väger så tungt att positiva tankar och händelser inte förmår penetrera den pansartjocka svarta skorpan som lagt sig som ett lock över min tillvaro.

Allt det som jag trodde på, allt det som varit fantastiskt, alla planer, visioner, framtiden är som söndersmulad, vanhedrad, trampad och bajsad på. Jag förmår mig inte ens se tillbaka på det vackra och uppskatta det som varit de bästa åren i mitt liv, utan känner mig bara sviken av livet.

De idiotsäkra känslomässiga investeringarna förräntade sig inte. Bubblan sprack.

Informer

Jag vet inte… men jag lämnade jävla Sverige för det jävla vädret.. och jag vill inte låta bitter, men den jävla sjunde jävla april så snöar det stora jävla Astrid Lindgren jävla nostalgi-snöbollar i den här jävla stan. Är det jävla rätt/normalt? Dessutom är jag jävligt full. För övrigt så haglade det mitt på jävla dán också.

R.I.P

Jag har just tänt ett litet ljus för dig här i Paris Mona.

Wet T-shirt contest?

I Dubai finns mängder av skyltar som man som västerlänning finner lustiga och ibland till och med obegripliga. Som denna. På ett hotell vid poolens offentliga omklädningsrum med duschar… Jag vet inte riktigt hur de hade tänkt sig.

Alfred Nobel – Networks of Innovation

I söndags invigdes Ulfs fina utställning i Dubai. Eller, ja, kanske inte Ulfs utställning… men nästan. Det var Nobelmuseets nya vandringsutställning om Affe Nobel, till vilken Ulf har skapat ljuset, som invigdes. Svart kostym i 40 graders värme är inte roligt att bära, men man fick ju anstränga sig lite med tanke på den celebra närvaron av Vickan, Sheikh Al Nahayan av Abu Dhabi och Samsungs VD, H K Yang. Och Tarran förstås.










Tårta


Tarras

Dubairapport #3

Det är 40 grader varmt, min hud är skållad och jag har kokblåsor på solarplexus.

Mellanösternkorre

Himlen i Dubai är just nu grå/svart och rökfylld efter en explosion i en fyrverkerifabrik några kvarter bort från vårt hotell. Fyra närliggande fabriker är totalförstörda, en stor brand rasar och minst en person har avlidit.

Maddie

Madonna är ju en kvinna som alla har en åsikt om. Så även jag. På 80- och 90-talet under mellan- och högstadietiden var jag ett bögriktigt dyrkande Madonna-fan som varje dag efter skolan tittade på en halvt sönderspelad och grynig VHS-kopia av ”Blond Ambition Tour”. Luis, Oliver, Slam, Gabriel, Carlton och de andra kropparna, förlåt... dansarna, fick även agera pornografi i brist på annan vid några tillfällen vill jag minnas. Nåja. Tanten fyller i alla fall snart 50 och det är länge sedan jag tappade mitt intresse för både henne och hennes dansare kan jag meddela.

Aftonbladets läsare har på uppdrag av Mats Strandberg röstat fram de ”bästa” låtarna från hennes 26 åriga karriär. Nedan finns resultatet samt min egna lista efter att ha rangordnat utefter samma frågeställning. Jag var dessutom tvungen att sätta ihop en lista över bottenskrapet.. Låtarna som aldrig borde ha skrivits, spelats in eller släppts.

AFTONBLADETS LÄSARES 10 I TOPP
1. ”Like a Prayer” (1989)
2. ”Like a Virgin” (1984)
3. ”Frozen” (1998)
4. ”Hung Up” (2005)
5... Saknades i uppräkningen på aftonbladet.se
6. ”Vogue” (1990)
7. ”Papa Don’t Preach” (1986)
8. ”Into the Groove” (1985)
9. ”Power of Good-bye” (1998)
10. ”Ray of Light” (1998)

MINA 10 I TOPP
1. ”Vogue” (1990)
2. ”Justify My Love” (1990)
3. ”Erotica” (1992)
4. ”Frozen” (1998)
5. ”Human Nature” (1995)
6. ”Holiday(1983)
7. ”Like a Prayer” (1989)
8. ”Express Yourself” (1989)
9. ”Sky Fits Heaven” (1998)
10. ”Borderline” (1984)

MINA 10 I BOTTEN
1. ”Hey You” (2007) (Vad fan tänkte hon!).
2. ”Music” (2000)
3. ”Hollywood” (2003)
4. ”Don’t Tell Me” (2000)
5. ”This Used to Be My Playground” (1992)
6. ”True Blue” (1986)
7. ”Take a Bow” (1994)
8. ”Rain” (1993)
9. ”Love Don’t Live Here Anymore” (1990)
10. ”Rescue Me” (1991)

Dubairapport #2

Det finns så många sexiga araber här! Jag blir alldeles till mig i kallingarna av de shejkklädda orienthingstarna vars hellånga vita särkar döljer det den förbjudna fantasin låter återmåla som halvdasiga arabkukar i 25 centimetersklassen som ofta och gärna låter sig sugas… Nåja.. nu kanske jag spillde lite för mycket av min desire här… men ovan är iallafall en djurskötare som jag hittade på en kamelfarm ute i öknen som naivt trodde att jag ville fotografera dromedaren... Moooahahaha...

Dubairapport #1

Dubai är ett märkligt ställe kan jag konstatera. Det är stort och utsträckt och helt omöjligt att ta sig från punkt A till punkt B utan att åka taxi vilket tack och lov är hyfsat billigt. Lyxen, överflödet och det syntetiska är med en skräckblandad förtjusning synnerligen påtagligt och i kombination med det potpurri av härvarande nationaliteter och livsåskådningar exploderar staden i en kitsch som sträcker sig från burkor och palestinasjalar till Louis Vuitton, rött guld och bling-bling.

Men jag gillar det. Det är vad det är. Och märkligt nog passerar motsägelsen i diktaturstyre och fundamentalism kontra metropolitlyx och extravagans förvånansvärt omärkt förbi.

Smått alkoholiserade som vi västerlänningar är kliar behovet av ett glas vin till middagen eller en drink därefter lika retfullt som sommarens första myggbett. Den sprittörstande tarmen lämnar inget annat alternativ än att styra kosan till någon av de gigantiska, artificiella ”hotellkomplex-städer” som erbjuder restauranger, barer och klubbar inom Disney World-artat uppbyggda kulissmiljöer vars arkitektur inspirerats av gamla Ali Baba-palats och svunna orientepoker. Gated communities-städerna är som det mesta här extremt påkostade och lyxiga men som på så många andra ställen i världen smutsas de ned av massa britter och annat smaklöst patrask. Park Hyatt anläggningarna kan man dock alltid lita på vart man än kommer. I love Hyatt!


Underbara terrassbaren på Park Hyatt



Sovande Ulf vid hotellpoolen



Takmarkering i hotellrummet så att vi ska veta vart Mekka ligger...

Annoooooying

Vad är det med amerikaners, i synnerhet kvinnornas, röster? De skär genom glas, betong, ben och märg! Ett nasalt, pitchat, syntetiskt, genomträngande bräkande som inte undgår någons stackars öron. Igår på en uteservering (inser att det börjar bli en hel del uteserveringsberättelser här..) så sitter jag vid ett bord. Tre amerikanskor sitter inte mindre än fem bord bort och jag räknar till 22 personer mellan mig och jänkorna. Jag kan inte höra ett enda ord av vad de 22 personerna mellan oss säger men bruttornas samtal kan jag följa som om de talade direkt till mig. ”You know”, ”Like”, ”Awesome”, ”Amaaaazing”, ”Like”, ”Ahu”, ”Yeah”, ”Ahu”, ”Like”…

Ja, ja. Nu åker jag till Dubai i alla fall.

Tänk innan ni skrattar

Jag tycks vara den ende svensken som inte jublar över komikern Björn Gustavssons pausunderhållande i melodifestivalen. På var och varannan blogg samt i kvällstidningarna hyllas denna, ursäkta uttrycket, tönt som han vore guds gåva till humorn. Men ursäkta? Mina damer och herrar, att mima och dansa lite bögraljerande och putslustigt till 90-tals disco helg efter annan är inte humor, det är fånigt. För att inte säga osmakligt. Han levererar inget annat än förutsägbar Göteborgshumor!

Sannolikhetslära

Känns inte som att jag skulle lyckas med konststycket att kasta en fimp och få den att ställa sig på högkant igen ens om jag försökte en miljon gånger. Jag hade givetvis inte för avsikt att prestera detta när det hände idag kl 15.54 på en uteservering på Rue du Temple.

Karriärextension

Igår kväll hade vi vår tyske vän Martin över på middag och vid tvåtiden på natten fick han den lysande (och tonårspåminnande) idén att låta mig klippa hans hår. Jag kan numera addera titeln ”frisör” på mitt visitkort för faktum är att frisyren blev alldeles galet snygg! Eller hur?

Upp till kamp bröder och systrar

Jag ses av många som en radikal råfeminist och har många gånger gjort mig ovän med nära vänner, bekanta och obekanta människor i diskussioner gällande kvinnors rätt och ställning i samhället. Jämställdhet är en teoretisk självklarhet för de flesta men som unknar och krackelerar när den omvandlas till praktik. Allt för många tycks tro att vi har kommit långt med jämställdheten i Sverige och ansträngningarna för förändring blir allt färre och mer tafatta. Ett tydligt bevis för den katastrofala verkligheten är det kvinnliga nätverket Göran som heter just Göran för att det finns fler män med det namnet på VD-positioner i Sverige idag än det finns antal kvinnor på samma post.

Vad som skiljer min ”barrikadfeminism” mot schablonbilden av en feminist är att jag tycker att ansvaret inte enbart ligger hos männen utan att kvinnor själva har bidragit och fortfarande bidrar till sin undergivna ställning. Två lag som spelat bollen mot samma fula mål.

Jag läste idag att Moderaterna vill att barnbidraget ska delas lika mellan båda föräldrarna i en familj. En självklarhet kan tyckas men faktum är att modern är den som automatiskt får bidraget på dryga 1000-lappen in på sitt konto även om paret separerat eller inte. Mona Sahlin avfärdar förslaget som ”löjeväckande” och menar att M silar mygg och sväljer kameler.

”Det här är en minifråga. Jag har uppriktigt sagt svårt att förstå hur det skulle påverka jämställdheten (…) Det här är bara en fånig detalj som är löjeväckande…”

Mona min vän. Jag tycker att du ska använda dig utav det något uttjatade men effektiva tricket att switcha plats på mamman och pappan i barnbidragssituationen och ställa dig själv frågan om löjeväckandet kvarstår.

Torsdagkväll i Le Marais

Hur roligt som helst! Jag var på en bar/club ikväll som jag endast varit på ett par gånger tidigare. Raidd. Barpersonalen där ser i sina bara överkroppar ut att vara nog deffade och redo för prispallen i fitness-OS och varje heltimme slinker en utav bartendrarna in i en Red Light District-liknande skyltfönsterdusch där han "shower-showar" och tvålar in sig i ca tio minuter för att sedan ställa sig bakom baren igen. (De måste vara så rena efter ett arbetspass).

Dessutom fick jag ett erbjudande av två söta gossar om att följa med hem på en trekant. Tradigt nog tackade jag vänligt men bestämt nej.

Vad Pär hört på Pärlan

Min nya hobby är att tjuvlyssna på Parissemestrande svenskar som tror sig vara de enda svenskspråkiga individerna i denna stad. Nästan dagligen hör jag mitt modersmål helt ogenerat användas i diskussioner om vilka på uteserveringen man kan tänka sig knulla med, vem som är ful, vem som är snygg, privata anförtroenden, gräl, hemligheter och annat snaskigt. Absolut roligast blir det om man får möjligheten att göra bort landsmännen om de på engelska ställer en fråga om vad klockan är eller om stolen är ledig och då helt sonika svara på svenska.

Igår på baren La Perle lyssnade jag till två killar som högt och tydligt gissade utseendet på andra killars snoppar. ”Jag tror att han där har en smal och sladdrig gubbkuk”, och ”han där har en skitstor, det är jag säker på, han skulle utan tvekan få knulla mig ikväll”.

Tyvärr fick jag inte glädjen att bekräfta eller dementera siandet om min snas då de inte brydde sig om att gissa storleken på den. (Varför då undrar jag!) Men jösses, vad det hade varit roligt!

Bonjour, Ça va, *smack-smack*

Den första tiden här i Paris var kindpussandet som hälsningsmetod ett gissel för mig då jag kände mig extremt obekväm med att kindas med främmande människor. Inte för att jag har problem med fysisk kontakt med främlingar utan för att det inte kändes ”jag” att hälsa så. Men nu har jag kommit över min fobi och tycker till och med att pussarna är riktigt sympatiska. De brukas verkligen flitigt här och jag kindpussas dagligen med folk, till och med med vissa grannar i mitt hus när jag möter dem i trappen. Jag minns ett sent 90-tal och tidigt 2000-tal i Stockholm när några få fashion victims försökte införa traditionen på svensk mark vilket visade sig genom ett ihärdigt kindpussande på Regnbågsrummet mellan kl. 2 och 5 på fredags- och lördagsnätter. Aldrig annars. Traditionen fick aldrig riktigt fotfäste. Vet inte om det är bra eller dåligt.

Billig Måndag?

Wow! Undrar vad som kommer att hända med Cheap Monday nu? Läste just att H&M köpt 60% av aktierna i koncernen Fabric Skandinavien i vilken Cheap Monday, Weekday, Monki och Konjac ingår. Örjan och gänget får dela på 564 mille och är förmodligen hur glada som helst. Framgångssagan startade för bara några år sedan i en liten lokal på Lilla Essingen där de hade öppet typ varannan helg eller nåt.. och nu är de mångmiljonärer genom att ha adopterat bort drygt halva sitt hjärtebarn till satan. Jag klandrar dem inte på något vis, själv hade jag inte tvekat bråkdelen av en sekund… Men H&M… Jag vet inte.

I Paris är ett par Cheap Monday-jeans bland det coolaste ett kid med smala ben kan ha på sig men frågan är hur länge credabiliteten kommer att hålla i sig nu?

Moralpanikens spridning

Med risk för att låta lite bitter. Men jag får känslan av att Sveriges negativa och bajsnödiga sidor har följt med mig ner till Paris. Först hade jag en avvänjningsperiod i Stockholm där jag fick lära mig att gilla ett överstatligt beslut att förbjuda krögare och barägare att själva bestämma huruvida deras hak ska vara ett rökfritt ställe eller ett ställe där det är fritt att röka. Känslan att komma ner hit till Paris i höstas och kunna sitta vid en bardisk med sin öl och tända en cigg var till stor belåtenhet ett par månader innan samma lag införlivades här. Avvänjningsperiod nummer två är inledd.

Andra regler som nyligt adderats till den franska lagboken är poppersförbudet. Fram tills nu har varenda bar i Marais (och även många klädbutiker) sålt poppers till kunder som vill piffa upp upplevelsen av sexet eller kungkänslan på dansgolvet. Jag är inte på något sätt en heavy user av poppers men amylnitratet har onekligen fått igång en del fester runt köksbordet, på dansgolvet och till och med i sängkammaren.

Anarchie en Baviere

Jag har blivit av med min oskuld och syftar på att jag för första gången har besökt en franskspråkig teaterföreställning. Fassbinders ”Anarchie en Baviere” som sattes upp i en gammal filmstudio av en liten teatergrupp i vilken en ny bekant, Tamara (bilden), ingår. När ett sinne, hörseln, i detta fall språkförståelsen, blir lidande skärps de andra receptorerna och på helspänn registrerar de minsta rörelse för att ta in, förstå ett sammanhang och tolka. Resultatet blir att de traditionellt (av mig hatade) överdrivna gesterna, de allt för raka ryggarna, de förställda rösterna och stirrande blickarna blir allt mer överdrivna, raka, förställda och stirrande.

Jag tror egentligen att föreställningen kunde ha varit helt lysande om jag hade förstått texten, men nu såg jag bara en teaterpastisch, skådisonani och kitsch. Traditionsbundet svenskt sa jag förståss efteråt att jag gillade pjäsen trots att jag knappt förstod vart tionde ord.

Men kostym och scenografi var riktigt bra!