Don't touch my crotch!

Att italienska män ofta och gärna, helt ogenerat, greppar tag om skrevet av olika anledningar vet vi. Orsaker till klämglädjen grundar sig i allt från vidskeplighet, att förolämpa eller ragga till att snasen helt enkelt måste rättas till då och då. Nu ser det dock ut som att italienarna får passa sig. En 42-årig mekaniker har bötfällts med 200€ av en domstol i Rom för att denne justerade paketet utan större diskretion. ”Att röra sina genitalier på en offentlig plats är ett tecken på ohyfs och måste anses vara oanständigt” lyder en del av domslutet. Att somliga mer puritanskt lagda individer finner denna gest oanständig och förfärande kan jag kanske förstå, men att bötfälla lite kli är väl ändå att ta i. Blottning och ofredande ska givetvis ses på med stränga ögon men kan statligt stiftade lagar förbjuda en ögonblicksgest som befriar en tillklämd pungkula, rättar till förhuden för att skydda ett känsligt ollon eller jagar bort en flatlus om det vore så olyckligt?

Lägesrapport

09:54:58 denna morgon (förmiddag?) blev en individ från Karlskoga, Värmland, min bloggs 20 000:e unika besökare sedan starten maj 2007. Och jag är proppmätt efter världens största pain au chocolat till frukost. Våren är kommen till Paris på riktigt och körsbärsblom lyser rosa. Modeveckan är i full rullning och jag har en utförsäljning av kläder från min vilande butik på Centre Culturel Suédois denna vecka. De forna orangefärgade väggarna i vår lägenhet är nu äntligen ett minne blott efter Ulfs och min framfart med vitfärg, roller och pensel. Om ett par veckor åker jag till Dubai och lapar sol och sammanfattningsvis kan jag väl säga att läget är rätt bra just nu.

Fynda hos Kikkis

Kikki Danielsson har i åratal hoppat från den ena mindre fördelaktiga löpsedeln till den andra och även om kvällstidningarnas lösnummerscoop ofta är mer än tvivelaktiga så har hon ju onekligen inte underlättat situationen för egen del. Deltagande i bantningsprogram och Linda Rosing-artade ”tala ut” intervjuer här och var ger intrycket av att Kikki s/m-gillande smeker den piskande handen.

Nu senast begick Kikkan det sorgliga misstaget att auktionera ut sin gamla brudklänning. Jag vet inte om hon hade väntat sig en budgivning som vore Madonnas Blond Ambition-korsett eller Elvis gitarr, men det stora klirret efter klubbans slag uteblev. 3 750 Kr rikare blev Kikki. Min skadeglada nyfikenhet kliade och jag kände mig manad att undersöka vad en begagnad bröllopsblåsa går för på diverse secondhand-sajter och kunde konstatera att Kikkis klänning egentligen tappat i värde, just för att den är Kikkis. Men schlagerfjollan (mitt fördomsfulla antagande) Björn 40, i Storuman är säkerligen lycklig som få om än knappt fyra lax fattigare.

Är inte vitsen med glesbygden att den SKA vara glest befolkad?

Den förra regeringen beslutade i maj 2005 att skeppa Riksutställningar och Riksantikvarieämbetet från Stockholm till Gotland som en regionalpolitisk plåster-på-såret-manöver för att någon liten klubb för vuxna barn som leker krig lades ned på ön. Görans kompensationspolitiska tonterías kunde ha stoppats av regeringen Reinfeldt, men vaga (bort)förklaringar om påskrivna hyresavtal för kontor och tårdrypande sagor om personal som redan sålt hus i Stockholm och köpt nytt på Gotland spreds, medan den egentliga orsaken till genomdrivandet lutar sig mot en uppgörelse med C som också de vurmar en landsbygd som inte förmår överleva trots decennier av sosse-CPR. (Jag säger som Patsy Stone: "LET THEM DIE!").

Den Stockholmsbaserade personalstyrkans intresse att följa med respektive institution till ön har varit mycket svalt och en stor majoritet har (givetvis) valt alternativet; full lön i ett år mot att inte joina flyttlasset. Med sammanlagt runt 200 anställda blir det ett stort antal årslöner som ska pungas ut med.

Riksutställningar har just haft en officiell invigning för sin numer arkipelaga verksamhet och Riksantikvarieämbetet väntas klippa premiärbandet i oktober i år, om man har personal att bedriva verksamheten med vill säga. Nämligen är det endast 25 personer av de 140 från Stockholm som valt att följa med och bara 43 nyanställningar har gjorts... och pengarna är slut... och personalstyrkan halverad.

Vidare väntas parallella hyreskostnader Stockholm/Gotland under en period, kostnader att flyga personer som ska sammanträda med de nya gotlänningarna, hotellinackorderingar för dessa, och ja, allt blir helt enkelt väldigt mycket dyrare och mer komplicerat. Och varför? Jo, för att de numera arbetslösa officerarna och fänrikarna ska ägna sig åt utställnings- och antikvarieverksamhet? Eller?

Toalettvättvett?

Jag har aldrig förstått vikten av att tvätta händerna efter en piss. Uppmaning till denna tvagning hördes allt som oftast från diverse håll under ens uppväxt och man läts tro att något fruktansvärt skulle ske om detta glömdes bort. Innan; ”Kom ihåg att tvätta händerna efter du kissat, annars…”, och, ”Du glömde väl inte bort att tvätta händerna...” efteråt.

Missförstå mig inte nu, jag är en mycket renlig individ som ofta och gärna tvättar både händerna och övriga kroppsdelar, men sällan i samband med att jag kissat om jag ska vara ärlig. När tvåan uträttats är jag däremot mycket noga med att tvåltvätta mina händer. Efter besök på offentliga pissinrättningar tvättar jag också mina händer, men detta inte för att jag vidrört min egen kuk (och eventuellt fått en mikroskopisk droppe urin på mina fingrar… So what?), utan för att jag tvingats greppa en massa förmodat smutsiga dörrhandtag på vägen dit. Men i mitt eget hem. På min egenhändigt städade toalett. Med min egna och alldeles jätte rena snas. Nä.

För övrigt är det den fantastiskt begåvade fotografen Wolfgang Tillmans som plåtat bilden.

Händelser som blir ens liv

Sommaren 1995 flyttade jag till Skövde för att studera på högskola efter gymnasiet. Jag hatade orten som varit mitt hem i 18 år och jag tror att jag hatade mig själv också. Jag såg chansen att börja om mitt liv från början. Att börja leva. Att det blev Skövde var bara en slump, det kunde lika gärna blivit Borås, Jönköping eller Växjö, men det blev Skövde. Jag flyttade dit ett par veckor innan skolan skulle börja för att bekanta mig med staden som jag aldrig tidigare satt min fot i. Bekantandet var avklarat efter typ en dag och jag fick lite panik över min ensamhet om jag ska vara helt ärlig.

En kväll tvingade jag mig själv att gå ut till en av stadens få diskotek, Victor Bogrens. Det var en onsdag och när jag kom dit var vi nog inte fler än 30 personer i lokalen. Jag köpte nervöst en öl och satte mig vid en tom soffgrupp i den finlandsfärjeliknande inredningen. Ett par soffgrupper längre bort satt en annan ensam kille som då och då tittade åt mitt håll. Efter ett tag kom han fram och frågade om han fick bjuda mig på en öl borta i baren. ”Visst” sa jag och vi gick bort och satte oss på varsin barstol i baren. Innerst inne förstod jag varför han kommit fram till mig men jag blånekade mina innersta tankar.

Jag har glömt hans namn, men har var 27 år vilket jag tyckte var lastgammalt, och han bodde i Hjo och arbetade som assistent till en tapetserare.

Efter några minuters småpratande frågade han mig om jag var ”straight”. Jag fick panik, för jag visste att ”straight” hade med – bög –, eller – inte bög – att göra. Men jag visste inte vilket. Efter alldeles för många sekunder svarade jag ”nä” med ett självsäkert tonfall. ”Cool, inte jag heller” svarade han. Fortfarande panikslagen och högröd i ansiktet sade jag, ”eller vänta, vilket är vilket nu igen..”. Han skrattade och frågade istället om jag gillade killar. ”Nä”, sade jag och insåg att jag just träffat mitt livs första bög. ”Ok, synd” sa han. Vi satt kvar ytterligare ett par öl och mitt hjärta bultade så hårt att jag var rädd att det skulle synas genom tyget på min t-shirt. Han frågade om vi skulle ses någon annan kväll och ta en öl tillsammans så, ”han kunde spana på killar och jag på tjejer”. ”Absolut” svarade jag ”det låter trevligt”. Han skrev sitt telefonnummer på en lapp och bad mig ringa när jag fick lust att ses.

På vägen hem kastade jag i panik lappen i en soptunna.

Nästa morgon när jag vaknade och slog upp ögonen var min första tanke: ”Jag är bög”. Och det som jag innerst inne alltid vetat fick plötsligt en glasklar formulering och tycktes helt självklart. Jag förbannade mig själv för att jag kastat bort lappen med hans telefonnummer och jag skyndade tillbaka till soptunnan för att se om jag kunde hitta den igen. Men soptunnan var tömd. Jag övervägde att ta bussen till Hjo och leta upp tapetserarstudion där han arbetade, men jag vågade aldrig.

"Gay"+"Tips"+"Paris"

Jag blev ombedd att ge några café-, bar- & klubbtips (gay) till en kille som har en Parisresa inbokad nu under våren och jag tänkte att jag kan ju göra dessa tips till ett blogginlägg lika gärna. Det finns väldigt många fler gayställen i Paris än de jag tar upp här, men jag skriver bara om de ställen jag själv besökt. (De fyra översta är mina personliga stammishak). Håll till godo.

OH FADA, 35 Rue Saint Croix De La Bretonnerie
Min absoluta favoritbar med fantastiskt trevlig (och snygg) personal. Hit går en salig blandning människor. De flesta barer i Paris har sin bög-subgrupp som gäster medan Oh Fada blir stället folk går till när man vill pausa från sin stammisbar vilket gör att här skålar fjollor med läderbögar och trendbögarna med muskel- och hiphopbögarna. På fredagar och lördagar har de en klubb med ett litet dansgolv nere i källaren. (Bilderna nedan är Oh Fada-personal).



COX, 15 Rue Des Archives
Runt hörnet i samma kvarter som Oh Fada ligger Cox dit de lite ”butchigare” killarna går. 95% av gästerna är snaggade och har skägg eller skäggstubb. Hälften av dessa jobbar som frilansande grafiska formgivare och har dyra, sällsynta, japanimporterade sneakers. Den andra hälften har läderkängor. Flirtig och trevlig stämning. Stället och trottoaren utanför är fullkomligt packad med folk mellan 19-22, sen drar alla vidare eller hem.


QUETZAL, 10 Rue De La Verrerie
Baren som under 80 & 90-talet var den coolaste bögbaren i stan. Idag finns det inget hippt med stället alls och det är nog mest gamla nostalgiker som hänger där (och jag). Det låter säker skittrist men är riktigt gemytligt.

FULL METAL, 40 Rue Des Blanc Manteaux
En liten ringklocke-bar nere i en källare med två darkrooms. Ett trevligt ställe dit man inte BARA går för att försvinna in i mörkret. Kan ju vara bra att veta att alla måndagar gäller ”cockring only” och på onsdagar ”strictly leather”. Alla andra dagar kan du komma som du vill…


OPEN CAFÉ, 17 Rue Des Archives
Hjärtat av bög-Marais. Stället alla turister hittar till först. Stället som Anders & Arto hade varit ägare till om de varit parisare. (Det sista inte skrivet med någon negativ underton). (Parentesen är inte heller ironisk). (På riktigt). Jag brukar aldrig gå dit på kvällarna men gillar att sitta där dagtid och läsa en bok och dricka kaffe. De har goda och generöst tilltagna sallader och mackor om än lite väl dyra.

AMNÉSIA, 42 Rue Vieille Du Temple
Också det ett ställe som jag inte går till kvällstid men gärna tar en kaffe på en regning eftermiddag. Charmigt nedgången inredning med Chesterfieldfåtöljer och mörka ekbord.


LE CARRÉ, 18 Rue Du Temple
Ingen favorit direkt. Har försökt gå dit ett par gånger men det funkar inte riktigt för mig. Om man gillar unga, smala killar i syntetiska t-shirts och spretiga frisyrer... då är detta himmelriket!

RAIDD, 23 Rue Du Temple
Mittemot Le Carré ligger denna bar/klubb som väl inte heller hör till mina favoriter kanske. Hit går nattklubbsbögarna och värmer upp innan nattklubben. På helgerna har de shower-shows varje heltimme, vilken jag inte sett, men lär innebära att en hunk iklädd ett par tangakallingar duschar på ett podie helt enkelt.

QG, 12 Rue Simon Le Franc
Nedanför Centre Pompidou ligger denna ruffa bar med ett rufft darkroom i källaren. Till skillnad från Full Metal går folk enbart hit för att ha sex. Sexiga förortsgrabbar med keps och adidasbrallor som inte visar sig på något annat bögställe brukar dock smyga sig dit.

LE DUPLEX, 25 Rue Michel Lecomte
En liten och ”snäll” bar dit filosofi- och litteraturstudenter i polo och mörka glasögon går. Baren agerar också galleri med oftast, ursäkta uttrycket, gräslig konst. Om man letar efter en fransman att gifta sig med är nog detta rätt ställe att gå till.

L’ENCHANTEUR, 15 Rue Michel Lecomte
Ett par dörrar ifrån ovanstående bar ligger denna ganska osmakliga men halvtrevliga karaokebar.

CUD, 12 Rue Des Haudriettes
Ett ganska märkligt ställe som jag aldrig riktigt får grepp om. Ena gången man kommer dit så är det folktomt och andra fullpackat. Har haft riktigt kul där ett par gånger. Dansgolv i källaren.

Jag vet att ni kan bättre

Jag har väldigt svårt att se storheten i att ha överseende med, och den ansedda korrektheten i, att sätta sig över andra människors idiotier och usla beteenden. Att vända den andra kinden till är inte riktigt min kopp Earl Grey.

Förmodligen har det att göra med ohanterad bitterhet sprungen ur gamla plågoandars terror mot mig under skoltiden och jadda jadda. Who cares? Jag tycker att det är arrogant att förvänta sig eller acceptera ett sämre beteende från medmänniskor, ageranden som du själv aldrig skulle utsätta andra för och dessutom vara förlåtande mot, med argument som ”han/hon förstår inte bättre”. Jag är givetvis ingen våldsförespråkare och tycker inte att det är försvarbart att slå någon på käften för att denne kränkt, förolämpat eller slagit dig, men att tydligt säga ifrån och markera din ståndpunkt anser jag vara en rättighet och lika fullt en skyldighet.

Den gula knappen på bilden fick jag i present av en god vän för några år sedan vilket givetvis gjorde mig mycket glad och jag brukade ofta bära den på min jacka. Vid ett tillfälle, detta är typ fem år sedan, var jag och Ulf i Norrköping för att hälsa på en vän som hade fest. På natten blev vi hungriga och gick till en kebabsylta för att käka. Vi hann knappt sätta oss ned och börja äta innan en brud som satt vid bordet intill började tråka mig.

”Heeej jag heter Pääääääär”, bräkte lollan fram på mobbande barnspråk i ungefär fem minuter innan tålamodet för min dittills ignorerande respons löpte ut. Jag tog då helt sonika ett rejält stycke såsig kebab på en gaffel och kastade iväg maten som landade rakt i sprayluggen på Norrköpingsbruttan. Hon flög upp som en tjutande raket och skrek och slog mig medan jag fortsatte äta som om hon inte existerade. Må hända att hennes barnslighet besvarades med en annan, men jag tycker fortfarande att hon förtjänade förnedringen av det såsiga köttet.

En replik ur slutscenen i en av mina absoluta favoritfilmer, Dogville, sammanfattar allt.

– Sometimes `doing their best´ isn’t really good enough.

Jag älskar verkligen Frankrike!

Som jag tidigare – med stor portion irritation – har berättat så strejkas det hejvilt här i Paris, och som jag också tidigare nämnt så utsattes restaurangen i bottenvåningen i huset där vi bor för en eldsvåda för ett par månader sedan.

Kvinnan ni ser på bilden äger restaurangen som eldhärjades och hon har problem med försäkringsbolaget som inte vill betala ut några pengar till henne så att hon kan sanera, renovera och komma igång med sin verksamhet igen. Vad gör hon då? Jo, strejkar såklart! I en vecka har hon nu legat under ett gäng filtar på en bunt madrasser på trottoaren utanför hennes restaurang. En liggstrejk. 24 timmar om dygnet, i en vecka.

Ikväll när jag var på väg hem stannade jag till och utbytte ett par ord med henne som jag brukar, och just då befann sig en journalistfotograf på plats för att plåta min protesterande granne. Men eftersom det var kväll och han inte hade någon blixt på sin kamera (daah!?) så frågade han mig om jag kunde sitta på hans motorcykel och lysa på strejkerskan medan han plåtade.

- Javisst, inga problem!

"Det händer inte i Sverige" 1: Att en krögare trottoarstrejkar för att uttrycka sin vrede gentemot ett försäkringsbolag.

"Det händer inte i Sverige" 2: Att en journalistfotograf ger sig ut vid 23-tiden på kvällen för att dokumentera detta. (Och dessutom inte har med sig någon blixt).

"Det händer inte i Sverige" 3: Att en förbipasserande ombeds sätta sig på en motorcykel för att lysa på fotoobjektet.

Jag trodde aldrig att det skulle bli några inlägg rörande melodifestivalen på denna blogg, men.

I’m walking down the street
My feet feel like dancing

I love Europe

The people that I meet
Are smiling romancing

It’s something in the air
That makes it enchanting

I love Europe

This is the place for you and me
We’re a part of one big family

I love Europe

From the sun in the south
To the ice in the north

I love Europe
I love Europe
I love Europe

When you are by my side
I feel so excited

I love Europe

My heart is beating fast
I just can’t deny it

I love Europe

The party is going on
and we are invited

I love Europe

This is the place for you and me
We’re a part of one big family

This is magic
C’est magnifique
And all the people march together

Ciao, Buenos Días, ¿Qué tal?, Wie geht es dir?

In Paris or in Rome
The same good vibration

I love Europe

It’s just like coming home
in all our nations

I love Europe

I feel it all around
The screw is sensation

I love Europe

I LOVE EUROPE
We’re a part of one big family

Yes, This is the place for you and me
We’re a part of one big family


I miljö- och vänsterpartiets partiprogram finns det naiva och, om du frågar mig, korkade kravet om svenskt utträde ur den Europeiska Unionen. Men om de gröna och röda gaddar sig (med stöd från frireligiösa grupper samt pensionärer) och röstar på Chrille i den stora svenskfinalen till Eurovision Song Contest den 15:e mars i globen, då tror jag faktiskt att de kommer att få sin önskan uppfylld. Med herr Sjögren som Sverigerepresentant i Belgrad kan jag inte se annat scenario än att vi tvångsmässigt kommer att uteslutas ur Unionen.

Att "brås" på..

Apropå Bodil Malmsten så har jag släktforskat lite. Inte på min egen släkt utan på Bodils.

Jean François Régis Cadier invandrade till Sverige från Frankrike år 1852. Han kom senare att grunda Stockholms mest kända och flådiga hotell, nämligen Grand Hôtel. Jean François fick ett gäng barn och barnbarn, däribland Carl Malmsten, en av Sveriges genom tiderna mest berömda och begåvade möbel- och inredningsarkitekter.

Även Carl ynglade av sig och ovannämnda Bodil kunde tilltala Calle, när han levde, farfar.

Bodil, som ju är en mycket välrenommerad poesi-, prosa- och romanförfattare, och som bland annat belönats med Augustpriset, blev 1967 mor till Stefania Malmsten. Stefania är för er som inte känner till henne en vansinnigt duktig och framgångsrik grafisk formgivare. Också hon prestigefyllt prisbelönad.

Dessutom är Bodil moster till Kristoffer Malmsten som är medlem i ursöta svensk-hipp-hopparna Fattaru.

(Om pudelgitarristen Yngwie Malmsten sitter på någon gren i detta framgångsbevattnade släktträd har jag inte lyckats utröna).

Så. Man skulle lätt kunna tro att kreativitet är något som förs vidare genom små kreativitetsgener från generation till generation, men snarare är det väl så att kreativitet är något som måste uppmuntras och födas och bäst sker nog detta genom supportande föräldrar och förfäders. Det har man ju till och med lyckats med i klanen Wahlgren som ju i övrigt helt saknar talang och begåvning.

Ni na ni na ni nananana...

Bara för att jävlas kan jag berätta att jag suttit i solen på uteservering med endast en t-shirt på överkroppen och druckit kaffe och läst bok idag. Är det vad ni som befinner er i Sverige också har gjort denna lördag? Mohahaha…

Läsa var det ja. Jag har äntligen kommit in i en läsperiod igen. Lyckats finna ro att läsa bok efter bok från pärm till pärm. I förrgår avverkade jag Sigge Eklunds ”Varulvsdansen” och berördes på ett personligt plan väldigt av berättelsen om anhöriga till missbrukare. Med en far som legat inför döden pga långvarigt supande men som mirakulöst lyckades överleva efter en halvårslång vistelse på sjukhus och därefter några månader på behandlingshem, är jag välbekant med denna ”varulvsdans”.

Igår slukade jag Bodil Malmstens ”Kom och hälsa på mig om tusen år” och överraskades av denna dams ungdomliga språk, attityd, livssyn och leverne. Boken är som en blogg med bilder och allt, fast i bokform. Riktigt bra. Dessutom är den Modernista-snygg.

Idag började jag på Linda Olssons ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”. Jag ber att få återkomma med kommentarer om denna bok men kan meddela att jag är helt fast.

Nu drar jag

Efter nästan en hel månad i Stockholm med massa jobb, modevecka, gaygala, puckade spärrvakter och tillika dörrvakter ska jag äntligen åka hem till Paris idag! Kan inte bestämma min om jag ska gå till ”Oh fada”, ”Quetzal”, ”Cox” eller ”Full Metal” ikväll… eller kanske en snabbis på alla ställen. Och imorgon blir det varm baguette till frulle. Oj vad det här förmodligen är dötrist att läsa, men jag kan knappt bärga mig.

Vem vill bli fixad?

Med retorik och välslipad argumentationsteknik kan man komma långt med sin agenda och adderas ett bra yttre och en likeable charm, ja då är man hemma. Med delar av, eller alla ingredienser, i ovanstående recept har diktatorer, politiker, religiösa fanatiker, sektledare och dylikt trollbundit stora grupper och ibland ett helt folkslag med sitt mission. I vissa fall lyckas somliga få med sig många på sitt tåg utan något av nämnda hjälpmedel. Jag tänker till exempel på pastor Åke Green. (Vad hans hemlighet för visst gehör ligger i har jag ingen aning om).

Ett läskigt exempel på detta är den fenomenalt bra filmen ”Fixing Frank” av Michael Selditch från 2002 som baseras på ett pjäsmanus av Ken Hanes. Filmen handlar om reportern Frank som på uppdrag av sin psykoterapeutarbetande pojkvän Jonathan agerar låtsaspatient hos Dr. Apsey som hävdar sig kunna bota människors homosexualitet. Meningen är att Franks mullvadande sessioner hos kvacksalvaren, där han trovärdigt bedyrar sin falska längtan att bli hetero, ska resultera i en kritisk artikel om Apsey. Men Frank och Jonathan (och jag som tittande bög) underskattar Apseys talang. Successivt faller Frank under Apseys förtrollning och efter ett antal samtalsterapeutiska besök börjar Frank att tvivla på sig själv och på sitt sex år långa förhållande med Jonathan.

Klanderfritt skådespeleri och en genialt skriven dialog gör att även jag som tittare slås av tanken; kanske…

Lyckligtvis försvann den lilla tvekan lika snabbt som den kom, men inte utan att jag skämdes en aning för att jag låtit mig duperas. Jag, en stolt bög som inte skulle byta bort mitt bögskap för 10 miljoner kronor, tvekade för en sekund på grund av en film.

Vems P3? Inte mitt.

Jag har vid ett par tillfällen hört programmet "Mitt P3" med en Deniz Merdol som programledare. Först trodde jag att hela den plågsamt usla sändningen var ett skämt där Deniz maler på med en typ-ba-lixom-asså-attityd som inte ens borde ursäktas på Östra Reals skolgård. Men jag har börjat ana att det inte är ett skämt. Om brudens verbala tillkortakommande på något vis roade producenterna och att hon pga det fick eterjobbet, så är det en katastrof. Om hela programledarskapet är ett skådespel och ett agerande så är katastrofen lika omfattande. Båda fallen påvisar hur som en stinkande kvinnosyn.

Ja, vad säger man...

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta inlägg. För det första är jag packad och koncentrerar mig till 100 % för att träffa rätt på tangenterna, och för det andra så är jag chockad.

Jag och Ulf bestämde oss för att gå till Patricia och käka middag ikväll. Denna båt, denna fjoll-jolle, detta hak som jag varit stammis på i 12 år och genomlevt både glädje, sorg, nya och gamla knull, funnit vänner, förlorat vänner och, ja, jag vet inte vad.

Klockan 20.30 anländer vi till kajen och vakten säger stop. Han vänder sig till Ulf och låter meddela att han inte kan släppas in för att han har kammomönstrade brallor på sig… Ursäkta?? Patricia, en söndag… Folk transar, folk är lättklädda, folk har läder harness, folk klär sig högt och lågt, personalen spökar ut sig med diverse teman… Men Ulf blir stoppad av vakten i dörren med argumentet (som jag tidigare vidrört här på bloggen), att det är ”vårdad klädsel” på Patricia och han kan inte släppas in. Seriöst. Denna vakt, på uppenbara villovägar, försökte göra söndags-Patricia till världens enda bögställe med kammoförbud. Gick ju si så där på grund av att övrig personal på båten är helt fantastisk och förklarade för sin kollega att vi visst var välkomna.. Men fatta. En vakt. En tönt. En dåre. En liten liten människa som försöker stoppa en gäst på ett bögställe som bär kammo, och hänvisar till regler om vårdad klädsel… Pinsamt.

Ska man skratta eller kräkas? Nu måste jag nog kräkas iofs…

Music from Hell

Det finns ett antal låtar som gör att det vänder sig i magen och kräkreflexen blir omedelbar så fort de första tonerna av misstag råkar höras. Här är några av mina HATLÅTAR:


Eddy Grant – Gimme Hope Joanna

Bobby McFerrin – Don't Worry, Be Happy

Paul Simon – You Can Call Me Al

Peter Gabriel – Sledgehammer

Dexys Midnight Runners – Come On Eileen

Elvis Presley – Tutti Frutti

Smokie – Living Next Door To Alice

Roy Orbison – You Got It

Bryan Adams – Summer of ´69

Sting – Englishman in New York

Genesis – I Can’t Dance

Rolling Stones – Beast Of Burden

Katrina and the Waves – Walking on Sunshine

The Beach Boys – Surfin’ USA

Dire Straits – Samtliga låtar

US and A, del 2

Jag tänkte att jag skulle fortsätta berättandet om klichéartade USA-upplevelser. Detta scenario utspelar sig i Chicago, augusti 2003. Det är natt och något överförfriskade på alkohol bestämmer jag och Ulf oss för att ta ett nattdopp i Lake Michigan vars stränder ligger mitt i stan bland skyskraporna. (Vad vi inte visste var att det efter mörkrets inbrott är förbjudet att beträda badplatserna). Relativt nyförälskade som vi var hoppade vi efter doppet omkring i sanden med snasarna i det fria och pussas och kramas och dansar och tycker att livet är fantastiskt när vi plötsligt hör en siren tjuta och därefter sprakar det till i en megafon och en barsk polisröst brölar:

– Hey you lover boys, get your asses out of here before we have you arrested!

§1

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap”.

Så inleds FNs allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, Artikel 1, som instiftades i december 1948. Det låter väl fint? Därefter följer Artikel 2 som lyder:

”Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt…”.

Möjligen kan avvikande sexuell läggning och gender-bender personer klustras ihop under artikelbegreppet ”ställning i övrigt”, men anmärkningsvärt är att HBT-isar inte omnämns i ord i FNs deklaration. OK, jag kan förstå att vi uteslöts/glömdes bort 1948, men man har haft 60 år på sig att göra en uppdatering vilket inte har skett. Shame on you.

För några år sedan föddes ett idéembryo till en HBT-utställning. Jag, Ulf och ett par andra personer spånade och bollade hur denna skulle kunna se ut. Projektet rann efter ett tag ut i den berömda sanden, men har mognat och jäst en tid och är nu redo att förverkligas.

Jag har tagit en perifer roll i arbetet och håller mig till de grafiska bitarna medan Ulf har roddat ihop ett praktfullt gäng människor och institutioner som tillsammans är mitt uppe i arbetet för att skapa en utställning med HBT-perspektiv. Den största någonsin i svensk historia ska tilläggas.

Vår, människans historia och nutid är allas och den har skapats och skapas av oss. Museer sitter på enorma samlingar föremål och fakta som berättar om då och nu. Problemet är att berättelsen och berättandet, granskningen och tolkandet har skett och sker ur ett perspektiv som så ofta är ur den vita heterosexuella medelåldersmannens.

Till Artikel 1, namnet på utställningen, har ett antal museer uppmanats att dyka ner i sina arkiv och studera de egna befintliga samlingarna med HBT-glasögonen på och utifrån det producera en utställning som kommer att bli en pusselbit i Artikel 1. Nordiska museet, Nobelmuseet, Armémuseeum, Arbetets museum, Polismuseet, Riksutställningar och Sjöhistoriska museet kommer att bidra med varsin delutställning som alla kommer att knytas ihop med en sammanfattande ”paraplyutställning”.

I början av juni invigs projektet och utställningen som då kan ses i Galärvarvet på Djurgården, där den kommer att stå fram till och med Europride som Stockholm i år är värdstad för. Därefter väntar en östeuropeisk turné med start i Riga, Lettland och därefter Kiev, Ukraina. Vilnius, Bukarest och Belgrad blir förmodligen hållplatserna för utställningen under första halvan av 2009. Vidare har flera länder uttryckt stort intresse för utställningen och vi vet idag inte vart och hur länge den kommer att turnera. Vad vi däremot vet är att den kommer att ses som ytterst kontroversiell och provocerande av många människor och grupper i länder där framstående politiker ogenerat riktar förakt mot HBT-personer, där kyrkan förenas med extremhögern i sitt hat, där bajs kastas, där folk misshandlas och dödas, där människor inte har något annat val än att leva instängda i garderoben, där det är en långt värre och allvarligare situation än i vårt Sverige.

Traditionellt konservativa och segdragna institutioner, i detta fall museer, gör i och med detta ett enat ställningstagande som annars så ofta lyser med sin frånvaro. Den såkallade ”svenska neutraliteten” kanske äntligen är på väg att försvinna?

Mamma, pappa, barn

Igår kväll såg jag ”Little Miss Sunshine”. En fantastisk liten film! Jag blir så jävla berörd av filmer som berättar om barn och deras föräldrar som med olika stor portion framgång stöttar sina outsider kids. Supporten är kanske inte alltid den bästa eller mest korrekta, men i slutändan brukar det bli rätt bra ändå. Men framför allt, stöttandet finns där. Tårarna rinner ohämmat ned för mina kinder när jag ser sånna här filmer och jag antar att det beror på att min egen barndom och uppväxt kanske inte var den mest lyckliga. Jag vill inte spela på den stora tycka-synd-om-mig-själv-trumman, men stöd hemifrån är något jag fått klara mig utan.

Jag minns en pappa som när jag vid 10-års ålder säger ”En dag ska jag bli kändis” svarar: ”Jaha, vad ska du göra för att lyckas med det då? Skjuta kungen eller?” Och jag minns en mamma som berättade för mig att jag inte var tillräckligt smart och därför borde välja allmän, och inte särskild, engelska och matte när jag skulle börja högstadiet. (Lydig som jag var gjorde jag det, men redan efter någon vecka beordrades jag av mina lärare att byta upp mig till de ”svårare” kurserna i båda ämnena, och jag klarade dessa galant. För till skillnad från vad min mor berättat för mig var jag visst tillräckligt smart).

”Little Miss Sunshine”, ”Billy Elliot”, ”Ma Vie En Rose”, ”About A Boy”och ”Welcome To The Dollhouse” är en rad lysande filmer på temat även om inte alla slutar lika lyckligt.

Cuckoo's Nest

Jag börjar seriöst undra från vilken mentalvårdsinstitution som SL rekryterar sin personal. (Och då syftar jag på patienterna och inte på psykvårdarna). Gång efter annan får man uppleva situationer som är så urbota horribla att de rättvist inte går att återberätta. Jag har erfarit en busschaufför som räckt ut tungat åt mig, en annan som inte ville släppa ombord mig på bussen för att jag ”luktar så illa så jag vill inte ha dig på den här bussen”. (Jag hade just rökt. Alla rökare tar en cigg i väntan på att bussen ska komma och det borde inte vara en faktor som hindrar oss från att nyttja de kollektiva tjänster som vi dels betalat skatt för och dels löst biljett till).

Idag skulle jag ta tunnelbanan från Mariatorget och räckte fram min mobiltelefon vars display tydligt visade den mobil-biljett jag just får smsat till mig.

Spärrvakten: Vart ska du åka?
Jag: Till Slussen.

(Spärrvakten börjar pilla på knapparna på min telefon för att skrolla ned och se hela sms-biljetten).

Spärrvakten: Jag kan inte se alla siffror och bokstäver som behövs och kan inte släppa in dig.
Jag: va?
Spärrvakten: Jo, jag sa att jag kan inte se alla siffror och bokstäver som behövs och kan inte släppa in dig.
Jag: Vad menar du. Jag har precis fått denna sms-biljett skickad till mig…
Spärrvakten: Ja, men det saknas siffror och bokstäver.
Jag: Jaha.. men det är väl knappast mitt problem.
Spärrvakten: Jo.
Jag: Om det saknas information i smset så får du ta det med dina kollegor på SL som skickat det… Sluta tjafsa och släpp in mig nu för fan!
Spärrvakten: Här använder vi inte sådant språk och jag gör bara mitt jobb och kan inte släppa in dig.

Mina primitiva hjärnfunktioner gjorde att jag bad honom fara åt helvete (och jag ångrar det inte), där efter tog jag ett stort kliv över spärrsnurran.

US and A

Att amerikaners geografiska kunskaper generellt inte ligger på topp är något vi européer gladeligen påpekar smått nedlåtande. Överhuvudtaget skrattar vi så ofta vi kan åt jänkarens så ofta bristfälliga allmänbildning. Jag har känslan av att vårt hånande har ökat under Bush-åren och antingen beror det på att bloggens, Facebooks och Youtubes födelse faller under denna era och att vi dagligen serveras filmklipp som ”bevisar” hur korkade människorna i det stora landet i väst är, eller så var det rent av bilden på George själv när han likt Siw Malmqvist i Hylands Hörna läser barnbok uppochned som var startskottet för vårt tråkande. (Förresten, det betyder att man är väldigt gammal om man kommer ihåg Hylands Hörna va?).

Nåväl, jag tänkte bjuda på ytterligare ett ”bevis”.

I en hotellhiss, Houston, Texas, februari 2003. Jag och en kompis står och pratar svenska med varandra i hissen. En karikatyr, en nidbild, en schablon, en äkta – tjock – skärmmösseklädd – Texasdam står tillsammans med oss i hissen och ställer frågan.
- Sorry, but that language you guys are speaking, is that british?

Vad är kladdet på servetten?

I mitt årskrönikeinlägg berättar jag om min Kent-gillan. Jag kan förstå att Jockes tonårspoetiska texter av många avfärdas som smått pretentiösa och fåniga, men jag måste säga att jag verkligen gillar dem även om de ibland är lite svårtolkade. Sista spåret på senaste plattan, ”Ensammast i Sverige” innehåller textraden ”jag gör dig arvlös på en servett”. Menar han att han på en servett skriver ner någon slags testamentesuppdatering där en viss person utesluts från tidigare författad önskan eller att han tömmer sprutet på en servett istället för i en kvinna vars far kommer att göra henne arvlös om hon inte avlar en namnarvinge…?

Året var 2007

Lite sent kanske, men här kommer i alla fall en liten sammanfattande årskrönika över 2007. Frågorna har jag plockat lite här och var från andra krönikor i bloggar och tidningar.

Är det något du saknat år 2007 som du vill ha år 2008?
Svar: Pengar.

Vad önskar du att du gjort mer?
Svar: Läst.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Svar: Jag säger som Lena Ph, jag ångrar ingenting.

Var du gladare eller ledsnare i jämförelse med tidigare år?
Svar: Aldrig tidigare har jag genomlevt ett mer kontrastrikt år. Sinnesstämningarna, glädjerusen, djupa depressioner, toppar, dalar, höjdpunkter och svackor har avlöst varandra som aldrig tidigare och året illustrerat som ett linjediagram liknar troligen mest en hjärtflimmerpatients EKG-kurva. Så, sammanfattningsvis är frågan omöjlig att svara på.

Vilket datum år 2007 kommer du alltid att minnas?
Svar: 26:e September. Flyttdatum.

Vad är det största du gjort 2007?
Svar: Flyttat utomlands och öppnat butik känns stort för mig.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Svar: Tror inte det... pinsamt om jag glömt bort någon, men den 1:a januari 2008 ploppade det ut en unge, fast hon får väl vara med på nästa års lista då.

Dog någon som stod dig nära?
Svar: Nej.

Årets mest otippade?
Svar: Att jag äntligen blivit bättre på att säga ifrån, stop och nej.

Årets stadsbesök?
Svar: Tokyo, Paris, Sydney, New York, Berlin, Bryssel.

Favoritprogram på tv?
Svar: Kollar typ aldrig på tv, men plöjde hela första säsongen av ”Heroes” på två dagar (DVD). Väldigt bra.

Den bästa boken du läste 2007?
Svar: Millennium-trilogin av Stieg Larsson

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om år 2007?
Svar:”With Every Heartbeat” – Robyn & Kleerup

Största musikaliska upptäckten?
Svar: Återupptäckt får jag nog kalla det. Jag har sedan Kents debutalbum ”Kent” (1995) och via plattorna ”Verkligen”, ”Isola”, ”Hagnesta Hill” & ”B-sidor” varit en trogen och mycket uppskattande lyssnare. Med ”Vapen & Ammunition” och ”Du & Jag Döden” (2002 & 2005) dippade mitt intresse för bandet rejält, men med ”Tillbaka Till Samtiden” tycker jag att de med besked har restaurerat min förlorade hängivelse. Allt är förlåtet.

Årets bästa film?
Svar: Efter ett svagt filmår (eller ovanligt få biobesök kanske) utser jag motvilligt ”Pans Labyrint” till årets film. Mest omskakande åtminstone. Jag har inte sett ”This is England” än vilken jag misstänker vara en trolig kandidat. Bästa svenska film är tveklöst ”Darling”.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Svar: Beige svar, men Jake Gyllenhaal är ju löjligt hot.

Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Svar: Hatar är ju ett väldigt starkt ord, men galleristen är raderad från min friend-list på Facebook om jag säger så.

Hur många one-night-stands?
Svar: Well.., Bortsätt från några darkroom encounters så blev det fyra tror jag… Ulf var inblandad i alla utom ett.

Årets bästa ”Jag-mötte-Lassie”?
I en butik i Marais när Scarlett Johansson rådde mig att köpa de solglasögon som jag provade då hon tyckte att jag passade i dem. Behöver jag tillägga att jag köpte dem?

Vad spenderade du mest pengar på?
Svar: 46 kvadrat.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Svar: Umgicks med besökande vänner i Paris, hade sex och käkade tapas.

Hur tillbringade du julen?
Svar: I Paris med Ulf och två besökande vänner från London. Med handrullade köttbullar, egengjord sillsallad, rödbetssallad, hovmästarsås, IKEA-shoppad sill, lax, nubbe och julskinka.

Hur tillbringade du nyår?
Svar: I Paris med Ulf och sju besökande vänner från Stockholm. Räksoppa, ugnsgrillad kanin, potatismos, endivsallad, rödvinssås, pannacotta med granatäpplekärnor, i rosa peruk, toppat med lite misshandel.

Bekänner färg

Ibland uppfattas jag nog som lätt autistisk av min omgivning eftersom jag då och då jag drabbas av märkligt tvångsmässigt beteende. Idag kom jag att tänka på att det är väldigt många filmer som har en färg i sin titel. Jag påbörjade en lista men tröttnade lyckligtvis efter ett par minuter.

Den Gröna Milen, Det Stora Blå, Ett Öga Rött, Jakten På Röd Oktober, Mitt Liv I Rosa, Fyra Nyanser Av Brunt, Jag Är Nyfiken Gul, Jag Är Nyfiken Blå, Purpurfärgen, Svart Katt Vit Katt, Stekta Gröna Tomater, Yellow Submarine, A Clockwork Orange (?...), Den Tunna Röda Linjen, Svarta Änglar, Den Röda Filmen, Den Vita Filmen, Den Blå Filmen, Svarta Hingsten, Svarta Nejlikan, Röda Nejlikan, Den Svarta Dahlian, Meet Joe Black, Black Jack, Röd Drake, Moulin Rouge, Coq Rouge, Svart Lucia, Den Blå Lagunen (och tillbaka och tillbaka igen osv), Tant Grön Tant Brun Tant Gredelin.

Move on

Jag älskar att flytta och byta bostad. Lägenhetsletandet är som en drog för mig och den bedårande sajten Björnsbytare har många gånger ordnat med mina fixar. Tolv lägenheter på lika många år har det blivit och boendeformerna har varierats från bostadsrätt i Skövde till inneboende i Solna, vidare till andrahandskontrakt, ett antal förstahandskontrakt och nu senast, den slutgiltiga heroinsilen, ett lägenhetsköp i Paris.

För er som inte är bekanta med Björnsbytare så kan jag berätta att det är ett slags community för individer som söker byta bostad. Där kan man utannonsera sin lägenhet genom att skapa en profil och där beskriva sin lya med säljande ord, lägga upp bilder och förklara vad man söker. Lika finurlig som vilken dejtingsajt som helst matchas du förstås med andra lägenhetsinnehavare som sitter på objekt som uppfyller de krav och önskemål som du eftersöker. Det är en tidskrävande men ack så underhållande hobby. Seriösa och ihärdiga Björnsbytare belönas i sinom tid för nedlagt arbete. Efter oändligt antal timmar av letande, mailande, ringande och lägenhetstittande så har jag (eller vi, Ulf är min pundarpolare) blivit fullfjädrade proffs och har efter hand kommit underfund med olika knep och trix. Jag ser inte på byten som något definitivt utan snarare ett steg närmare något annat. Man mäter och väger parametrar som gatuadress, hyra, antal kvadratmetrar och våningsplan emot varandra och kompromissar vid ena bytet på hyreskostanden för att vinna läge i nästa osv. (Jag inser att detta börjar likna en arvoderat skriven säljtext men det kan jag försäkra att det inte är).

Jag vet inte hur många lägenheter i och runt om Stockholm som vi har kollat på. Ett beskedligt antal förfärliga lyor, en uppsjö alldagliga lägenhetslägenheter och en och annan guldklimp. För ett par höstar sedan så var vi nära att hamna på en liten ö strax utanför Lidingös norra spets. En försvinnande liten holme där vi kunde ha bytt till oss en 5:a på 120 kvm i en 1800-tals villa belägen 3 meter från vattnet. Glasveranda, brygga, trädgård med syrénberså och hela kittet. Hooken var att det inte fanns någon bro över till ö-jäveln. Hade vi sprungit på denna lilla diamant på våren så är jag rätt säker på att vi hade varit skärgårdsfjollor idag, men den nalkande vintern och insikter om kuling, nedisad båtmotor och becksvart mörker för att ta sig till och från hemmet hejdade oss. Om det var rätt val att avstyra bytet vet jag inte men jag kan fortfarande fantisera om hur det skulle ha varit att bo där ute.

Bög = God smak = myt

Jag och två vänner sitter på en restaurang. Tre bögar med allt för välfyllda plånböcker anländer och intar bordet bredvid oss. Och jag blir SÅ irriterad… Jag FATTAR inte varför (generalisering) alla bögar har så gräslig smak och stil? OK, jag ska försöka bena ut vad jag menar och komma till min poäng. De tre bögarna bar på mellan fem och tio boutiquepåsar vardera som härrörde från världens mest begåvade modehus så som Marc Jacobs, Vuitton, Gucci osv. I påsarna låg förmodligen en hel förmögenhet snygga kläder som genom ett trollslag saggas ned och förvandlas till förfärliga tygstycken så fort de träs på de nya ägarnas lekamen (s?). Jag vet inte hur de lyckas med konststycket, men byxor dras upp för långt i midjan så skinkornas separation blir way too obvious, prutandet på tröjstorlekar leder till att sömmar hotar att spricka och plagg som inte borde skönjas i samma rum kombineras helt skoningslöst av den naive bögen som tror att livet är en catwalk bara för att dennes kläder hör hemma där. Som säkert redan förståtts så såg de tre rent gräsliga ut i de kläder de för tillfället bar, och oavsett de nyinhandlade garderobskompletteringarnas förmodade elegans misstänker jag att gossarnas appearance kommer att vara lika anskrämlig i deras nya outfits. Slöseri med pengar. Slöseri med snygga kläder. Och kanske lite slöseri med negativ energi från mitt håll också…

Ingen slät kopp kok här inte..

Jag blev nästan rörd till tårar idag när jag stod i kön på 7 elvan och en cirka 90-årig dam framför mig med svag stämma beställer en ”Latte”. SÅ gulligt.

Tack & varsågod

Jag har insett att svenskar är ett synnerligen otrevligt folkslag. Den nyligen Australienemigrerade och Sverigeinflyttade yngling som jag omnämnt tidigare har fått mig att förstå bredden av vårt bristfälliga beteende. Denne är en väluppfostrad gosse som konstant ber om ursäkt, säger tack och artigt visar hänsyn och omtanke. Här om dagen frågade han mig hur man på svenska responderar när någon säger tack. Och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Visst, `varsågod´ är ett ord som teoretiskt kan användas som svar men i realiteten hörs det sällan och när någon använder ordet finns där ofta en syrligt och spydig underton. Återigen skyller jag svenskens fördärv på den av mig så hatade Jante. Den oskrivna lagens krav på allas jämbörd krackelerar när någon uppskattande säger; tack, och genast placeras de inblandade i en skuldfälla gentemot varandra som skapar en obekväm situation och på sin höjd kan tackaren räkna med ett krystat leende till svar. Australiensaren använder flitigt ”No worries mate” när någon tackat honom för små och relativt obetydliga tjänster och ageranden. I Frankrike hörs ständigt ”De rien”. Men om någon gud förbjude skulle häva ur sig ”ingen orsak” på svenska så etiketteras denne oundvikligt som högtravande, gammalmodig och förmodligen moderat. (I sosse-sverige behöver det ju minsann inte vara så märkvärdigt).

I skolan fick man på engelsklektionerna inpräntat vikten av att använda ordet `please´. Hellre för mycket än för litet sa min lärarinna. Nu i efterhand kan jag inte förstå varför hon bara uppmanade oss elever till artighet vid bruket av ett annat språk än vårt modersmål.

Happy (as in gay) New Year

Julen var god och jag hoppas att det nya året blir gott, även om inledningen blev lite si så där. Ca 30 minuter in på det nya året blev jag och Ulf tilldelade varsin huvudspark av ett gäng parisiska suburbianer. Jag läser om yxmäns attacker på rfsl-personal, nedslagna homopolitiker, bajskastning i öst och avrättningar ännu längre öster ut och blir sorgsen att hatbrott liksom bara finns där som något man som bög, flata, bi, transa, druga eller dylikt får finna sig i. Och plötsligt blir man själv offer för det man tidigare bara läst och hört om.

Vi hade ett gäng vänner på besök i Paris över nyår och firandet skulle inneha ett Moulin Rouge-tema. Efter många timmars piffande och puffande med peruker, paljetter, fjädrar, smink och spetstyg hade vi förvandlats till ett glatt och hot gäng kurtisaner. Tolvslaget inskålades på en utav Paris otaliga broar och därefter kom vi alla ifrån varandra i folkvimlet på väg hem mot vår lägenhet. Precis utanför vår port mötte jag och Ulf ett 10-tal killar i sjuttonårsåldern som tydligen provocerades av vår uppsyn så till den grad att de tyckte att Ulf förtjänade en hoppspark mot käken och jag en i nacken. Även om vi fysiskt klarade oss lindrigt undan så sattes det en tydlig punkt för nyårsfirandet i denna sekund och den bittra eftersmaken får vi nog leva med ett tag.