Ingen fara på taket

Amerikaner säger "Tomäjto", britter säger "Tomaato", Skandinaver säger "Nej".

Den Brittiske konstnären Antony Gormleys verk ”Broken Column” består av 23 stycken järnskulpturer som har placerats ut runt om i Stavanger. Statyerna hittas på gator, torg, i butiker, skolor, trapphus och till och med i privata hem. Konstprojektet var otroligt hatat och bespottat av majoriteten av Stavangers invånare under planeringen och uppbyggnaden. Människor ifrågasatte hur man kunde kalla rostiga järnkroppar för "konst" (Dahh??). Diverse puckon ifrågasatte statyernas rättighet att stå här eller där, på vilket Gormley kontrade med frågan ”vad har du för rättighet att stå här?”. (Love it!).





Människors rädsla för förändring och ”intrång” i det gemensamma rummet är bara utvecklingshämmande och verklighetsfrånvänt. Idag några år efter konstverkets invigning har opinionen vänt och fler och fler gillar statyerna och värnar om dem som Stavangerbefolkningens gemensamma ägodel.

Samma sak gällde ”Turning Torso”. Det skrevs och pratades om fiasko hit och katastrofbygge dit under planeringen och byggets gång. Men vilken Malmöit vill riva det fantastiska huset idag?

Jag tycker även att man kan dra en tydlig parallell till de föraktade planerna på ett kallbadhus i Riddarfjärden. Vad är folk rädda för? Snälla berätta, för jag förstår inte.

Stockholm saknar modern och intressant arkitektur. Bestlutsfattare (och befolkning) tycks inte förstå värdet av arkitektonisk konst. Folk reser till NY för att titta på diverse skyskrapor, till Sydney för att titta på operahuset, till Paris för att titta på Eiffeltornet, till Pisa för… osv. Men tro mig, INGEN reser till Stockholm för att titta på Globen (Byggår 1989, 18 år sedan), som är det senaste tillskottet av ”intressant” arkitektur i vår huvudstad.

Yes, I really want you!

Robyn är en av de mest begåvade och coolaste kreatörerna Sverige har att erbjuda. Det är synd att det svenska folket inte besitter samma egenskaper nog för att förstå hennes storhet. Svensken tycks fortfarande avfärda henne som en 14-årig ”Do you Really Want Me-tjej”, fastän detta var för 12 år sedan och mycket har hänt sedan dess.

Hennes och Kleerups låt ”With Every Heartbeat” ligger ju som bekant just nu etta på singellistan i UK. I Sverige tror jag att den knappt orkade upp till en 18:e plats när den släpptes för över ett halvår sedan.

För övrigt så kan Robyns och Christian Olssons liveversion av Dolly Partons och Kenny Rogers "Islands in the Stream" vara bland det bästa som framförts på en scen.

We're the fashion pack

Nu har Stockholm Fashion Week dragit igång… Ska bli kul att kolla in lite visningar, utställningar och kanske besöka någon mässa. Som jag i tidigare inlägg på bloggen konstaterat så är har jag väl inte så mycket att se fram emot för egen del, men ett intresse är ju ett intresse så det blir inte mindre spännande för det. Nu är ju inte detta någon mode-blogg, men under denna vecka kan det nog dyka upp lite moderecensioner här. Idag tänkte jag kolla in Carin Westers och Helena Hörstedts visningar samt utställningen ”Fashionplay”.

Komplettering

Till min tidigare lista över ”gay-film-scen-favoriter” måste jag nog addera hela filmen ”Top Gun” också... Under större delen av min barndom så tittade jag och min bror på en grynig VHS-kopia av denna film minst en gång i veckan. Han på grund av de coola flygscenerna (tror jag) och jag för att:

Pride 2007

Här kommer ett par bilder från prajden:


Jag & Ulf


Ace


Danny & Jen

Homoerotik

Torped-Micke och Tornberg har listat sina homoerotiska favvo filmscener. Så jag tänkte att jag gör det jag också.

• I Almodovars ”Begärets lag” (La Ley del Deseo) från 1986 finns en scen där en ung Antonio Banderas endast iklädd ett par vita briefers trycker sin kukbula mot en spegel. Som nybliven tonåring (jag såg den inte -86 utan några år senare) var jag nära att spricka av kåtslag. Och från den sekunden blev jag en idog briefers-fetischist. (Denna fetisch är idag inte lika stark utan har ersatts av andra...).

• Selfsuck-scenen i inledningen till ”Shortbus” är kanske inte så upphetsande i sitt sammanhang, men som isolerat filmklipp ganska hot.

• Gael García Bernal tallar på sin polare i filmen ”Din morsa också!” (Y Tu Mamá También) i en scen när de två ynglingarna hamnar i sängen med en äldre kvinna. Återigen har de vita briefsen en viktig roll, och Gael själv förståss.

• Typ alla scener i filmen ”Luster” från 2002, där den supersexiga blåhårige Justin Herwick spelar en kärlekstörstande skateboardåkande poet.

Ett tu tre

Tycker nog att det är lite väl mycket räkmacka över Banksys karriärkliv när hans verk av Kate Moss nu ställs ut tillsammans med inspirationskällans äkta Marilyn på ett galleri i London. Han är ju långt ifrån den första som låter sig inspireras av Worhols tavla då den geniale fotografen David LaChapelle långt tidigare porträtterat Amanda Lepore i samma manér.

Jag gillar verkligen samtliga av de porträtterade kvinnorna, men Miss Moss bleknar onekligen i sällskapet; Monroe-Lepore.

Sunt förnuft

Sunt förnuft.
Sunt förnuft. Det sunda förnuftet. Smaka på de orden. Allt för många använder denna lilla meningen för att snoppa av en diskussion och mästra någon annans ståndpunkt. Det är ett så fruktansvärt nedlåtande och oerhört osympatisk uttryck och jag fattar inte hur tänkande individer överhuvudtaget kan använda det. Och vad fan betyder det? VEMS JÄVLA FÖRNUFT MENAR DU?

Under hela min uppväxt brukade min farsa trycka ner de orden i halsen på mig, varvat med ”när du blir lite äldre kommer du att förstå”. Jag har blivit lite äldre nu, och jag förstår fortfarande inte, däremot har jag förstått att mitt ”förnuft” inte är samma sak som någon annans ”förnuft”.

Kanske har jag fel, men jag har en stark känsla av att uttrycket oftast används av heterosexuella medelålders män. Den förtryckta frun får höra harangen när hon försynt frågar om hon ska tanka bilen med 95 eller 97 oktan, tonårssonen får höra det när han ifrågasätter sin fars invandrarpolitiska åsikter, en och annan kristdemokrat tar till meningen när argumenten mot en könsneutral äktenskapslagstiftning tagit slut. Då hänvisas situationen eller diskussionen till den ene partens ”sunda förnuft”.

Testa att googla "sunt förnuft" och se på så många plan det tydligen kan vara användbart...

If, when, why, what...

En debattmatch rasar just nu på diverse bögrelaterade bloggar. På den ena planhalvan har vi (en bitter?) Karl Andersson och på den andra halvan (det karriäristiska?) laget ”Bögjävlar”. Mitt emellan står (linjedomare?) Tornberg samt en och annan Åsiktstorped, och den så flitigt efterlysta debatten är i full gång.

Andersson känner sig förbisedd och tycker sig av någon anledning ha en i det närmaste juridisk rättighet till någon form av medverkan i Bögjävlarnas lilla bok. Om inte ett egetförfattat kapitel så åtminstone ett ”Destroyer” omnämnande i positiva ordalag. Givetvis är det författarnas fulla rättighet att fritt välja vad som ska och inte ska omnämnas, men onekligen så är ju den pederasttenderade tidningen ”Destroyer” ett hyfsat bra exempel på typen av uttryck som i den lilla antologin efterfrågas. Huruvida ”Destroyer” är en bra eller dålig tidning är i sammanhanget ganska ointressant.

Recensioner om ”bra” och ”dåligt” är överhuvudtaget helt ovidkommande i denna kontext. Andersson kritiserar Bögjävlarna för att vara kulturetablissemangets gullegrisar och att de på så sätt blivit föremål för något de själva kritiserar. Nämligen det omhuldade och omkramade.

Klart som fan att boken ”Bögjävlar” får lysande recensioner i pressen. Den heterosexuella kåren av kulturjournalister har inget mandat att såga i detta sammanhang. På samma sätt som tidskriften ”Gringo” inte heller kan sågas av en svenne skribent. Kritiken och de mindre fördelaktiga recensionerna måste komma från de egna leden. Bögen, eller i Gringos fall, blatten måste hålla i yxan.

Problemet med denna debatt är att Andersson fattade taget om yxan, på helt personliga grunder, och Bögjävlarna försvarar sig med att såga den lättsågade ”Destroyer”. Följaktligen pågår ett antal parallelldiskussioner utan att det känns som om de själva är medvetna om det. Handlar bloggfajten om vilkas alster som är bra respektive dåligt, eller handlar det om definitionen av radikalitet eller är den i själva verket ett personligt gräl som plötsligt blivit offentligt?

Soffliggare främjar ingen demokrati

Jag vill ha mer av Amanda Lepore, jag vill ha fler sunkiga halloumiburgare, jag vill dricka mer öl ur plastflaska, jag vill ha en till parad. Jag vill prajda mera.

Debatten inför årets Pridefestival har varit livligare och mer bitsk än på länge. De vanliga och ytterst korkade frågeställningarna ”varför måste ni ha en egen festival?”, ”varför måste ni ha en parad?”, ”varför måste ni spöka ut er så?” har som vanligt sänkt debatten till en tragiskt låg nivå.

Kvintetten ”Bögjävlar” har under våren och sommaren ihärdigt försökt ge bränsle till en mer begåvad och fruktsam diskussion. Man har släppt bok, skrivit artiklar, bloggat och argumenterat i radio och tv. På många plan tycker jag att de har lyckats galant och jag håller med dem om mycket. (Det är inte BARA feministflatorna som förstår er…). Bögjävlarna har bland annat kritiserat Pridefestivalens musikaliska upplägg där man tydligt tagit avstånd från Annas ”Samba Sambero” och Måns ”Cara Mia”. Man har efterlyst konserter och namedroppat kreativa och begåvade gaymusiker som enligt deras (och min) mening skulle addera lite kvalité till tillställningen och förhoppningsvis även till den svenska gaypopulationen.

(Visst, schlager ÄR inte bra musik och den ÄR aningen fördummande. Jag skulle vilja jämföra schlagers med droger... det är inte hälsosamt och bra, men ganska kul då och då).

Personligen tycker jag att festivalens musikaliska höjdpunkt inträffade på fredagseftermiddagen i duggregnet då Combustion bjudit in till en Canadensisk konsertkavalkad på parkens stora scen. Tyvärr så var det väldigt få som förstod storheten i musiken som framfördes av banden ”Betty”, ”Kids on TV” och ”Lesbians on Ecstasy”. Den fåhövdade publikskaran kunde räknas på inte allt för många fingrar och tår, och tråkigt nog kunde jag inte skönja närvaron hos en enda ”Bögjävel”, vilket ju är lite synd då det enda som kan motivera arrangörerna till liknande akter i framtiden är en publikskara på fler än tio.
Var var ni?


Geniala och supersexiga "Kids on TV".

Grand Dôligt!

Pridefestivalen är slut för denna gång, inte utan att det känns tomt och oavslutat på något sätt. Mitt bög-öga hann knappt blinka innan festligheterna var över. Jag ska återkomma med ett inlägg alldeles strax om festivalen, men innan det är jag tvunget att avreagera mig lite och spy över Grand Hôtels falska inställsamhet.

I Juli nummret av QX kunde man se en Grand Hôtel-annons med bilden nedan.



I verkligheten (och under hela festivalen) såg hôtellets tak ut såhär:



Man kunde sträcka sig så långt att (i gay media) publicera en bild med dåligt in-photoshoppade regnbågsflaggor, men att smutsa ned det anrika hustaket i realiteten var inget alternativ. Så dåligt.

Male bonding/branding

Den heterosexuella mannens dyrkan av andra män är ett spännande fenomen. Jag har inga konspiratoriska tankar om att alla män egentligen är bögar, (även om gruppen ”smygisar” är väldigt stor…), utan det är just heterosexuella mäns omedvetna idolisering av andra män som fascinerar mig.

För något år sedan satsade redaktionen på grabb-bibeln; Café, på ett riktigt wild card när omslagsmodell till ett nummer skulle väljas. Man satte en barbröstad Mikael Persbrandt på omslaget, och till alla Plosjöars och Peyrors förskräckelse så har blaskan aldrig sålt bättre än då.

Vidare har ju grabbarna-grus, Beckham och Ljungberg, fått en hel generation av heterospolingar att se ut som tvättäkta fructis-bögar. (Sen kan ju stora delar av bögvärlden naivt få tro att det är av fjollorna som heterograbbarna inspirerats).

Men det absolut roligaste exemplet är alla dessa svenne familjer som klapprar omkring i ”Foppa-tofflor”. Det är som en revival (farsot) från 80-talet när man kunde se hela flockar klädda i identiska träningsoveraller, fast nu har VCT’n ersatts av hårdplast. Aldrig trodde jag att jag skulle få se medelålders män strutta omkring i fånigt kulörta plasttofflor! Men namnet ”Foppa” gör susen och legitimerar användandet för grabben/gubben. Om någon annan idrottare, av låt oss säga av det kvinnliga könet, hade releasat exakt samma toffel, vi kan döpa den till ”Baryard-toffeln”, då kan jag sätta mitt vänsterben på att det endast hade varit alla familjers småtöser som burit dojjan.

Dragshow

Nu satsar de stora ”modeföretagen” H&M och Polarn&Pyret på unisexkollektioner för barnen. Jag kan gilla tanken. Det finns få saker som är så fult som barnkläder med grälla Disney- och dinotryck, eller ännu värre, kidsen som tillåts bära rosa ballerinakjolar, plasttiaror och fe-spön, alternativt riddarrustning i plast med svärd och sköld, på offentliga platser. (När jag ser sådana barn på stan händer det att jag gör fula grimaser till dem för att få dem att fatta att de inte är prinsess-söta eller coola i sina pajjasdräkter. Egentligen är det väl föräldrarna som jag borde ge en uträckt tunga, men jag vågar inte riktigt).

I själva verket är det inga unisexkollektioner som skapats, utan snarare drag-king-kollektioner för de små töserna. Flickebarnen kläs i kostym och slips, och det kallas unisex!? Som vanligt så är det kvinnan som ska rätas in i ledet av manliga attribut och blotta tanken på att skapa en klänning för småpojkarna får väl hela den puritanska H&M-styrelsen att rodna. Försöken att vara PK faller pannkaksplatt när man misslyckas så fatalt, frågan är väl bara om vi är så många som tycker att det är ett misslyckande?

Ha ha ha, de har ändrat på webben!

I am a bitch now

I Christina Wahldéns artikel "Volontärer rustar för Pridefestivalen" i SvD kan man i fotnoten läsa: "Queer betyder homosexuell". Denna lilla fadäs fick mig att maila till journalisten:

"Hej Christina,

I din artikel "Volontärer rustar för Pridefestivalen" kan man i fotnoten
läsa: "Queer betyder homosexuell".
Inget kunde vara mer fel. Queer betyder "icke-heteronormativ" och inget
annat. Det kan man vara som bög, flata, bi, transa, druga asexuell eller
hetero. Vidare kan man även vara homosexuell och icke-queer."


Efter mailet fick jag lite dåligt samvete för min lite fyrkantiga formulering och för mitt agerande… genast fick det mig att känna mig som en pensionär (alternativt reaktionär flata). Vad kommer härnäst? Blir nästa steg arga insändare i Östermalmsnytt om oupplockat hundbajs på trottoaren? Eller kommer jag att inleda grannfejder om det berömda tumlarluddet? I Paris så kommer jag väl att anamma det medelhavska gestikulerandet också. Så, se upp i fortsättningen…

Berlin i Bilder

Japp. Så då har filmrullarna framkallats, bilderna scannats, faxats och typ wappats.. så nu är de äntligen tillgängliga att visas. Tänk vad tekniken har utvecklats...


Stor Pär och liten östtysk bil


Sjukt cool Pär tänder på


Sjukt otillfredställd Pär efter en biodynamiskt odlad lunch och sträv morotsjuice


Bildskygg Oxy blåttar sina sneakers

Grattis älskling...

Jag tror inte på manligt och kvinnligt beteende. Snacket att biologi och gener skulle få oss människor att agera på olika sett ser jag som dåliga ursäkter för att låta förtryck, sexism, löneskillnader och annat gegg att fortgå. Jag är en ”vi-föds-som–ett-blankt-papper-anhängare”, och allt därefter tror jag är resultatet av social påverkan, normer, ointresse och lathet.

Ointresse och lathet är förmodligen de största bovarna i hela maktstrukturen och vardagslivet. Själv växte jag upp i en klassisk arbetarfamilj på landsorten med föräldrar och andra vuxna i min omgivning som alla hade kackiga åsikter om det mesta. Rasism, homofobi, sexism och allmänt idioti var rådande och jag har själv fått ta reda på mina sanningar. Jag har helt enkelt INTE varit ointresserad och lat.

Lättjans effekter visar sig i stort och i smått, överallt, hela tiden. Igår berättade en bekant att hans föräldrar nyligen firat silverbröllop, dvs, de har varit gifta i 25 år. Den manliga halvan av äktenskapet kände inför den stora dagen att han pliktskyldigt borde köpa en present till sin fru. Fair enough. Följaktligen knallar han iväg till den lokala smyckebutiken och köper ett par guldörhängen till frugan. Bröllopsdagen kommer och han överlämnar presentasken till sin livskamrat, som då eller aldrig tidigare haft hål i öronen.

Jag vet inte om jag tycker att händelsen bör sällas till kategorin "stort" eller "smått".

Heteropråm?

Denna sommar har jag och Ulf varit flitiga besökare på Anders & Artos Mälar paviljong. Trevligt, verkligen. Fast det har hänt någonting där. Pråmen, som tidigare i våras var befolkad av gamla Torgetstammisar och Clean-groupmänniskor, dvs bögar, har nu infekterats av ett annat klientel. För att citera gamle Åke, så har det nu börjat växa fast cancersvulster (heteron) på bänkarna runt näckrosborden. Allt för många 45-åriga Lottor och Gittan väninnor i fula pentningar har hittat dit. Och allt för många (den allra värsta sorten) nyförälskade heteropar som sitter på utsidan av glasrutorna och delar fleecefilt och tittar puckat ut över vattnet sippandes rosé. (Jag inser genast syftet med glasrutorna. Om det inte vore för dessa så hade jag förmodligen tippat bänkarna i plurret).

Hitta er egen jävla pråm! Det finns två till på Norrmälarstrand.

I gayguider och andra barguider kan man läsa vilka gayställen som finns att besöka i en viss stad. Ibland kan man också läsa vilka ställen som är ”Gay-vänliga”. Dvs ställen som inte är avsedda för bögar och flator, men om någon av oss skulle dyka upp så kan vi möjligen förvänta oss ett trevligt bemötande trots vår sexuella läggning. Schyrre!

Nu efterlyser jag att gayställen runt om i världen ska börja annonsera huruvida de är heterovänliga eller inte. För då vet jag vilka ställen jag inte behöver ödsla tid på att gå till.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Ett fartyg med 2000 amerikanska bögar kastar ankar i Stockholm. Berns står värd för stor fest där de gästande båtflyktingarna samt en skock förväntansfulla svenska gossar fyller det gamla danspalatset till bristningsgränsen. Jag och Ulf är två av de förväntansfulla. Eller, ja, vi var där i alla fall. Av någon outgrundlig anledning väljer Ulf att bli kompis med full svensk brud. (Lite som att välja körsbärslikör-pralinen när man har en full Aladdinask att plocka ur).


Kl 03.30 i Berzelii Park. Ulf och den fulla svenska bruden.

U: ”Vill du följa med oss hem på efterfest?”
FSB: ”Humm.. ni känns som såna som bort långt ute i förorten…”
U: ”Men det gör vi inte”
FSB: (Nu också kaxig): ”Nähä.. vart bor ni då, på Strandvägen 13 eller?
U: ”Nä, men på Strandvägen 19.”


Nåväl, det hela slutade i alla fall med att hon satt i vårt kök och svepte drajjor till klockan sju följande morgon. Båt-jänkare fick vi klara oss utan.

¿Que?

Igår kväll lyssnade jag på pod-versionen av Ulf Lundells sommarprat från P1 tidigare i sommar. Jag har just upptäckt dessa arkiv där man kan lyssna på gamla pratare från ett par år tillbaka i tiden. Fantastiskt underhållande när brist på annat att göra råder.

Så till det jag ville säga. Herr Lundell ägnade i stort sett hela sin programtid till att nostalgiskt orda om ”The Summer of Love”. Och missförstå mig inte nu. Jag är också nostalgisk och gillar att minnas
t ex. nittiotalet, som helt klart är min version av Lundells sextiotal. Men det högfärdiga misstag han begår är att glorifiera detta decennium, med sommaren -67 som focus, på ett oerhört nedlåtande sett. Han tycks tro att den sena tonårstid han upplevde då, är något som bara de som var med då kan förstå. Lite som klubben för inbördes beundran mellan åldringar födda sent fyrtiotal eller tidigt femtiotal. Kontentan av det han säger är att om man inte var ung när Joplin och Hendrix lirade så har man inte upplevt en ”riktig” tonår.

Tonåren är en mycket speciell tid att gå igenom oavsett om ”The Beatles” eller ”The Ark” ligger på topplistorna.

Hans navelskåderi påminner om alla dessa förfärliga machomonster som hävdar att deras lumpentid var det som gjorde dem till män, och har man inte lufsat runt i snön i skogen under en 9 månaders period så vet man inte var det innebär att vara en ”riktig man”. (Ställ er på alla fyra så ska jag visa ”riktig man”).

Tillbaka till han som trivs bäst i öppna landskap. Han tjatade även om sin hatkärlek till Stockholm, där han inte längre står ut med att bo för att folk använder gatorna som en catwalk vilket tydligen får honom att vilja kräkas. Minuterna innan har han brummat att han ”älskar New York, denna fantastiska stad”… Snälla, förklara varför ytlighet och utseendefixering inte är OK i din hemstad, men något ”fantastiskt” på andra sidan Atlanten? Eller är det så att det bara är tomma ord?
Ord, ord ord som inte betyder något. Åsikter för tyckandets skull.

Tönt.

Hjälp mig påskynda processen

Det pratas om klimatförändring och global uppvärmning. Det sias om tropisk värme och öknar som breder ut sig. Så varför fryser jag då? Varför ligger jag inte under palmerna på Långholmen och solbadar? Varför dricker jag inte paraplydrinkar på uteserveringarna kväll efter annan? Varför har jag inte picnics med egenodlade vindruvor och allemansrättsplockade hajkbananer? Varför sitter jag inne i min lägenhet och fryser för att fönstret är öppet den 19:e juli!?

Nu tänker jag tända alla lampor, sätta på ugnen utan att laga mat, låta tv, radio och dator stå i standby-läge bara för att slösa på lite el så sommaren kan bli varm någon gång.

Flytten

Paris-flytten närmar sig med läskig hastighet. Den 30:e juli åker vi ner och sajnar slutpapprena, betalar slutsumman och får.. slutnycklarna till lägenheten.

Den 1:a augusti återvänder vi till Stockholm igen för att prajda lite som något slags avslut. Ett avskedsparty innan festen fortsätter i Paris. De faktum att jag inte har några vänner där, att Ulf på grund av jobb kommer att tillbringa mycket tid i Stockholm i höst och att jag inte talar franska gör mig liten och rädd. Det känns ungefär som när jag flyttade hemifrån för första gången till en stad där jag inte kände någon eller något. Men det gick bra då och det ska det väl göra nu också.

Om det är någon som läser detta och har tips om en bra skola där man kan ta en intensivkurs i franska så tar jag gärna emot dessa.

Tillfredställelse i Berlin

Tillbaka i Stockholm igen efter Berlin-trippen. Det är ju en märklig stad det där. Fast trevlig. För mig är semester starkt förknippat med god mat och dryck. Ja, inte bara semestrar när jag tänker efter. Men i Berlin är det svårt att tillfredställa sina gastronomiska lustar då de kulinariska läckerheterna är svåra att snoka rätt på. Berlin är staden där man när man beställer en Ceasar Sallad får in några blöta, men dressingbefriade salladsblad (dock inte Romansallad) toppat med rödlök, gurka, tomat, svarta- och gröna oliver.

Till Oxys stora lycka (och mitt förtret) finns det dock ett stort utbud av biodynamiskt odlade mungbönor och soyamjölkproduktet som lätt pimpar den torra müslin till en.. läcker frukost??

Däremot finns det ett outtömligt utbud av venues där man kan tillfredställa andra typer av lustar. Barer med tillhörande Darkrooms ligger vägg i vägg längs med gatorna i Schöneberg. Butiker där gummimasker i form av grishuvuden finns i sortimentet är lika vanligt förekommande som 7/11-butiker på Götgatan här i Stockholm.

Man blir glad när man mitt på dagen ser en läderbög i full mundering stanna till på trottoaren och krama om en mötande dam i 80-års åldern. Kanske är hon hans mamma, faster, granne eller vän. Det spelar ingen roll. Men att se dessa två världar mötas i total fördomsfrihet är sådant som får mig att fortsätta hoppas på att Sverige kanske någon gång kan bli ett land drägligt att leva i.

Ein, zwei, drei - Semester!

De senaste dagarna har varit jobbmässigt hysteriska. Jag har befunnit mig framför datorn från tidig morgon fram till långt in på natten och jobbat oavbrutet i en vecka nu. Jag har inte ens lämnat lägenheten och knappt hunnit duscha på mornarna... så jag har suttit här halvsunkig endast i klädd kalsonger och t-shirt framför en tidningsformgivning som sakta tagit form. Men idag blir jag äntligen klar och kan leverera till tryckeriet. Och kanske ta en dusch.

Och imorgon åker jag och Oxy på bilsemester till Berlin! Ja ja, ich möchte!

Faberge ägg?

Jag har fått en guldklocka. Min bror har också fått en guldklocka.

Här om dagen så samlades hela min familj (tack och lov en sällsynt händelse) för att min brorson tillika gudson fyllde 2 år. Min far kom otippat till kalaset och passade även på att ge mig och min bror varsin present. Varsin guldklocka. När min far var 14 år började han att arbeta på hemortens kassako, Tofters Tryckeri AB. Idag 43 år senare så är han fortfarande anställd för att uträtta samma arbetsuppgifter, om än aningen moderniserade, som för över fyra decennier sedan. I slutet av 60-talet så joinade farsan dessutom gardet av jourhavande räddningstjänstvolontärer i Östervåla. En skara låtsasbrandmän vars personsökare piper om en katt klättrat upp i ett träd och inte egenhändigt kan ta sig ner igen, då rycker dessa män ut och bättrar på sin manlighet ytterligare. Dessa två arbetsmässiga åtagande har givetvis betalat sig. Han har ju fått inte en, men två GULDKLOCKOR för lång och trogen tjänst.

Pappa var noga med att poängtera att om jag inte kommer att använda klockan just nu så borde jag lägga den i ett bankfack. (Existerar ens bankfack längre??). Sosse-svenskarna har i decennier indoktrinerats att bli en skock icke tänkande individer. Bankfack? En klocka värd max ett par tusenlappar med gravyren ”Östervåla Räddningstjänst. Lars Åhlander. 2001” symboliserar för honom ett helt livsverk och tacksamheten från en arbetsgivare. Stoltheten och vördnaden inför uret är löjeväckande. Under hela min uppväxt så har min far varje månad spenderat mer pengar på travspel motsvarande klockans värde. För att inte tala om den förmögenhet han lade på sprit varje månad. Förvisso är inte jäst och socker särskilt dyrt, men i stora mängder blir det en del pengar.

Men klockan ska ligga i ett BANKFACK!

Den enda bank jag funderar på att gå till är pantbanken.

7-14-21

Då var det dags igen. Aftonbladet har satt igång ännu en fantastisk omröstning. Som bekant så utsågs ju här om dagen 7 nya underverk. Så det som i alla tider har varit ”Världens 7 underverk” är numera ”Världens 14 underverk”. Nu vill Aftonbladet komplettera denna lista med ytterligare 7 svenska underverk. Så håll i er världen, snart har vi ”Världens 21 underverk”.

Några av kandidaterna som Sverige bidrar med är:

Kirunagruvan
E4:an
Globen
Kalmar slott
Feskekörka
Trollhätte kanal
Kulturhuset i Ytterjärna
Habo kyrka

Spänningen är olidlig...
Jag skäms över att vara svensk.

Oups..

Det kan ta tid ibland mellan inläggen för att dragkampen mellan viljan att skriva något och att låta bli är väldigt jämn. Situationen jag & Ulf åker berg-och-dalbana, (berätta eller inte?). Visst gör jag saker som är värda att bloggas om, (men är de tillräckligt viktiga i just denna situation?). Ja vad fan. Livet efter krisen måste ju börja någonstans, så varför inte här.



Kukar & sex funkar ju alltid. Så jag bryter en veckas tystnad, med en förvisso gammal nyhet, men inte mindre kul för det. Är det möjligen ”Boten Anna” som snaskar på Basshunters kotte? Jag tycker att det är så vansinnigt kul när ”kändisars” tidigare liv gör sig gällande efter ett breakthrough. Fnular över vad för snaskigheter som skulle uppdagas om jag av någon anledning skulle bli en offentlig person. Marcus, hur var det nu... kastades bilderna och negativen efter den där gången kameran åkte fram?

Full.. insiktsfull

Jag har just fått kritik från Ulf för att min blogg på sista tiden saknat själ och mig. Och kanske har han rätt. Eller… han har rätt. När man mår bajs, vilket jag gör just nu, så är det svårare att ge av sig själv och vara ärlig. Det är lätt att skriva om brats och pandor när det som egentligen betyder något är jag och Ulf. Vi har det jobbigt just nu. Fact. Fast ska jag blotta mig och mitt, vårt, oss, vårt innersta? Kanske. Kanske inte.

När teorier kolliderar med praktik så ställs allting på sin spets. Det är lätt att hävda och hänge sig åt en dogm, men när den sårar så är det svårare att stå pall. Jag har tidigare glorifierat öppna relationer där tillit är dygden och svartsjuka är tärande, fel och dumt. I filosofin är jag fortfarande på, men i realiteten så har jag kraschlandat. Därmed så betyder det inte att jag har ändrat riktning eller åsikt, bara att den är svår att leva efter.

När jag inser mina nedärvda brister och kan identifiera dem så hatar jag min uppväxt och vad den har gjort med mig. Jag hatar min mamma och jag hatar min pappa. Men framförallt så hatar jag hur de utan mitt medgivande har påverkat mig. Jag kan höra min mors röst när jag grälar med Ulf. Det sårar honom och det sårar mig.

Ideligen slits jag mellan fostrade åsikter och åsikter som jag själv har låtit formas och växa fram. Jag hoppas att nu och inte då ska segra. Jag hoppas att jag finner styrkan att göra mina teorier till min vardag. Till min verklighet. Jag hoppas.

Ulf, jag älskar dig.

Slump?

Den här veckan så har jag läst ut två böcker. Jag tänker inte nämna några titlar då det kan förstöra läsglädjen för den som tänkt läsa just dessa böcker. Men i den ena boken skär huvudrollsinnehavaren av öronen på en katt och sparar dem. I den andra boken skär huvudrollsinnehavaren av öronen på en hund och behåller dem. Hur stor är sannolikheten? Vad betyder det? Kommer jag i vredesmod att skära av öronen på Ulf snart, eller kommer jag att bli döv inom kort, eller vad?

Confession

Jag tycker att Aftonbladet är en riktig skittidning, men trots det så kan jag inte låta bli att gå in på deras hemsida typ tio gånger varje dag. Antar att det är ett effektivt sett att få reda på om det har hänt ett nytt elfte september eller en ny flodvågskatastrof. Har det inte inträffat något av den digniteten, vilket det ju tack och lov inte gör så ofta, så märker man ju det rätt snabbt, men ändå stannar jag kvar och klickar runt lite varje gång. Och det irriterar mig att jag inte ens kan låta bli att delta i alla dessa fullkomligt hjärndöda och meningslösa oröstningar.



Vilken klänning är din festfavorit?
Nadia Björlin, Sandra Bullock, Rosario Dawson, Lucy Liu, Cameron Diaz.

Från och med nu lovar jag att aldrig mer medverka i en omröstning på aftonbladet.se.